Konstnären Tina Messing har i sju fotografiska verk vävt samman vattnet som element med kyrkan som rum. I en värld som är lika föränderlig som vatten, står kyrkan som en tillflyktsort till vilken vi kan komma för reflektion, återhämtning och tröst. Kyrkan är en skyddande borg, men också en öppning ut mot världen, här gestaltat genom dess medeltida fönster. De totalt sju verken utgörs dels av en polyptyk i fyra delar, med färgbildsmosaiker infogade i fönsteröppningar från Tingstäde kyrka. Ett större motiv med fönster från Stenkyrka kyrka, visar tre väderfenomen mot vilka människorna syns små som myror. Två motiv visar svarta fönstervalv där ett barn sträcker ut sin hand. I det ena mot ett hav av giftalger, i det andra mot en yta av gyllene vattendroppar. Det senare visas under utställningstiden i Visby domkyrka. De övriga i Tingstäde kyrka.
När Birgitta Pirhonen, präst i Stenkyrka församling, frågade om jag ville delta i ett konstprojekt i Tingstäde kyrka blev jag både smickrad och upprymd. För det första var sammanhanget spännande. Flera gotländska kyrkor skulle delta, som en del i det inom Svenska kyrkan rikstäckande projektet Dela tro - dela liv. För det andra skulle temat för Tingstäde kyrka vara Vatten, ett tema som direkt väckte flera associationer. Dels genom de livsfarliga flyktingströmmarna över Medelhavet, men också genom Östersjöns återkommande algblomning och den rådande vattenbristen på Gotland. Inte minst i Tingstäde där träsket, som fungerar som vattentäkt och förser stora delar av ön med dricksvatten, sinat till alarmerande nivå.
Jag skulle dessutom få fria händer att tolka temat, vilket kändes som ett stort förtroende och en möjlighet att utveckla nya idéer. Det ledde till en serie tankar om vad vatten är och står för.
Vatten är både förutsättningen för liv och upphov till död. Med vatten släcker vi törsten och får svalka. Men vi kan också drunkna i det och få nedfallande isblock i huvudet. Vi kan bränna oss på ånga och gå vilse i dimma. Vattnet är både undflyende och skoningslöst. Är vi inte rädda om det, kan det förgiftas eller ta slut. Kontrollerar vi det inte, kan hela civilisationer ödeläggas genom översvämning. Vattnet är också vi själva, i alla fall till 60 procent om man utgår ifrån kroppsvikten.
Jag gick igenom mitt bildarkiv i jakt på motiv som handlade om vatten. Det var stränder i dallrande hetta och grå vintervila. Det var luriga fiskar och glada badare. Det var molnformationer och istäcken, spegelblanka sjöar och vågornas skum. Det var droppar och hav, bäckar och bubblor, stänk, kaskader, pölar och stril. Dimridåer och morgondagg. Fontäner och regntunnor. Snögubbar, flaskpost, regnbågar och alger. Allt detta vatten! Hur skulle jag få in det i kyrkan? Kyrkan som också har sin relation till vatten, inte minst genom dopet. Tankarna snurrade. Vatten som tema visste ingen gräns!
Jag tog en time-out och gick upp till kyrkan. Den ligger på en höjd inte långt från där jag bor. Under sommarhalvåret är den öppen dygnet runt. Man behöver inte göra någonting där, bara vara och andas. Jag slog mig ner på en blanknött bänk och kände lukten av sten och fjolårsflugor. Det var dunkelt fastän mitt på dagen. Därutanför låg träsket och glittrade. Hur skulle jag få in det hit? Jag lät blicken vandra över de medeltida målningarna och sniderierna från 1700-talet. Väggarna var svala. Framme vid koret släppte ett sidofönster in en dammig solstråle. Långsamt slutade tankarna att rotera. Jag, min kropp, blev varse rummet. Detta rum! Den fysiska kyrkan som jag inte förhållit mig till när jag tänkt på mitt uppdrag. Valven, pelarna, det mörka träet mot den vitkalkade stenen. Detta rum som människor har sökt sig till i hundratals år. De har kommit för att få tröst, för att stå ut, i glädje och nöd. Här har liv förflutit med barnskrik och blomstersång, till dånande orgelmusik och stilla 'jord skall du åter varda'. Skönheten i detta går inte att mäta. Men rummet har en form och en gräns. Här inne blir tillvaron överblickbar. Jag satt på en bänk omgärdad av murar. Utanför hände allt det andra, livets motgångar och överraskningar, jordens rörelser och vattnets flykt. Det blev så tydligt, vidden av allt och rummets trygghet. På ett ögonblick visste jag hur jag skulle fullborda mitt konstuppdrag.
Tina Messing, konstnär