Upplysningstiden - Upplysningen - sätter strålkastaren på musiken. Det är nämligen först i mitten av 1700-talet som musiken blir sin egen konstform. Förut har musik alltid varit kopplad till något annat. Till krig, till fest, till nöje, till andakt eller till texter i sång och drama. Nu står den på egna ben – man börjar lyssna på musik, helt enkelt. Kompositörer som skriver ny musik på löpande band efterfrågas. Hoven börjar anställa professionella musiker. Dramat gifter sig med musiken och flyttar in i ”finrummet” och den moderna operan tar form.
Mycket liknar vår tid. Det nya är ”inne” det gamla ”ute”. Man förväntar sig inte bara ständigt ny musik – den ska vara bättre än den man hörde nyss. Nya ”hit-låtar” sprider sig, också utanför slotten och operahusen. Istället för att sälja cd-skivor sitter notkopister utanför operahusen och skriver så pennan glöder och säljer musiken så den kan ljuda ut över stad och land. Men det ställer också krav på att det finns goda musiker som kan spela den. En del blir utbildade i hemmen eller i skolor. Man inser nu, i flera av Europas länder, att denna utveckling måste ledas av kunniga personer och finansieras av dem som har pengar – kungahusen och adeln. Med Baron Patrick Alströmer som motor startades därför Musikaliska Akademien i Sverige.
När jag tillsammans med Monica av familjen Alströmer på Östad ombads att göra en musikalisk soaré med ”lite material från en gammal släkting” hade jag ingen aning om att detta skulle fånga intresset för lång tid framöver. Att en av nyckelpersonerna i musikens ”pånyttfödelse” kom från Alingsås gjorde att jag faktiskt tappade hakan! Detta måste alingsåsarna få veta. Vi började skissa på en musikteaterföreställning.
Det fanns ett rikt material att gräva i, Patricks upphittade dagbok och den forskning som främst Jan Ling publicerat. Och ett hav av fantastisk musik, både känd och bortglömd. Patrick Alströmer samlade på musik. Hans stora notsamling - Alströmersamlingen – innehåller musik av flera hundra 1700-talstonsättare och dessutom ett flertal stycken utan upphovsman.
Att studera allt material, läsa, lyssna, förundras och beröras, har varit väldigt givande, men att välja ut korta utsnitt bland all musik och dessutom integrera den vår berättelse är inte gjort i en handvändning. Musiken, som är av Roman, Händel, Graun, Boccherini, Haydn, Vogler, Bellman och Alströmer(!) har jag sammanställt, klippt och klistrat, i något fall bearbetat för vår sättning, och också på Bellmanskt manér tillfogat någon liten melodislinga.
Nu är vi här tillsammans i kyrkan, lite modernare än då, för att berätta historien för er. För att låta musiken flöda och föra oss tillbaka. Och framåt. På 1700-talet var musiken ny. För en del av oss är den ny också idag. För mig och de goda musikanter och aktörer som medverkar i föreställningen är den ny varje gång. Något nytt uppstår i mötet. I musiken möts Barocken av Wienklassicismen. Sorgen möts av glädjen, mörkret av ljuset. Och vi möts i den på nytt – upplysningstiden.
Lennart Esborn