Meny

Prästen har ordet

Här delar vår kyrkoherde med sig av sina tankar en gång i månaden. Klicka här för att läsa hans ord för maj månad!

Prästen har ordet maj 2020

Odödlighetens läkemedel

Hopp och glädje att ge

-       Ett biskopsbrev om att fira nattvard

Prästerna har nattvardsfirandet som ett särskilt uppdrag, men det är hela församlingens gudstjänst. Därför är det viktigt att alla som deltar, eller skulle vilja delta, i gemenskapen kring nattvardsbordet får chans att reflektera över detta nyskrivna biskopsbrev. Inom Svenska kyrkan i utlandet leder vår biskop Tomas samtal med prästerna om detta biskopsbrev. För mig som präst och för många jag möter är det en svår tid nu under pandemin då vi inte firar nattvard eller mässa som det också kallas. Men längtan kan ibland också ha något gott med sig.

Både dop och nattvard är sakrament och ger uttryck för det som är centralt i kristen tro: berättelsen om hur Gud älskar världen och mänskligheten. I Svenska kyrkan firas nattvard vid olika tillfällen. Högmässa, veckomässa och sjukkommunion är några. I Schweiz har många erfarenheter av hur nattvarden firas i andra kyrkor och undrar kanske om Svenska kyrkans syn. I kyrkoordningens inledning till kapitel 20 står det: ”Nattvarden är ett sakrament, en av Jesus Kristus instiftad helig måltid med bröd och vin, vid vilken kyrkan och den enskilde förenas med honom och de troende i alla tider.” Jesus instiftade denna heliga måltid när det var påsk och han visste att han skulle dödas. På kvällen samlade han sina lärjungar till en sista måltid. På många andra ställen i bibeln läser vi om måltiden som en kärleks- och förlåtelsefest t ex i liknelsen om den förlorade sonen eller liknelsen som man också kan kalla den liknelsen om den glade fadern. När Jesus instiftade nattvarden sa han till lärjungarna att de skulle fortsätta att träffas för att minnas denna måltid efter att han själv hade lämnat livet på jorden.

Jesus delade ett bröd som alla fick del av och skickade runt en bägare med vin. Och så jämförde han brödet och vinet med sig själv – hans kropp och blod. Lärjungarna fick del av honom själv. Alltsedan dess har vi som döpta efterföljare till Jesus fortsatt att fira denna måltid och fått dela av honom själv.

För nattvarden är inte bara en minnesmåltid, utan också ett heligt skeende. I nattvarden tror vi att vi blir indragna i Jesu död och uppståndelse. Gud är närvarande. Gud förlåter oss för det vi gjort fel. Vi får ett löfte om ett evigt liv och vi får ny kraft.

Varje gudstjänst som innehåller nattvard innehåller också ett tillfälle för oss att bli förlåtna våra synder. Jesus förlåter oss allt som blev fel och ger oss möjlighet att gå framåt i livet. Sedan kommer nattvarden så att vi kan börja vår nystart i livet. Alla får vara med. Om du inte vill eller inte kan (om du inte är döpt) ta emot bröd och vin så kan du ändå gå fram och med din högra hand på din vänstra axel visa prästen att du vill ta emot en välsignelse.

Många av oss längtar till den dag efter pandemin då vi åter kan träffas för att fira nattvard. Stora insatser görs nu för att framställ medicin och vaccin mot Covid-19. Ett gammalt begrepp för nattvarden är ODÖDLIHETENS LÄKEMEDEL – vilken medicin! Alla döpta är välkomna att delta i nattvarden. Om du inte är döpt kan du döpa dig, det är aldrig försent.

I biskopsbrevet om nattvarden kan den intresserade läsa mer om nattvardens teologi, evangelisk-luthersk nattvardssyn, nattvardens motiv, ekumeniska utmaningar. När och hur ofta vi kan fira nattvard liksom hur barnen är välkomna till nattvarden mm.

www.svenskakyrkan.se/biskopsbrev/biskopsbrev-om-nattvarden

Håkan Nilsson, kyrkoherde

Som spridda sädeskornen från när och fjärran fält församlats och i brödet till ett har sammansmält, så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid och vi till ett förenas i himmelrikets frid.

Svensk psalm 71 efter en bön från fornkyrkan

 

Prästen har ordet april 2020

Kära församling!

Jesus bar sin Corona - sin törnekrona och uppstod för oss

Nu firar vi stilla veckan. Det är so​m kung Carl Gustaf XVI uttryckte det i sitt tal till Sverige en vecka som är mycket mer stilla än vanligt för de flesta av oss. Medan det är allt annat än stilla för andra. Jag tänker på de som arbetar dels i vården och dels för att få samhället att fungera i denna svåra tid.
Påskevangeliet kommer att läsas på påsknatten och påskdagen i tomma kyrkor. Lyssna på det eller läs det själv i hemmen, enskilt eller tillsammans med familjen. I Svenska kyrkans evangeliebok läser vi i år passionshistorien i Matteusserien (kap 26-28). Påskevangeliet är Matt 28:1-20. Det handlar om hur Maria från Magdala och den andra Maria beger sig till graven och får budskapet om uppståndelsen och sen möter den uppståndne Kristus. Och sen helt oväntat och plötsligt finns han mitt ibland sina lärjungar. I sin rädsla hade de suttit instängda utan att riktigt veta vad de skulle göra efter det att deras Herre fått bära sin Corona, sin törnekrona, i dödens och nederlagets stund.
Vilket fantastiskt evangelium för oss som sitter i karantän på olika vis att ta till oss. Det är ju som om det var skrivet just för oss alla som är instängda på grund av Covid-19. Vi som kan ängslas och undra vad som kommer härnäst. Och ändå kommer han uppstånden till oss. Ger oss mod på nytt så att vi kan fortsätta leva. Leva i kärlek, hopp och tro. Leva för varandra och Gud. Lärjungarnas berättelse blir vår berättelse. Och löftet att han är med oss alla dagar till tidens slut gäller idag på samma sätt som när lärjungarna fick höra det. Inga stängda dörrar kan hindra detta. Det är den goda nyheten, det är evangelium i tider av Covid-19.

GLAD PÅSK

Håkan Nilsson, kyrkoherde (t o m 30/6-20)
tel 079 416 77 32

 

 

Prästen har ordet mars 2020

Hur mäter man 20 sekunder?

I dessa tider av Coronavirus är det lätt att misströsta, ledsna eller till och med få panik. Det är också en tid för att ta på allvar, dra sitt stråk till stacken och känna sig tillhörig en gemenskap. Familjen och Gudstron är och har alltid varit gemenskapens viktigaste källor. Lokalsamhällets och internets gemenskaper blir nu också viktiga och visar hur människor bryr sig om varandra. Vi blir varse om hur mycket vi betyder för varandra. Nu är också en tid där den nya tekniken kan användas ofta och mycket för uppmuntran och gemenskap utan risk för smittspridning.

Ett sätt att bry sig om såväl sig själv som andra är att göra vad en kan för att hindra smittspridning. En av de viktigaste sakerna är då att tvätta händerna med tvål i varmt vatten i 20 sekunder. Men hur mäta 20 sekunder. Ett utmärkt sätt för en själv och barnen är att be barnabönen med omtanke. Pröva själv…

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.

Bönen andas trygghet. Den trygghet som Gud vill ge oss. Vad som än händer så är vi i Guds goda händer. Gud vill sina barn väl också när de utsätts för prövningar. Då får vi tänka och använda vårt förstånd. Då kan vi få gråta och tårarna skall trösta oss. Då ges oss bönens gåva att brukas.

Guds välsignelse till er alla i fastans och Coronavirusets tider

Håkan Nilsson
Kyrkoherde

 

Prästen(s fru) har ordet januari 2020

Hej!
Det nya året och decenniet har börjat med allt vad det innebär. I vår församling har vi ett stort behov av frivilliga krafter och mycket glädjande är det oerhört många som på olika sätt gör insatser för församlingens liv. Inte minst märks detta när vi nu tackat av så många som hjälpte till med våra lyckade julbasarer. Som en hälsning låter jag min hustru komma till tals med en nyligen publicerad artikel.
Håkan Nilsson
kyrkoherde

Eva Christina Nilsson:
Alla kan vi bidra till människovärdig säkerhet

Förändringar kan gå snabbt
En augustikväll 1989 satt jag i soffan hemma hos goda vänner i Östberlin. Det är en familj som är politiskt medveten och följer utvecklingen i landet. Som många gånger förr har vi pratat om den politiska situationen och om vart landet är på väg. Min vän Gerhard säger att mer än tio år kan ändå inte muren förbli. Han resonerar kring den ekonomiska utvecklingen i landet, upplevelsen av att landet är på efterkälken, om det moraliskt ruttna i det politiska ledarskapet, om alla människor som sommaren 1989 försöker lämna landet via Tjeckoslovakien och Ungern.

Jag har ofta återvänt till den kvällen i mina tankar. Min vän var förhoppningsfull att muren skulle falla. Under många år hade han som präst i Berliner Stadtmission arbetat för att skapa mötesplatser där människor fick vara människor och inte bara medlemmar i en arbetar- och bondestat, medborgare som skulle kontrolleras. Mötesplatser där människans drömmar och förhoppningar fick utrymme, tankar kring vad ett värdigt mänskligt liv skulle kunna rymma. I det arbetet pratade de inte enbart om hopp, de levde hopp. De skapade gemenskaper som byggde på något annat än kontroll.

Jag minns under min tid som student i DDR hur vänner kunde säga till mig på t ex en fredsworkshop i kyrkan att jag inte skulle prata så mycket med den eller den, eftersom personen kom från Stasi. Redan då vintern 1984/85 fanns det ett mod och kanske ett hopp om förändring.

Förändringar kan gå fort och hopp ger möjligheter
Åter till min vän i Östberlin. Det tog inte tio år för muren att falla, det tog tio veckor! De allra flesta var fyllda av förvåning. Jag tror inte heller riktigt på dem som menade att det var självklart att det skulle gå så här, så fort. Men det fanns en ström av hopp, en förhoppning om att förändring var möjlig.

Denna bild av hopp har jag burit med mig i mitt arbete med Mellanöstern, bland annat i Jerusalem. Åsynen av muren som har byggts och fortsätter att byggas där får mig att undra om vi inte lärt oss att murar inte bidrar till säkerhet på sikt och inte till den säkerhet som är människovärdig. Men det är inte muren utan de många människorna, både i Israel och Palestina, som tror på förändring som är de viktiga. De lever ett hopp som inte är optimism och att ”allt ordnar sig”. Det är ett hopp som handlar om hårt arbete och ett förhållningssätt till livet. Att inte ge upp arbetet för mänskliga rättigheter. De har gjort ett val som de säkert betvivlar många gånger. Det blir ett trotsigt hopp, mot alla odds. Därför har den palestinska lutherska kyrkan också ett ekologiskt centrum. Mitt i ockupationen är det framtidsinriktat och hoppfullt att arbeta för att bevara mångfalden av både fåglar och växter.

Vänta inte bara på bättre tider – bidra själv
Ett starkt uttryck för detta hopp gavs nyligen i Jerusalem. Augusta Victoria-sjukhuset, som drivs av Lutherska Världsförbundet sedan 1950 för den palestinska befolkningen, har ständigt problem med att få in de anslag de blivit lovade för att bedriva verksamheten. Det uppstod en kritisk situation när det inte längre blev möjligt att ta in nya patienter, främst för cancervård. Lokalbefolkningen mobiliserade sig då och samlade in motsvarande 1 miljon Euro till sjukhuset. En flicka som inte hade några pengar att ge, lät klippa sitt hår och gav det som bidrag till peruker för cancerpatienter. Småpengarna som kom in blev så många att de fick vägas istället för att räknas. På det viset levde dessa människor ett hopp. Det handlade inte om att sitta och vänta på bättre tider.

Hopp som drivkraft och motivation
Det trotsiga hoppet är ingen undanflykt. Det trotsiga hoppet är snarare en drivkraft och en motivation. Jag återvänder ofta till Dietrich Bonhoeffer, den protestantiske prästen som verkade inom motståndsrörelsen i Tyskland på 30- och 40-talet. Strax före jul 1944 skriver han ett brev till sin fästmö, bl a med en text om tillit och att vara bevarad av goda makter.

Trots att han sitter i fängelse så skriver han om det näst intill omöjliga. Om beskydd och trygghet, om att tillsammans ta emot tiden. Han kunde naturligtvis gett upp, säkert medveten om att han inte skulle kunna återvända till ett liv i frihet. Ändå väljer han att uttrycka hoppet. I brevet till sin fästmö utvecklar han sina tankar om tilliten till goda makter och inkluderar alla goda människor som bryr sig, som vill väl. Bonhoeffer mördades i april 1945. Därför fick han inte själv fortsätta leva detta hopp. Men genom sina böcker, texter och sitt sätt att leva ett hopp, kom han att inspirera så många andra som förde hoppet vidare.

Alla, både fattiga och rika, behöver leva hopp och gemenskap 
Att leva hoppet handlar också om rent vatten, om arbete för fred och försoning liksom om utbildning. Den lutherska kyrkan i Rwanda, landet som upplevde det ohyggliga folkmordet för 25 år sedan, uttrycker hur den konkreta solidaritet de fick uppleva efter folkmordet gav dem ett hopp i den plågsamma resa de stod i för att återuppbygga landet. Det handlar om att leva hoppet.

Det hoppet behöver vi leva överallt, även i västvärlden. Vi ser hur rädsla tar överhanden, fakta förnekas och människovärdet kränks. Vi ser hur människor söker enkla lösningar. Det blir ett ”vi och dem”, något som egentligen är omöjligt eftersom vi har ett enda gemensamt ”globalt fosterland”. Vi delar denna glob och hör ihop i vår identitet som människor. Men att beskriva några som ”andra” gör att vi inte behöver ta ansvar, vi osynliggör. För att visa på något annat behöver vi leva hoppet, leva solidariteten och hitta konkreta uttryck.

Stärk de ungas hopp
Att hopp inte är en välvillig önskan om att allt ska ordna sig är så tydligt i unga människors engagemang för klimatet. De har insett att det inte är en höger- eller vänsterfråga. De har insett att det är en framtidsfråga. Så mycket ser så omöjligt ut. Men skulle de sluta engagera sig, skulle de sluta försöka få med oss som är något äldre, skulle de både ge upp hoppet om sin egen framtid och tron på att en förändring är möjlig.

Många av oss har nyss firat jul. Jag vill se den som en hoppets, det trotsiga hoppets, högtid. Som Ylva Eggehorn skriver: ”Barn och stjärnor föds i mörkret, utan skydd av våld och vapen. Mitt i mörkret bjuder livet oss att växaom en låga.” Nu under det nya året och årtiondet – och alltid.

Eva Christina Nilsson
Chef för avdelningen för teologi, mission och rättvisa, på Lutherska Världsförbundet i Geneve. Har tidigare arbetet med policyfrågor, utvecklingspolitiska frågor och ekumenik inom Svenska kyrkan och svenska missionsrådet och varit vice ordförande för Concord Europa.

Texten är hämtad från Nätmagasinet Mänsklig säkerhet och hittas också på följande länk:

https://manskligsakerhet.se/2020/01/09/alla-kan-vi-bidra-till-manniskovardig-sakerhet/

 

 

Prästen har ordet Julen 2019

En God Jul och ett Gott nytt år önskar jag dig!

Bifigurer i julnatten
I det stora undret i den stora glädjen när Gud blir människa i julnattens mysterium är många med.
I centrum den nyfödde Jesus med sin mor Maria. Josef som tar sitt ansvar. Änglarna med budskapet ”Var inte rädda” och sången om Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. De tre herdarna, en ung, en medelålders och en äldre och deras får. Oxen som fanns i stallet som symbol för det gamla testamentet och åsnan som kom med den havande Maria som symbol för det Nya testamentet. Och så har vi de tre stjärntydarna, de vise männen som sett den nya stjärnan gå upp och följer den.
I evangelierna läser vi också om maktens män. Kejsaren Augustus som vill ha skatt, Quirinius som var ståthållare i Syrien och så den grymme kung Herodes. Han som inte ville ha en konkurrerande kung utan lät döda alla gossar under två år i Betlehem och dess omnejd. Andra personer anar vi. Värdshusvärden som sa sig inte ha någon plats i härbärget för den gravida mycket unga kvinnan. Alla som fick höra herdarnas berättelse om det fantastiska som skett.
I förhistorien finns kung David från vilken Josef härstammade och mormor- och morfarsgestalterna Anna och Joakim som är Marias föräldrar. I bibeln är inte alla nämnda men i historien om den första julen finns flera bifigurer med sina berättelser som vuxit fram på olika sätt. Och varje människa har ju sin egen berättelse som växer fram i relation till sig själv, till sina närmaste, till alla en möter och till Gud.

Värdshusvärdens hustru Rakel
Det lilla värdshuset är sällan fullbokat. Det finns fler och bättre i kung Davids stad. Även om gästfriheten måste stå i centrum i en sådan affärsrörelse så finns det en del gäster som måste tas med stor bestämdhet. Kan de egentligen betala för sig? Värdshusvärden Amos (om han nu hette så) gnuggar händerna. Den här skattskrivningen gör ju att affären går bättre än någonsin. Alla rum är bokade. Ja också tillfälliga extrautrymmen som också ger pengar. Så kommer denne man med sin väldigt unga trolovade som redan stönar inför att föda sitt barn. Tyvärr måste han säga. Nu är det fullt. Rakel (om hon nu hette så) är trött av allt slit med städning, matlagning och omsorg om gästerna. Men nu får hon extrakrafter. Själv mamma till flera barn kan hon inte bara skicka iväg de nya gästerna. Någon lösning måste ju finnas. ”Amos, du har ju nyss mockat i stallet och burit in ny halm. Hos djuren är det varmt i denna kalla vinternatt. Där kan de väl få vara?” Och så blir det. Rakel förstår vad som är verkligt viktigt och under natten får hon bli barnmorskan som hjälper världens frälsare att komma till livet. Av Rakel kan vi bli inspirerade till att se vad som är verkligt viktigt, bedöma vad som måste göras och handla antingen genom att själva göra något eller ta tillräckligt ansvar så att någon annan gör det.

Stalledrängen Staffan
Staffan var stallknekt hos Herodes. Han hade hand om hästarna, dessa symboler för den romerska makten. Endast de romerska soldaterna fick ha hästar. För folket var det åsnor som gällde. Hästarna krävde sitt av omsorg och kunde inte lämnas ensamma i natten. Så en natt när han vattnar sina fålar få han se en ny stjärna lysa starkare än alla anda. Han skyndar till Herodes för att berätta att en ny kung blivit född. Herodes som absolut inte vill ha någon konkurrens om makten svarade att det vore lika omöjligt som att den stekta tupp han just hade blivit serverad skulle resa sig upp och gala. Så snart detta var sagt lär tuppen ha gjort just detta, och dessutom i galandet yttrat orden Christus natus est, "Kristus är född". På grund av detta lät Herodes stena Staffan. Av Staffan kan vi bli inspirerade att hålla oss till sanningen, även om det blir obekvämt. Men inte bara Staffan såg Betlehemsstjärnan.

Den fjärde vise mannen Artaban
Det finns en berättelse om hur det var fyra och inte tre stjärntydare som när de såg den nya stjärnan begav sig iväg för att hylla den nye kungen. I denna berättelse kom de inte endast från öster utan från alla de fyra väderträcken, öster, väster, norr och söder. Stjärnan syntes ju över hela jorden. Kaspar, Melchior och Balthasar satte högsta fart och kom fram efter tretton dagar. Men för Artaban gick det långsammare. Han stannade på vägen och hjälpte de som behövde hans hjälp. Och det var många som han brydde sig om. Sjuka och döende, fattiga och människor med alla möjliga behov. Men efter det han stannat och hjälpt någon så fortsatte han. Han behövde ju inte tveka om riktningen för stjärnan visade vägen. När han hjälpte någon så gjorde han det personligt och grundligt. Allt tog sådan tid. Men han visste ju riktningen. Efter många år kommer han så fram till Jerusalem för att söka sig till kungens palats som de tre andra gjort långt tidigare. Det är uppståndelse i staden för en man som skall korsfästas bär sitt kors ut mot avrättningsplatsen. Då faller stjärnans ljus tydligt mannen och Artaban förstår att detta måste vara kungen som han så länge rest för att komma fram till. Så han går fram till mannen och ber att få bära hans kors. Av Artaban kan vi lära oss att hjälpa de som kommer i vår väg och att aldrig tappa riktningen. Följ stjärnan så skall också du komma till den nyfödde kungen.

Du och jag får också vara bifigurer
Stjärnan syns överallt för den som vill se den också idag. Du och jag får också vara bifigurer i stallet. Varje jul tar oss tillbaka till den första julen. Vi får förundras över mysteriet att Gud blir människa. Så att inget mänskligt kan vara främmande för Gud. Vi får känna värmen från djuren i vinternatten. Vi får höra barnets skrik. Liksom Rakel får vi se, bedöma och våga handla när så behövs. Kanske lindade hon barnet och la det i krubban. Vad kan du och jag göra för vår medmänniska? Liksom Staffan får vi bli inspirerade att hålla oss till sanningen även om vi inte vet vad det leder till. Vilken sanning måste jag stå upp för? Liksom Artaban får vi inse att hur upp och ner världen än kan bli i våra liv och omkring oss så finns riktningen. Vad kan få dig att i din livsberättelse förlora riktningen? Stjärnans riktning är riktningen som leder oss hem till Gud.

Tack Gud att också jag får vara med i stallet som en bifigur. Tack för att jag får komma dig närmare i min livsvandring här på jorden. Tack för julen.

Håkan Nilsson

 

Prästen har ordet december 2019

Jag står till tjänst och har fått förtroendet att vikariera som kyrkoherde i församlingen. Som er präst når ni mig på kyrkoherdetelefonen 079 416 77 32 fr o m 3/12 eller e-post hakan.nilsson@svenskakyrkan.se

I vad som än händer oss i livet får vi ta till oss Jesu ord till sina lärjungar att "ingenting skall ta er glädje ifrån er" Joh 16:22

Den glädjen får vi fira i ett flertal gudstjänster under advent och jul.

Varmt Välkomna!

Håkan Nilsson, vikarierande kyrkoherde

Här följer även Jan Fredrikssons tankar kring advent:

Erkänd svaghet mer värt än ett OS-guld

”Den olyckliga svenska OS-mästaren”. Så rubricerade Sportspegeln i Sverige ett inslag söndag 28 oktober 2018. Jenny Rissveds, OS-guldmedaljör i mountainbike cross-country, berättade om hur livsgnistan slocknat totalt, trots idrottsframgången med OS-guldet. Och hur hon fann livsmod när hon sökte hjälp och blev hörd.

På bästa sändningstid sitter jag och beundrar en kvinna som vågar visa sin svaghet och känner hur jag gläds över förtroendet hon ger till oss tittare. 

Varje flykting jag lärt känna. Varje människa som söker hjälp och stöd ger mig samma hopp för vår värld. Vi behöver varandra i vår sårbarhet. Varje gång någon söker stöd och hjälp stärks drömmen om en hållbar och annan värld.  

Mod att vara kyrka handlar om samma sak. Hela vår kyrkas historia är fylld av liknande berättelser. Min egen resa bekräftar vilken styrka jag funnit när jag vågat dela min egen svaghet och vara sårbar. Modet växte och tron stärktes. Guds kraft kom till mig. Tyvärr har jag försökt andra sätt också. 

Markusevangeliet i vår bibel har två avslutningar. Den äldsta skriften slutar med ”De sa ingenting för de var rädda” (Mark 16:8). Ett par 100 år senare kommer ett tillägg till Markusevangeliet som slutar helt annorlunda ”Men de gick ut och predikade…”(Mark 16:20).

Vad hade hänt? Min bild är att den unga kyrkan funnit ett mod mitt i erkänd svaghet. Det var de som kom som de var, i sin utsatthet och utanförskap samt med sina rädslor och svagheter, som fick erfara Guds kraft.  

Mod att vara kyrka kan inte organiseras fram. Inte heller fixas med ny smart verksamhet eller viktiga utredningar. En levande kyrka handlar först och främst om hur vi möts, du och jag. Hur vi delar en gemenskap i sårbarhet och tillsammans söker nytt mod i trons gemenskap. 

I en modig kyrka är vi oförställda för varandra. Då först kan vi erfara att vi behöver Gud och varandra och att Andens gåvor kommer till vår hjälp. Detta stärker grunden till ett församlingsklimat där insidan blir viktigare än utsidan. Fasadkristendom utmanas. Vi riskerar annars att hamna i publikvänlighet och att statistik blir viktigare än den inre växten. Eller så urholkar vi evangeliet med krav på åsiktsgemenskap.  

En kyrka med mod i delande av livets krångligheter och smärtor och som står upp för människovärdet vill många med mig vara del av. Låt oss frimodigt dela med oss vad tron och kyrkans gemenskap betyder mitt i den sårbarhet som vi och hela skapelsen bär. Det är vi kallade till som kristna.

Bli inte förvånade om då tron plötsligt kan förflytta berg, att det lilla barnet i krubban räddar världen.

Varma adventshälsningar!

 /Janne

Prästen har ordet november 2019

Hej!

Jag hittade en bön som får bli mitt första bidrag att lägga ut. Den har varit aktuell för mig i flera år, men glömts bort - tills nu.
Mitt hjärta berördes av den och jag hoppas fler vill vara med i den:

Hoppets Gud
Du verkar i ett ständigt nu.
Du följer oss varje dag – varje nytt år.
Ge oss nu - kraft att kämpa för godhet som förändrar världen.
Ge oss nu - villighet att handla utan motkrav eller förväntan på tack.
Ge oss nu - fantasi att vara dina kreativa händer i världen, tillsammans.
Gud, frigör oss nu - till handling i tillit med varandra, för hela skapelsens skull.
Gud, låt fredliga tider komma, låt rättvisan komma, låt Ditt rike komma - nu!
Amen

Varma hälsningar med Kristus!
Jan Fredriksson, KH svenska kyrkan Zürich-Basel