Sara Skoog Waller

1. Vem är du och vilka frågor är du med och driver för att påverka Gävle till ett mer hållbart samhälle som motverkar värderingar som diskriminerar?
- Jag heter Sara Skoog Waller och arbetar inom psykologi på Högskolan i Gävle där jag forskar och föreläser om våld i nära relationer, med särskilt fokus på att förbättra samhällets stöd och skydd till kvinnor och barn som utsatts för våld. Det är frågor jag också drivit som aktiv inom kvinnorättsorganisationer och politiskt. Diskriminering, förtryck och våld mot kvinnor är världsomspännande problem som förekommer i alla samhällen men i olika grad och med delvis olika uttryck. Gävle är inget undantag, vilket visats i min forskning. Det tydligaste tecknet på kvinnors underordning i vårt land är att våld mot kvinnor underprioriteras inom rättssystemet, alltför ofta osynliggörs de och förminskas av de myndigheter som har ansvar för att hjälpa och skydda samt att kvinnor ofta får bära skuld och ansvar för sin utsatthet. Ofta påstås att ”problemet är att kvinnor inte lämnar” och att ”våld i nära relationer är ett dolt problem”. Forskning visar emellertid att de stora hindren inte ligger hos kvinnan, utan i samhällets bristande stöd och obenägenhet att ta våldet på allvar, samt i en systematisk underprioritering av brott som drabbar kvinnor, med en låg lagföringsgrad som följd.

Vi ser också hur barn som levt med våld i nära relationer, något som i hög grad är traumatiserande, systematiskt tvingas till umgänge med våldsutövande pappor mot sin vilja, även i fall då pappan dömts för dödligt våld mot mamman. Detta kan beskrivas som en pågående men tyst katastrof, eftersom det av olika anledningar är svårt för de som utsätts att berätta om sin situation och föra sin talan i samhällsdebatten.

Genom mitt arbete vill jag ge röst åt kvinnor som utsatts för våld i nära relationer och sprida kunskap och engagemang kring förändringar som behövs på samhällelig nivå, för att motverka mäns våld mot kvinnor och minska dess konsekvenser, lokalt i Gävle och på andra platser. Det som driver mig är kvinnors och barns rätt att vara trygga och fria.

2. Hur tänkte du när du fick inbjudan att medverka i panelsamtalet med ärkebiskopen?
- Jag blev glad över att ämnet våld mot kvinnor, och hur vi kan synliggöra och motverka det, finns med i ett så viktigt sammanhang. Det känns hoppfullt att Svenska kyrkan, som är en så inflytelserik aktör i samhället, lyfter dessa frågor. Ärkebiskopen är en stark röst i samhällsdebatten för människor som lever i olika typer av utsatthet. Självklart vill jag ta chansen att dela mitt perspektiv i ett panelsamtal med henne.

3. Hur kan vi arbeta tillsammans med frågor som motverkar värderingar som diskriminerar?
- När det gäller diskriminering, förtryck och våld mot kvinnor, behöver vi acceptera att det är utbredda problem som finns överallt, i alla grupper i samhället, och att vem som helst kan drabbas. Vi behöver synliggöra hur olika företeelser hänger ihop. Små olämpliga kommentarer och skämt, att vi skrattar med för att inte förstöra stämningen, att vi ger större utrymme i tid och rum åt män än åt kvinnor, att vi misstolkar pojkars ledsnad som ilska, att vi utgår från att den som är utsatt ska berätta, så att vi slipper fråga.

Allt detta bildar en grogrund för kränkningar, trakasserier och våld mot kvinnor och flickor. Vi kan alla, i vårt dagliga liv, vara uppmärksamma på vårt eget beteende och våra egna tankeimpulser för att inte bidra till en sådan grogrund. Vi behöver sluta prata om våld i nära relationer som konflikter eller relationsproblem. I många fall rör det sig om grovt, omfattande och upprepat våld. Vi behöver också verka för systemförändringar i de fall våld behandlas som familjeproblem och konflikter. Ofta kan det kännas för smärtsamt att se våldet och då väljer vi att titta bort, kalla våldet för något annat än vad det är, eller lägga en del av skulden på den utsatta. Ibland ser vi också hur specifika grupper i samhället pekas ut som orsaken till mäns våld mot kvinnor och hur debatten övergår i ilska och fördömande. Det kan vara skönt att peka på någon annan, men det har ofta allvarliga konsekvenser. Om vi ska bryta våldet och förtrycket mot kvinnor och flickor behöver vi alla se och ta vårt ansvar.