Möt kvinnan som arbetat i flyktingläger, som varit kyrkans kassör - och ett nav i det ekumeniska arbetet.
Nittio år är väldigt lång tid. Ann-Hild Fischer började skolan medan andra världskriget pågick i Europa. Hon fick som ung vuxen möta flyktingar som hoppades på en framtid i Västeuropa. Hon har själv upplevt att som utlänning möta förakt och avvisande attityd från grannar. Men Ann-Hild har också haft en gemenskap i Victoriaförsamlingen och under decennier engagerat sig i kyrkan både som anställd och som ideell kraft.
Ann-Hild växte upp i Göteborg, en stad som på femtiotalet expanderade kraftigt. Hon tog studenten på ett flickläroverk 1955 men hade inte något särskilt yrke i sikte.
- Något måste jag göra, tänkte jag, men vad? säger hon.
Den växande industrin i Göteborg hade också gett en ökande befolkning och vissa delar av staden hade i dag beskrivits som utsatta områden. Där hade Ann-Hild engagerat sig som scoutledare, och bland annat stöttat barn som behövde hjälp för att klara skolarbetet.
- Jag hade bra kontakt med barn och ungdomar och fick en inblick i socialt arbete.
Så fick hon tipset att åka till Berlin och jobba i flyktingläger.
Berlin var genomgångsort för människor som ville lämna Östtyskland för att i stället skapa ett nytt liv i Västtyskland. De bodde i så kallade uppsamlingsläger i väntan på myndighetsbeslut och papper. Byråkratin var omfattande, väntetiden lång och förhållandena i lägren svåra.
- Det behövdes folk som tog hand om barnen, som kunde hjälpa till med undervisning.
Via kontakter hittade Ann-Hild en bostad i Berlin och arbetade sedan på Marienfelde flyktingcenter.
- Jag hade jobb och en liten lön, men tyskan... Det språket hade jag ”slängt” långt före studentexamen och sedan hade kunskaperna legat och möglat. Men jag minns särskilt en flykting i lägret, en man som insåg att jag behövde hjälp med tyskan, och sedan satt med vid sandlådan och mer eller mindre hade lektioner med mig.
Precis som i dag var det en svår situation för migranterna. I väntan på sina tillstånd fick de inte arbeta, det var trångt och oroligt i lägret, sjukdomar spred sig snabbt.
Ann-Hild beskriver de funderingar hon, och många andra, hade vid den här tiden:
- Ska man verkligen satsa på en framtid i en så osäker stad som Berlin, med Östtyskland runt omkring?
Det var många ungdomar som jobbade i flyktinglägren, både tyskar och ungdomar från andra delar av världen. Men den fyra år äldre kollegan Manfred, han var tysk - och blev snart mer än bara kollega. Ann-Hild och Manfred blev ett par, de förlovade sig och gifte sig sommaren 1959.
- På vårterminen innan hade Manfred ett jobb i göteborgstrakten och bodde hos min mamma i Lerum, medan jag bodde hos hans mamma i Berlin. Så vi bytte mammor ett tag, och fick båda lära känna våra svärmödrar.
Efter vigseln bodde paret Fischer i Lerum och fick i rask takt tre barn. Manfreds uppdrag på Chalmers tog slut och 1963 väntade universitetet i tyska Marburg, norr om Frankfurt.
- Allt vårt bohag fraktades ner i en godsvagn. Och vi tog med massor av svenska blöjor, för i Tyskland fanns bara tygblöjor.
Barnaskaran växte, och Ann-Hild hade fullt upp med att ta hand om hemmet och de fem barnen.
- Det här var en tid när det började blomma igen för västtyskarna och det var inte nådigt att få in en fot bland dem. Mina barn levde väl lite friare, och det var inte grannarnas musik.
1969 flyttade familjen till Friedberg utanför Frankfurt am Main. Manfred, med yrke inom miljövård, arbetade mycket och reste till andra orter. Och skolsystemet här såg annorlunda ut, vilket skapade svårigheter för barnen.
- Det var tufft för hela familjen, vi hade några jobbiga år, och svärmor var död så jag hade ingen att vända mig till.
Det var då en bekant i Göteborg tipsade om Svenska kyrkan i Frankfurt.
- Fast det var ju inte så enkelt att ta sig genom stan till kyrkan med fem barn...
1979 flyttade familjen Fischer till Väst-Berlin, Manfreds hemstad. Men åren gick, barnen blev stora och Ann-Hild fick mer och mer tid. Och en hel del tid ägnade hon fortsatt åt Svenska kyrkan. Som nämnts tidigare tog hon ett stort ansvar för det ekumeniska arbetet och deltog i interreligiösa organisationers sammankomster.
- Utlandsförsamlingarna mår bra av att ta del av det som är lite annorlunda, säger hon.
- Det hade aldrig varit detsamma utan dig, du känner alla, säger kyrkoherde Pamela Garpefors som med tacksamhet minns den introduktion hon fick i de ekumeniska sammanhangen.
Kamrer Christer Narup började jobba i kyrkan 2001, när Ann-Hild gick i pension, och berömmer hennes arbete.
- Hon hade en kassörsroll i många år, och lade mycket tid på manuell bokföring i så kallade ”engelska journaler”.
Som tack för sitt gedigna arbete och ideella insatser är Ann-Hild sedan länge hedersmedlem i församlingen.
Numera tillhör arbete och volontäruppdrag det förflutna, men kyrkan är en av Ann-Hilds fasta punkter.
- Det ska mycket till för att jag inte ska komma på söndagsgudstjänsten, säger hon.
En annan fast punkt för hela familjen finns utanför Harplinge, i Halmstads kommun.
- Vi har ett sommarställe där. Så det, plus svenskan, har jag kvar!
Den 19 juli fyller Ann-Hild nittio år, men något firande i Berlin är inte planerat för den dagen.
- Datumet sammanfaller med årsmötet för S:ta Birgitta i Vadstena, och jag ska dit. Men jag tror att barnen har något på gång för ett senare tillfälle.
Församlingen uppmärksammar förstås också högtidsdagen. Men det får vara lite hemligt än så länge.
Text och foto: Mona Davidsson