Foto: Elinor Edvall

Andreas: diakon

Cirkeln är sluten för Andreas, vår diakon på Dalens sjukhus.

Andreas Högenå är ambulanssjukvårdaren som omskolade sig till diakon. Efter några år i yrket i olika församlingar sökte han sig till Enskede-Årsta församling i slutet av 2022. Här jobbar han bland annat som sjukhusdiakon på Dalens sjukhus. 

Varför diakon?

Andreas trivdes med sitt jobb som ambulanssjukvårdare. Han tyckte om att vara ”där det hände” och upplevde att han kunde göra skillnad. Men så småningom började han känna att tiden han fick med patienterna var alltför kort.
-”Jag ville jobba djupare med människor, möta dem längre tid än jag gjorde inom ambulanssjukvården. Där har du kontakt i max en och en halv timme. Jag ville möta människan, vara en brobyggare och stötta människor i sorg”, berättar han.

I samma veva började Andreas barnatro utvecklas och han funderade på att läsa till präst, för att kunna fortsätta att hjälpa människor men i ett längre perspektiv. Samtidigt kände han att det fanns delar av prästyrket som inte riktigt passade honom.
-”Att predika är inte riktigt min styrka”, ler Andreas.
Kring åren 2008-2009 var Andreas volontär i Klara församling i Stockholm. Han var en i teamet kring Elise Lindqvist. - Elise som blivit kallad ”Ängeln på Malmskillnadsgatan” för sitt arbete med att hjälpa och stötta prostituerade just där. Och det var på Malmskillnadsgatan som Andreas träffade diakonen Inga Pagéus, ett möte som blev livsavgörande för honom.
-”Jag visste inte vad en diakon var innan dess. Men då fattade jag att det var diakon jag skulle bli. Jag var ju där ute i skiten och kände att det är här jag ska vara. Där det händer…”

Något av det fina med diakonyrket, tycker Andreas är att få ta del av andra människors tankar och funderingar. Tankar som personen i fråga kanske inte har berättat för någon enda människa tidigare. Ibland kan det handla om tunga och tragiska saker. Andreas berättar att han har stor hjälp av sin livserfarenhet och att det var bra att hans väg till diakonyrket inte gick spikrakt. Han hade fyllt fyrtio när han vigdes till diakon. Han är också tacksam över bra handledning och fina kollegor som han kan bolla med. Dessutom räknar han med en del hjälp uppifrån.
-”Om Gud kallar mig, så får väl Gud hjälpa mig också? Jag kan inte bära allt själv, konstaterar han. Men jag är ganska bra på att stänga av när jag är ledig. När jag är ledig får andra ta över”.

Med tiden har Andreas landat i att det bästa han kan göra för att stötta andra i svåra situationer är att bara finnas där. Det gick upp för honom en gång när han följde med Polisen för att göra en dödsbudslämning. Polisen vill gärna ha med sig en diakon när de kontaktar anhöriga vid oväntade dödsfall.
-”Vi kan inte lösa problemen eller ta sorgen ifrån människor, så sitt inte där och tänk att du ska säga några magiska ord som gör allt bra…”
Det viktiga är att finnas där och lyssna.

Sjukhuskyrkan på Dalens sjukhus

Sjukhuskyrkan på Dalens sjukhus är bemannad tre dagar i veckan. 
Andreas är där på torsdagar och fredagar. På måndagar är det församlingens präst Eric Dominicus som är på plats.

En vanlig dag på sjukhuset börjar Andreas med att kolla att ”Stillhetens rum” ser fräscht ut. Stillhetens rum är ett andaktsrum som är öppet för alla, oavsett religion eller livsåskådning, och som församlingen har ansvar för. Därefter tar han en fika på caféet tillsammans med vaktmästare, väktare och andra anställda på sjukhuset. Caféägaren träffar ofta ledsna människor och hänvisar dem då till Sjukhuskyrkan. Andreas har också kontinuerlig kontakt med vårdpersonalen som ofta ber honom besöka någon viss patient som har frågat efter någon att prata med. En stor del av tiden på Dalens sjukhus handlar om att finnas tillgänglig ifall något händer. 
-”Jag gillar uttrycket dräll-diakoni – att bara synas och vara”, menar Andreas, som upplever att all personal på sjukhuset ser Sjukhuskyrkan som en välkommen, extra resurs. Sjukhuskyrkan har också möjlighet att följa upp patienterna efter utskrivningen, vilket sjukhuspersonalen inte gör. 
-”Vården idag består av olika processer. När ett uppdrag är slut så bryts kontakten och patienten får börja om i vårdprocessen. Då känns det härligt att vi kan följa upp patienten efter utskrivning”. 

Arbetet som sjukhusdiakon skiljer sig mycket från det som församlingsdiakon. I kyrkan har man god tid på sig och kan träffas flera gånger för samtal som varar uppåt en timme. På sjukhuset är en patient inlagd i snitt 2-5 dagar, och patienten kanske inte orkar med långa besök
-”Här sitter du kanske en kvart vid sjukbädden, och det kan vara i en sal där andra patienter hör vad som sägs. Och jag har ju begränsad tid. Nästa vecka när jag kommer hit så kanske inte patienten lever längre eller har blivit utskriven”. 

Vill vara en brobyggare

Andreas vill vara en brobyggare, en länk mellan de människor han möter och andra aktörer och myndigheter.
-”Vi kan inte hjälpa till med allt, men vi kan vara en pusselbit, vi kan ta kontakt med biståndshandläggare eller Socialen. Vi kan prata med hyresvärden om att hyran blir en vecka sen, eftersom hyresgästen ligger på sjukhus”. 
En patient som Andreas träffade fick plötsligt besked om att hennes son hade dött. 
-”Mitt i chocken över sonens död undrade hon hur hon skulle klara av allt det praktiska med att tömma hans lägenhet och allt annat”.
Andreas kontaktade andra anhöriga som lovade att hjälpa henne med allt praktiskt och hon slapp oroa sig över det när hon låg på sjukhuset.
Andreas vill att alla ska uppleva att Sjukhuskyrkan är en aktör att räkna med. 
-”När inte hälso- och sjukvården har tid att mäkta med, så finns vi där.”

Alla som tar kontakt med Sjukhuskyrkan är inte uttalat kristna utan efterfrågar bara någon att prata med.  
-”Då brukar jag fråga – vill du att jag ska tända ett ljus för dig? Annars brukar jag fråga om vi ska be ihop.”
På ett sätt känner Andreas att cirkeln är sluten nu när han börjat arbeta som sjukhusdiakon.  
-”Jag gillar att vara i sjukhusmiljö. Det är som att komma hem!”

Ny sorgegrupp

När Andreas inte befinner sig på Dalens sjukhus har han sin arbetsplats i Årsta kyrka. Han har även en utbildning som beroendeterapeut och till hösten är Andreas med och startar upp en sorgegrupp med inriktning på missbruksproblematik. 
-”Det finns många sorgegrupper, men inte för dem som har förlorat en anhörig i missbruk. Det är så mycket skuld och skam… Det är som en vanlig sorgegrupp men med information om de här beroendesjukdomarna. För det är en sjukdom. Det ska bli spännande att starta igång det.”

Text och foto: Elinor Edvall

Andreas Högenå intervjuas. Foto: Elinor Edvall
Personal från Sjukhuskyrkan pratar med sjukvårdspersonal

Sjukhuskyrkan

Sjukhuskyrkan finns till för dig som är patient, närstående eller personal och som behöver någon att samtala med.