Kyrkoherde Lena Brolin - predikan installation 31/10 2021 Vårfrukyrkan Enköping
Jag tror jag står här, det känns tryggast. (Lena står mitt i korsarmen)
Här brukar jag stå, kanske inte i den här kyrkan så ofta än – mer lär det bli, men i alla de kyrkor jag har haft glädjen att tjänstgöra i.
Jag trivs bäst här mitt i församlingen. (hon blir lite tvekande…) men ibland måste man byta perspektiv. För att synas och för att se.
Ett ögonblick! (Hon går upp i predikstolen)
Bättre så! I alla fall idag.
Nu ser jag er alla!
Och vilken underbar syn det är! Jag är överväldigad.
Tänkte ni på att han var arg? Jesus alltså.
I texten, innan vi kommer in i berättelsen, har han läst lusen av de skriftlärde och fariséerna. Och nu sitter han ner och suckar över Jerusalem.
Att vara ledare är inte alltid lätt och nog kan man förstå att uppgivenheten drabbar ibland.
Drabbar även Jesus. ”Nu får ni ta hand om ert övergivna hus själva” säger han.
Matteus som har berättat det tolkar historien som han brukar och lägger skulden på folket. En gång, på gamla testamentets tid, handlade människorna så illa att Gud lät templet förstöras och folket föras i fångenskap.
Nu pratar Jesus om att templet ska förstöras igen och då måste det vara på samma sätt.
Någon eller snarare några, har gjort något riktigt dumt.
Och vad kan vara dummare än att avvisa Guds egen son och förfölja hans lärjungar.
Lärjungarna pekar på templet och undrar om det är det som är det övergivna huset. Och betyder det i så fall att Gud har övergivit sitt hus?
Och Jesus låter uppgivenheten glimma igenom en gång till. ”här kommer inte lämnas sten på sten…”
Se er omkring lite, ta in det här vackra, ljusa och varma, kyrkorummet.
Den här kyrkan har stått på åsen i snart 900 år.
Det här är inte ett övergivet hus! Det här är ett hus fyllt med liv och ande.
Men om, om, en morgon, hela kyrkan var raserad.
Och inte bara Vårfrukyrkan utan alla våra kyrkor; Veckholm, Sparrsätra, Vallby ja alla.
Och där våra fina och funktionella församlingshem och kyrkocentrum låg är det bara grushögar kvar.
Tänk er rubrikerna i Enköpings-Posten! ”Mystiskt försvinnande – ingen kan svara på vad som ligger bakom raset”
Om vi då skulle gå ut på torget och i byarna och fråga: vad saknar du nu när kyrkan är borta? Vad skulle vi få för svar?
Vad skulle du sakna?
Nej ni behöver inte vara oroliga, jag tänker inte riva varken kyrkor eller församlingshem men nog är tanken lite utmanande. Och visst kan man ställa frågan utan att riva ner något först.
”Vad skulle du sakna om kyrkan försvann?”
Jag tror att när vi vågar ställa den frågan på riktigt och kanske ännu mer verkligen vågar lyssna på svaren så kan vi också svara på frågan:
”Vad är det att vara kyrka i Enköpings pastorat just nu?”
Jesus pratar också om att han hade velat samla Jerusalems barn som hönan samlar sina kycklingar.
Under vingarna, varmt och tryggt och nära. En bild för Gud men också en bild för gemenskap.
Jag vet inte hur många av er som faktiskt har höns. Men en sak lärde jag mig i somras och det är att det finns väldigt många olika hönsraser. Stora eller små, färggranna eller vita, ståtliga eller med ett obetydligt yttre.
Och jag har lärt att det finns gott om ”hönor” här i Enköping.
Allt från Enköpings idrottsklubbar som startar Fritidsbanken, ett ställe där man kan låna sport och fritidsutrustning gratis i 14 dagar, till Matbryggan som är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Hyresgästföreningen och RIA hela människan. Som delar ut överbliven mat från affärerna till behövande flera gånger i veckan.
Regementet är en annan sorts höna som samlar unga rekryter under sina vingar. En del av den ”hönan” är Jimmy vår militärpräst.
Enköpings kommun har rätt många hönor i den här staden och tur är väl det!
Och alla vi kristna kyrkor av olika slag bidrar med våra ”Hönor” till Enköping med omnejd.
Vi får både samla andra under våra vingar men också vara med bland de som Gud samlar under sina vingar.
Och hönor trivs i hönsgårdar, dvs mötesplatser där vi tillsammans blir starkare och kan skydda de som behöver vårt skydd,
En del platser erbjuder möten för ”hönor” som kommer från olika håll, och en och annan anka får också plats. Det är bra att de finns. Platser för gränsöverskridande samtal.
Andra mötesplatser, eller hönsgårdar om ni så vill, är våra egna.
Också de mötesplatserna kan se väldigt olika ut. Allt från värmen runt ett fikabord i Fjärdhundra där stort och smått dryftas till sopplunchens värmande soppa eller Tacolov-samlingen för barn och vuxna. Körerna, samtalen, Änglar som åker på läger, förtroendevalda som fattar kloka beslut.
Allt finns, allt ryms och allt behövs.
Men tillbaka till frågan om vad som skulle saknas om kyrkan försvann!
Vi är mitt i slutfasen med att bygga den organisation som innebär att nuvarande Enköpings pastorat den 1 januari läggs samman med Fjärdhundra församling.
Det här är en process som pågått under många år och som alla förändringar är den inte bara enkel.
Förändringar ställer krav men erbjuder också möjligheter.
Nu bygger vi grunden, organisationen eller skelettet skulle man kunna säga, till det nya.
Under nästa år ska vi jobba med att ge det här skelettet kropp och smidighet.
Det är mycket som ska till: församlingsinstruktion, lokalförsörjningsplan, delegationsordningar och instruktioner för att nämna något.
Min övertygelse är att enda sättet att göra det är att göra det tillsammans.
Arbetslag och förtroendevalda, församlingsråd och kyrkoråd, frivilliga och församlingsbor, ja alla behövs i det arbetet!
Någon kommer tycka att det går på tok för långsamt medan andra hissnar inför förändringstakten.
Ibland kommer vi behöva ta stora steg för att komma vidare och några gånger lär vi få backa och göra om.
Men jag tror att vi i allt det, i alla delar, behöver ha med oss frågan; vad skulle Enköpingsborna, eller Fjärdhundraborna eller Hummelstaborna för den delen, sakna om Svenska kyrkan försvann!
Bära på frågan, ställa den högt ibland, vilja och våga lyssna på svaret.
Även när det inte är det svar jag själv skulle ge.
För det krävs det mod och lyhördhet.
Vi har fått olika uppdrag i det arbetet.
Mitt uppdrag är att vara er herde.
Ibland kommer jag gå före och visa vägen och ibland gå sist för att fånga upp eftersläntrarna. Och då finns det andra som har till uppgift att leda flocken.
Jag är herden som behöver ha överblick för att kunna se vägen framåt, men som trivs väldigt bra mitt i min flock.
Oavsett om vi känner oss som får, höns, kycklingar, vallhundar eller herdar så är vi alla kyrk-byggare!
Som kyrk-byggare måste vi ha ett långsiktigt perspektiv, kanske inte 900 år, men nästan!
Och vi får vila i förvissningen att vårt hus varken är raserat eller övergivet utan fyllt med närvaro, liv och Ande och där mitt i det vibrerande bygget, där bor Gud!
Lena Brolin, kyrkoherde i Enköpings pastorat