Lyssna

Nyhet / Publicerad 9 februari 2021

Betraktelse för sinnesro 9 februari 2021.

Nionde steget: Gottgörelse – jag gör rätt för mig.

Om jag inte vill

av Margareta Melin
   
Om jag inte vill det jag gör
då är det inte jag som gör det.
Om jag gör det jag gör
för syns skull
för skams skull
för att vara till lags
och slippa kritik
då är det inte jag som handlar
utan fruktan som bor i mig.

Om jag inte vill
då är det inte jag.
Om jag tvingar min kropp
att tala kärlekens språk
när jag inte vill
då är det inte jag som talar.
Då skiljs jag från kroppen
och står hemlös utanför.
Och varje rörelse
utan min närvaro
smakar tomhet. 

Om jag inte vill
då är jag inte där.
När jag gör det goda jag vill.
När jag vill det jag gör
då är jag ett med mig själv.
Då är jag sann
då är jag fri
då är jag JAG.

Nionde steget: Gottgörelse – jag gör rätt för mig

 Jag gottgör mina medmänniskor genom att börja ta ansvar för mitt liv och att själv bli den förändring jag vill se i andra.

Jag hade en period då jag trodde att ta ansvar betydde att bara köra på. Att inte känna efter.

Varje morgon tvingade jag mig själv att klara en dag till. Att bara göra. Inte känna. Risken var annars att jag inte hade rest mig alls. Någonsin. Dagarna gick åt till att längta förbi. Och jag funderade över om det verkligen var så här det skulle vara. Livet.

Varje dag såg likadan ut. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År.

Någon gång under de här månaderna lånade min äldste en bok på biblioteket som, om jag minns rätt, hette ”Åkes mamma blir en drake”.

Den såg ganska rolig ut på omslaget men efter att vi hade fått hem den och han hade bläddrat i den så tyckte han inte längre att den var så kul. Det räckte med att vi läste första sidan så sa han att jag skulle lämna tillbaka den. Inte förrän efter tredje eller fjärde försöket insåg jag varför. Den handlade om hans egen mamma. Om mig.

Hur hämtar man upp det? Det gick till slut. Eftersom jag bad om hjälp. Det var egentligen det enda rimliga alternativet om jag ville ta ansvar för mitt liv.

Jag kan se det nu. Men då krävdes det en hel del mod. Mod som jag är stolt över nu. Men då skämdes jag bara.

Jag tror att det är mer än jag som kan bli en drake. Vi har nog det alla i oss lite till mans. Och till kvinns. Det draklika. Annars hade världen inte sett ut som den gör.

Som tur är har vi också det andra i oss. Det som är kanske inte direkt änglalikt men en vilja och en möjlighet att göra gott. I det stora och i det lilla.

Visst är det lätt att bara ge upp när man lyfter blicken och tittar sig omkring på vår jord. Vår värld. Vad kan en enda människa göra? Som dessutom emellanåt blir till en drake. Isarna smälter, regnskogen minskar, demokratier trillar samman och fruktansvärda saker händer människor emellan. Fruktansvärda saker som gör vi mot varandra och oss själva.

Ja, egentligen är det väl ett under att vi inte ger upp. Ger upp, ger upp, ger upp och slutar resa oss. Och vad kan en enda människa göra. Emellanåt kan vi ju inte ens ta ansvar för oss själva.

Jag läste i Livsstegenboken att någon har forskat fram att det är främst tre meningar som vi människor längtar efter att få höra. De är i tur och ordning: Jag älskar dig. Jag förlåter dig. Maten är klar. Utan konkurrens är detta vad världens alla människor vill höra.

Får du höra det lite då och då? Och kanske framförallt: säger du själv det någon gång?

Otaliga är väl de gånger någon sagt att du får börja med dig själv. Vill du förändra världen, börja då med att förändra dig själv. Vill du göra världen till en ljusare plats. Ja, börja då själv att sprida lite ljus. Be the change you want to see in the world. Var den förändring du vill se i världen, med Gandhis ord.

Det låter nästan lite för enkelt. Kan man tycka. Tills det är dags att titta lite på vad det är man själv sprider. Är det så mycket ljus egentligen?

Vi behöver alla ibland lite hjälp med att dämpa det draklika inom oss. Lite hjälp att plocka fram det andra. Det som vill och kan det goda.

Det finns en berättelse som jag ständigt återkommer till. Den går som följer:

”Mötet hade precis börjat när den unge mannen klev in i lokalen. Han noterade med viss förvåning att en tredjedel av deltagarna var vita, men det hindrade honom inte från att med artonåringens självklarhet begära ordet.

”Enligt min mening finns det inga vita människor i det här samhället som går att lita på.”

Tystnaden var total, och allas blickar vändes mot mötesledaren, en svart, äldre man vid namn Albert Luthuli. Uppenbarligen behövde den här unge mannen få lära sig lite hyfs och respekt. Nog skulle väl Luthuli förklara i skarpa ordalag att rasism inte tolererades här, varken mot svarta eller vita. Dessutom var väl en ursäkt det minsta man kunde begära. 

Men Albert Luthuli var visare än så. Han visste att en skarp tillrättavisning bara skulle resultera i att den unge mannen lämnade mötet, förnedrad och ännu mer intolerant mot sina medmänniskor. Det är så terrorister skapas. Därför blev Luthulis svar ett helt annat:

”Jag hör vad du säger. Jag undrar bara en sak: Hur många vita människor känner du?”

Förläget fick den unge mannen erkänna att han inte kände några vita människor.

”Jag tror att vi är många som har en känsla av att underlaget för detta uttalande är något undermåligt”, fortsatte Luthuli.

Tonen var saklig, men alla – inklusive den unge mannen – märkte glimten i ögat.

Långt senare skulle den unge mannen berätta om denna händelse som ett av de viktigaste ögonblicken i sitt liv. Och världen slapp en terrorist – istället fick vi en av vår tids största fredskämpar. Den unge mannens namn var Nelson Mandela.”

Vi behöver alla ibland lite hjälp med att dämpa det draklika inom oss. Lite hjälp att plocka fram det andra. Det som vill och kan det goda.

Visst kan man lätt förlora sig i den oändliga orättvisa som livet är. För det är det. Orättvist. Det finns alltid de som har det bättre än vad jag har det. De som har mer. De som är allt det som jag önskar att jag var. Och ibland är det enklare att älta allt som andra har gjort mot mig och skylla all min olycka på dem. Det kanske är deras fel. Eller så är det inte det. För hur tar man ansvar för sitt liv? Genom att peka på alla andra eller genom insikten om vem jag själv är och ta ansvar för det?

Vi behöver ibland lite hjälp att vara dem vi är menade att vara. Hjälp från andra. Hjälp från Gud, vår högre makt och kraft. Han som vet att vi är menade att vara människor som älskar. Som förlåter. Och som inbjuder till gemenskap. Det vi alla längtar efter.

Och det startar alltid med oss själva och frågan: Gör jag gott? Mot mig själv. Och mot andra. 

Anna Jerrhag, präst