Richard Gräntz syns ofta i kyrkans café. Sonen Arvid går första året i den svenska skolan och när pappa hämtar finns det för det mesta tid för en kopp kaffe.
Men den här dagen väljer vi det lugnare biblioteket för vårt samtal. Och vi börjar från början, i södra Halland.
Richard är född i Halmstad, i stadsdelen Vallås som ligger i den östra delen av staden.
- Vallås byggdes på 1970-talet, det var många barn i området, säger Richard som också minns en tid med mer stök i området.
- Somliga kallade det ”Kravallås”, skrattar han.
Som tioåring började han i kommunala musikskolan och spelade gitarr. Senare blev det trombon, och ännu senare sång. Sturegymnasiets estetiska program, inriktning musik, blev sedan det självklara valet och efter studenten tvåårig musiklinje på Sundsgårdens folkhögskola, strax utanför Helsingborg.
- Men alla de andra var så hajpade på att sedan söka till musikhögskolan. Inte jag. Jag var velig, visste inte vad jag ville.
Så Richard och en kompis stack till Bergen i Norge och rensade fisk några månader.
- Vi hade kul, vi tjänade pengar... Men jag minns att jag såg reklam om musikal på Grieghallen och tänkte ”åh, att få göra det i stället för att rensa fisk”.
Richard kom hem, arbetslös. Och då tog livet en av de där oväntade vägarna. En bekant, lärare i Växjö, hörde av sig och erbjöd en roll i musikalen ”La cage aux folles” med Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson i huvudrollen.
Och en tid därefter fick han tips om Balettakademin, som namnet till tros även har en musikallinje. Richard kom in i Göteborg och nu väntade tre år med mycket svett.
- Det var dans av olika slag, flera gånger i veckan - även för oss med inriktning sång och teater.
Efter utbildningen fick han jobb på Gran Canaria, i turistorten Bahia Feliz. Det blev två år på ”Garbo’s” som erbjuder middagsshow ungefär som Wallmans i Sverige, där personalen både serverar gästerna, agerar och sjunger.
- Mycket scentid, mycket erfarenhet, lön, bostad, blå himmel och hav - ett enkelt liv, summerar Richard.
I publiken fanns då och då folk från Wallmans i Malmö, naturligtvis med ögonen öppna för möjliga rekryteringar. Så Richard erbjöds jobb i Malmö och flyttade hem till Sverige.
Men där tog det stopp.
Richard drabbades av tinnitus, blev sjukskriven och hamnade i en jobbig period.
Kan jag fortsätta jobba i branschen? tänkte han och provade både traditionell medicin och akupunktur innan han försiktigt vågade se framåt igen. Det blev roller i Köpenhamn, bland annat ”Skönheten och odjuret”, i Bergen, ”Les Miserables”, innan han åter satt i Köpenhamn och funderade över livet.
- Jag insåg att jag börjat tröttna på musikallivet, men vad fanns i stället? Just då hade jag några månaders lucka, så jag stack till Berlin. Jag hade varit där under fotbolls-VM 2006, och var lite nyfiken på stan. Jag hyrde ett rum hos en familj och började plugga tyska.
- Andra dagen i Berlin gick jag till Svenska kyrkan.
Richard beskriver inte sin uppväxt som kyrklig, även om han liksom de flesta kompisar konfirmerade sig. Och kyrkor, det hade han besökt i de städer där han bott, i Sverige och utomlands. Men då handlade det om att möta arkitektur, magnifika historiska byggnader och ett ovärderligt kulturarv. Nu var det något annat.
- I Berlin var allt nytt för mig. Jag kände ingen, kunde inte språket - jag behövde något jag kände mig hemma i, något bekant.
Richard kom till kyrkan en septemberlördag 2011. Det ingen verksamhet i lokalerna men han träffade en vaktmästare som efter en pratstund föreslog Richard att komma tillbaka på måndagen, på körövningen.
- Jag gick dit på måndagen och kände mig genast välkommen och hemma, inte bara som körsångare.
Richard funderar en stund, vill hitta rätt ord för att förklara vad denna kväll blev starten på.
- Tänk dig att tillvaron är som ett helt tomt pappersark. Kyrkan blev den första trygga punkten på mitt blanka papper och allt eftersom jag lärde känna människor där så bildades plötsligt ett litet nät på det tomma arket. Jag fick ett sammanhang, jag fick vänner, en trygghet i den stora staden.
Richard var nu 33 år, och han beskriver detta som rätt period att börja reflektera över sitt liv.
- Kyrkan är en bra plats för det, konstaterar han.
Som för många andra hade det ända sedan tonåren funnits en del alkohol, och med åren mer och mer.
Och efter en jobbig separation några år senare ökade konsumtionen och Richard insåg efter en tid att han druckit varje dag under ett helt år.
- Jag slutade tvärt, från en dag till nästa. Och jag kontaktade direkt en präst i svenska kyrkan och sa att jag behövde prata, prata nu.
Det stödet stärkte banden till kyrkan ännu mer. Och finns där förstås fortfarande.
- Man kan känna sig lite vilsen på många sätt, men i kyrkan, där är man hemma.
Och vardagslivet i övrigt, hur ser det ut?
Musikalscenen har Richard lämnat. Han jobbade flera år i kantinen på de nordiska ambassaderna och har nu ett liknande jobb på en skolrestaurang. 2017 träffade han kvinnan som blev hans fru och ett par år senare fick de en son. Numera är de skilda, men Richard har inga planer på att lämna Berlin.
- Jag stannar i Berlin tills vår son är stor, vad som händer sedan får vi se.
Vem vet, kanske blir det mer musikaler i framtiden. Som publik. För just den här junikvällen är det sonen och hans vänner i kyrkans barnkörer som står på scenen i en föreställning som är fylld av sång, dans och glädje. Och det där livet, som sagt, det kan leda oss på olika vägar - men alla vägar leder till en kyrka.
Text och foto: Mona Davidsson