Meny

”Sorgen är den djupaste ära som kärleken kan få.”  

Vår präst Roger Gärtner om begravningar och sorg

Inte sällan får jag frågan om vad som är roligast i rollen som präst. Alltid svarar jag... begravningar! Reaktionerna är ofta häpna, men jag tror att jag med mitt svar också talar för många kollegor. Kanske kan det ”roliga” nyanseras med det ”viktigaste och mest nära” i yrket? För så är det.. på inget sätt känner jag att jag kommer så nära människor som jag gör i förberedelserna inför begravningen och i utförandet av den samma. Under tiden tillsammans delar jag liv på ett påtagligt sätt med några medmänniskor, jag får berättat för mig om ett liv tillsammans med den avlidne, en berättelse som under mina år som präst har blivit till många berättelser och som ofta ger mig känslan av att jag hört det mesta. Men.. så är det ju inte.. många fler mänskliga liv är likt böcker.. värda att berättas och att lyssnas till. Livets berättelse upphör aldrig att vara en fängslande berättelse.

– Vilka psalmer brukar man ha i kyrkan? Ibland får jag frågan i samtal inför begravningen, och efter 13 år i yrket blir jag förvånad. Själv läser jag Begravningssed i förändring, en skrift utgiven av Stockholms stift där det beskrivs hur anhöriga idag har många egna önskemål om hur de vill utforma begravningsgudstjänsten. Kanske håller synen på begravningar att gå från något traditionellt till det moderna? Jag själv som präst rör mig gärna emellan de traditionella och de moderna uttrycken, även om jag förstås tycker att den nutida ”moderna” formen, där man inte har någon begravningsakt alls, är både olycklig och osund. Istället upplever jag idag att det finns stora möjligheter att skapa en fin begravningsgudstjänst där många önskemål och uttryck får plats. De få gånger det inte går handlar det ofta om krångel med administration och tid, med kyrkorummets tekniska förutsättningar eller med lagar och regler. Men.. oftast slås jag av den frid och helighet som kyrkorummet i Adolf Fredriks kyrka bjuder, då den levande musiken och den genom seklerna utmejslade liturgin bär den avlidne mot något som är större än orden.

Och så sorgen.. den som först är akut men som efter begravningsgudstjänsten går in i en annan fas. Hur den då ser ut är ju olika för varje människa. Vissa känner en lättad och lugnare sorg än innan, medan andra upplever att den djupa sorgen då inträder. Någon har myntat uttrycket att ”sorgen är randig”, och det är ingen dålig beskrivning då sorgen ofta ter sig olika var dag samtidigt som den ter sig olika hos efterlevande. Ibland träffar jag sörjande efter begravningarna. Det kan handla om att vara samtalspart under en sorgsam tid. Ibland är någon rädd för sin sorg.. tänker att hen är konstig. Nu är sorgen oftast frisk och viktig, men ibland kan den ”frysa” och efterlevande kommer inte igenom till ett fungerande liv utan den avlidne. Kanske har man fastnat i ältande, skuld eller nedstämdhet. När sorgeprocessen ”fastnar” kan en präst eller diakon finnas tillhands för mer djuplodande samtal eller så kan hen leda vidare dit där annan hjälp finns att få. Men.. mest är sorgen frisk och behöver bara sin tid.. för ”Sorgen är den djupaste ära som kärleken kan få.”  

Roger Gärtner, Präst