Om Gud är god - varför finns då det onda...?

en predikan för 3 söndagen i Fastan 2021

texter; https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoaret/bibeltexter


"Men Felix, Jättar och demoner, är det verkligen vad kyrkan ska tala om? Finns det inte nog med verkliga problem i världen utan att vi skall ägna oss åt sagor?"
På ytan kan det se ut som om dagens texter handlar jätten Goliat och om demonutdrivning.
Men låt oss stanna vid dagens tema; kampen mot ondskan. Vad är ondska egentligen? Är ondskan i världen lätt att förstå sig på? Lätt att förklara?
Är det inte många gånger så, i varje fall delvis, att världens ondska upplevs som jättar som får oss att känna oss små och rädda, och bli handlingsförlamade. Innan David med Guds kraft och mod går emot Goliat har jätten redan skrämt resten av Israels här till passivitet. Ingen vågade möta honom.
Klimatkrisen, känns inte den emellanåt som en sån där jätte som vi inte riktigt vet hur vi skall greppa om, och är inte marknadskrafternas hunger på billig råvara och billig arbetskraft en jätte som vi inte riktigt förmår oss rå på fast i kanske vill agera för rättvisa och miljötänk, och är kanske inte coronaviruset också en jättelik pandemi som sätter världen ur spel eller på paus och som gjort många handlingsförlamade. För att inte tala om alla privata och individuella problem som i vårt inre växer sig till ohanterliga jättar i medvetandet.
Ondskan som en jätte, som en kraft, en bild för det som skrämmer och hindrar oss från att handla överhuvud taget. Då blir det lätt som Martin Luther King sa; "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad"
Och är inte den rädslan och förtvivlan också demoner som äter vårt inre? Är det kanske inte ett slags mörkrets demoner som får människor förlora vett och sans att begå vansinnesdåd, som i Vetlanda. Nej jag tror inte det var en demon, men det är demosikt, det är något som förvränger människans mänsklighet. I Vetlandafallet vet vi inte vad än - men nått är det som inte är enkelt att förklara och förstå sig på.
Och är inte att tro blint på en ideologi eller fundamentalistisk tro så att man begår bestialiska saker i dess namn i terrorattentat eller stormar demokratiska institutioner något demoniskt? Det onda - som en kraft, ett sinnestillstånd, som inte bara gör oss stumma och döva utan också blinda för andra människor, våra medmänniskor och hela skapelsen, som gör oss tunnelseende.
Demoner som också kan ta över och skapa beroenden och driva oss mot svarta hål där ibland den enda utvägen upplevs vara att själv hoppa ner i mörkret och sluta sina dagar.
I den stor litanian som vi använder som förbön nu i fastan ber vi om beskydd mot djävulens grymhet och list och mot ondskans makter i himlarymderna. Nej det är inte så att vi i kyrkan därmed tror att det står någon hornbeprydd liten djävul bakom allt ont eller det fysiskt finns jättar och demoner som skrämmer och behärskar oss . Men det onda är en kraft och en makt som verkar i denna världen, i och genom oss människor, så som jättar, demoner och splittrade djävlar gör. Det tror jag. Om jag inte trodde att det onda finns och verkar i världen vore jag naiv. Kyrkan och den kristna tron är inte naiv på den punkten. Vi tar det onda på allvar.
I trosbekännelsen nämns, förutom Jesus, två personer vid namn. Maria - hon som sa ja, som gick in i kärlekens glädje och smärta, men som ändå sa ja och födde den yttersta godheten till denna värld. Och så Pontius Pilatus, han som hade makten i sina händer men som tvådde sina händer och lät det onda ske, han som vände ryggen till en människas lidande. De representerar två mänskliga förhållningssätt. Endera går vi in i kampen och då kommer det kosta oss, som för Maria, eller så låter vi det onda ske, tvår våra händer och hoppas att det inte drabbar oss själva allt förmycket . Vår kallelse som kristna är att vara mer lika Maria än Pontius Pilatus. Men vi tror att båda förhållningssätten finns och de finns därför också med i vår trosbekännelse; människan, jag, är kapabel till både gott och ont..
I evangelierna möter vi Jesus många gånger när han driver ut demoner av olika slag; det som vi kanske idag många gånger skulle benämna, sjukdomar , psykoser, depressioner, beroenden, olika fysiska och mentala tillstånd som hindrar och binder människor i något de varken vill vara eller innerst inne är, och som man där och då kallade för demoner.
Gud stora kraft i Kristus är alltid att befria oss. Inte till ett liv en ständig glädje och bekymmerslöshet , men befriade till ett liv i sanning , utan vanföreställningar, där vi kan stå upp mot det onda, befriade till kamp för det goda, för kärleken i världen, lika Maria, inte Pontius Pilatus.
Idag råkar Jesus så i dispyt med några som inte riktigt verkar vilja gå med på att det han gör är gott rakt igenom utan tycks mena att det ligger andra motiv bakom; " Gå inte på det! " Verkar dom vilja säga.
Känner ni igen det. Jag gör det. I debatten om flyktingar för några år sedan och tiggare nu framhålls ibland de som vill hjälpa och göra något här och nu för dessa människor som "godhetsknarkare". Ett märkligt ord. Man misstänkliggör det goda. Man vill säga ett det ligger något annat motiv bakom. Ett dolt motiv, en dold agenda.
Samma sak kan också skönjas i stora rörelser i samhället idag; det som kallas konspirationsteorier. Tanken om valfusk och "deepstate" låg delvis bakom stormningen av Kapitolium, olika sorters konspirationsteorier ligger bakom att en del grupper inte vill eller vågar ta emot vaccin som de som demonstrerade i Stockholm igår; man litar inte på demokratiska institutioner och hälso- och sjukvård. "Dom är bara snälla för att locka oss in i nått - gå inte på det."
Det är detta fenomen är det Jesus ställs inför idag; Konspirationsteorier. Det goda misstänkliggörs för att egentligen vara något ont. Det är nog med demonernas furste Beelsebul han driver ut demonerna.
Jesus ger sig in i debatten och ger svar på tal; så som vi alla behöver göra. Nej ont kan inte bekämpas med mer ont, då råkar det onda i strid med sig själv. Det är annars en vanlig föreställning, också idag . "Hårdare tag , strängare straff , ge igen. Ont skall med ont fördrivas."
Nej, säger Jesus. Det onda kan bara bekämpas av något starkare. Det måste komma en starkare och avväpna. Och det starkare - ja det är inte ännu mer av samma mynt; råstyrka, våld och makt utan det är som framträder berättelsen om David och Goliat, i hela bibeln , i evangelierna; det starka är det lilla, det som inte är starkt i sig själv utan som är starkt pga tilliten till något mer än sig själv, tilliten och tron på Gud. Den Gud som är den lidande och medlidande kärleken. Tron och tilliten till den kraft som långsamt vill genomsyra och förvandla världen. Det var inte med spjut och svärd David besegrade jätten Goliat.
En fråga som ofta ställs, och som jag möter då och då, är att om Gud är god, och allsmäktig, varför tar Gud då bara inte bort allt ont?
Det finns faktiskt en berättelse i bibeln som handlar om det . Berättelsen om Noas ark. Det är en fruktansvärd berättelse som jag inte tror att någon önskar skall bli verklig. Berättelsen om hur nästan hela mänskligheten utplånas när Gud vill försöka ta bort ondskan ur världen. Endera berör den berättelsen mej inte så mycket och avslöjar därmed min egen empatilöshet och mitt eget högmod - då jag tror att jag är själv är som Noa och skulle räddas, att jag är utan ondska, perfekt god. Eller så är den hårresande och jag inser dess bestialitet, bestialiteten i att önska att Gud utplånar det onda och tvingar mig att inse att inte heller jag skulle ha platsat på arken. Det onda, eller möjligheten till det onda finns i oss alla, är djupt rotat i oss. Också i mig. Om Gud skulle vilja utplåna allt ont skulle också jag förgå, skulle hela mänskligheten förgå. Pessimistiskt? Nej, snarare realistiskt.
Men i evangelierna berättas om en Gud som inte utplånar det onda, och inte heller mänskligheten, i ett nu - i stället berättas om en Gud som vill förvandla människan inifrån till att stå emot det onda och bli det vi en gång var skapta till att bli , Guds avbilder, spegelbilder här på jorden av Guds godhet och kärlek. Gud väljer en mycket långsammare och mer smärtfylld väg, men samtidigt en oändligt mycket hoppfull väg; Att genom kärlek , genom relation, genom att bli en av oss i Jesus Kristus, försöka få oss människor att välja det goda. Gud drar oss med lena band, som profeten Hosea säger.
I Paulustexten idag blir det tydligt att kampen mot det onda därför är en kamp som inte börjar utåt , det är inte mot andra, i förta hand, utan inåt, i mig själv. Jo det är klart att vi måste sätta gränser tillsammans utåt mot vansinnesdåd, mot förstöring mot våld. Men om den gränsen inte motsavars av en djup inre övertygelse, är den bara ett utanpåverk som lätt kan förhandlas bort, så som alla gränser gjorde i tyska Tredje Riket, på Balkan under kriget i forna Jugoslavien och kriget i Rwanda under folkmordet.
Gränsen mot ondskan måste vara absolut i mitt inre, annars är den bara kosmetika. Kampen mot det onda måste ständigt föras också i mitt inre så att jag kan känna igen ondskan också där utanför och för att jag skall ha kraften och orken att kunna stå emot ondskan även utåt.
Paulus använder ord som idag lätt kan tolkas snävt; orenhet och otukt, det får oss kanske att tänka på sexualitet bara. Men Paulus kopplar ihop detta med själviskhet och avgudadyrkan; det vill säga när vi sätter något annat än Guds absoluta kärlek och godhet i centrum för våra liv. Gamla testamente är fullt av profeter som liknar just avgudadyrkan vid otukt och äktenskapsbrott. Gud är sitt folks rätte man, mänsklighetens rätta partner: Utan ett DU att relatera till - själviska - eller om vi byter ut DU-et mot ett Det - avgudadyrkan, blir vi inte sanna människor, Guds avbilder. Det är i relationen vi får liv, mod och hopp att stå emot det onda. Relationen till det absolut och fullkomligt annorlunda Du som är Gud och som därför är det enda genom vi kan hitta vår sanna identitet.
Lev som ljusets barn uppmanar så Pauls oss till. David dräpte jätten, slog hål på skrämselpropagandans bubbla med en liten sten, trons sten; den lilla stenen som byggningsmännen ratade, stenen som är det levande ordet, Kristus som avslöjar sanningar och punkterat lögner. Och ljuset, ja det vet alla som är bevandrade i sagornas och myternas värld, att i ljuset förstelnas trollen och spricker häxorna och det demoniska flyr. Sanningens och kärlekens ljus. Kristus som säger "Jag är världens ljus"
En stor del i detta att kämpa mot ondskan är därför att stå för sanning, att vara fullkomligt inkarnerad i denna världen så som Gud var i Kristus, så att vi inte går på lögner, proppganade och skrämsel skott. Kristendomen är en tro baserad på verkligheten, denna världen, kött och blod, inte sagor, även om vi lånar bilder och ord från myternas och sagornas värld ibland.
Det är i denna världen som ondskan finns och tar fäste i människors hjärtan, även i mitt hjärta, och det är i denna världen Gud genom Kristis vill ge oss kraft att stå emot och segra över ondskan genom kärleken.
Guds svar är inte att utplåna allt ont i ett nu, utan att själv bli människa, och gå in i kampen som en av oss, för att ge oss hopp, för att ge oss mod, för att ge oss kraft. "Han gick in i din kamp på jorden , Gud tog plats i din egen gestalt ..."
Amen