Kärlekens apostlar
”Så kom du då till sist du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om, Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner. Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.” (Psalm 717:1)
Påskens berättelser har bokstavligen legat till grund för otaliga bilder. Författare, kompositörer, konstnärer har fascinerats av berättelsen och försökt gestalta den, måla den för andra.
Berättelsen har också saluförts och varit och är fortfarande en möjlig marknad där vi luras att tro mer på den som berättar budskapet än budskapet i sig, mer på kyrkan än på den som kyrkans budskap handlar om. Så vajar stridsbaneren in i våra dagar och människor krigar och slåss för att hävda sin gudsuppfattning. Desto högre katedraler, desto mer rätt i vår uppfattning menar vi oss ha.
Gamla testamentets gudsbild (Mosebrevstexten) skiljer sig inte från detta.
Vår Gud är mäktig. Han räddar oss från faror och slår ner våra fiender. Så visar han sig värdig fruktan och lovsång.
En Gudsbild Jesus tillrättavisar i sitt liv när han lär oss be till en trygg och älskande förälder istället för en härskande skräckinjagande, långtbortavarande gudom. Jesus gick alltid längre ner.
Med logik kan aldrig tron förklaras. Paulus gör sina försök i dagens episteltext och det kanske tilltalar några naturvetare. Men tron förblir en tro där tilliten är det som bär snarare än logik och matematiskt uträkning. Det mysteriösa i livet kan aldrig fångas i matematiska uträkningar – ingen av oss kan tillfullo förstå hur en människa kan bli till av kärlek eller hur vi kan hålla fast vid en tro att döden inte är slutet.
”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin. Du stiger utur alla tomma gravar, du är en vind som säger det bir vår, Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.”
(Psalm 717:2)
Ett barn som föds, i utsattheten i ett stall för länge sedan eller i ett av våra flyktingläger i vår tid, är alltid ett under och ett kärlekens bevis. Kärlek övervinner hat och mörkret har besegrats av ljuset.
Livet vann, dess namn är Jesus som vi sjunger i psalmen.
Det är påskens budskap. Till de förtvivlade och rädda kvinnorna vid graven, till dom som inte vågade tro på deras berättelse, till dom rationella och i-behov-av-bevis-törstande människorna i bibeltexternas tid och i alla tider också vår tid kommer budskapet som en vårvind och säger – livet vänder, det blir vår, ser du livet spira igen, gryningen skvallrar om att det blir en ljus och vacker dag – långfredagens mörker till trots.
Våga tro, trots det som försöker intala oss att det inte kan vara sant.
Kärleken segrar över hatet och mörkret har inte fått makt över ljuset även om vi trodde det när det såg som mörkast ut.
Påskberättelsen går från och förvandlar de rädda, darrande och utomsigvarande, tvivlande, otroende och halstarriga lärjungarna till de ivriga kärlekens apostlar som fört berättelsen vidare in i våra dagar. Till oss som kan välja att vara kärlekens apostlar i våra liv och försöka leva i den andan där vi tror på varandras möjlighet att vara till stöd och glädje för varandra, på varje människas rättigheter och friheter att vara dom de innerst inne är och där människovärde och respekt är en självklarhet. Där var och en av oss har något viktigt att bidra med och där världen är fattigare om någon av oss ställs utanför. Det är lätt att glömma bort i vår tids snabba kast och där vi får så många berättelser och intryck hela tiden. Men i pandemins tidevarv har vi fått fina bevis för hur människor visar prov på den gemenskap och solidaritet vi innerst inne är skapade till att vara.
”Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde bär dina bråddjup dina anletsdrag. Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.” (Psalm 717:3)
I berättelserna från förr och i nuet känner vi igen oss själva och andra. Vi är lika, vi är människor. Vi lever, älskar, tvivlar, sviker och vi tar nya tag hela tiden och vi påminns om vår sårbarhet och att livsvillkoren både är olika och lika på samma gång. Som människor bär vi Guds anletsdrag.
Det är för oss som koltrastarna sjunger, som träd och blommor slår ut och som vårens alla sånger vill påminna om att Gud är god, vill oss väl och vill att vi ska vara de kärlekens apostlar vi är kallade till att vara. Det är detta som tron och påsken ytterst handlar om.
Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden.
Amen