Vi möts hemma i biskopsgården. Telefonen skräller i de rymliga rummen. I biblioteket är böckerna på plats. En mild sol tittar in genom de vackra fönstren. I hörnan mot trädgården har biskopen skapat en böneplats med bönpall, oljelampa och en ikon. Min första fråga handlar just om bön: vad bön är för biskopen?
- I den ryska traditionen är böneplatsen den goda vrån, genom den får hemmet en riktning. En plats att stanna till vid och inta livets riktning. I kontrast till den tid vi lever i där riktningen går åt alla håll - på en och samma gång. Det allra viktigaste är att möblera sin inre plats. De yttre föremålen kan vara en hjälp när det är svårt att finna fokus – att vara där vi är. Mötet med Gud hindras av att vi inte är närvarande. Vi är väldigt ofta någon annanstans i tanken; på väg mot det vi ska göra sen.(vår tids civilisatoriska sjukdom) Gud är alltid närvarande som en möjlighet i varje möte, betonar Sven-Bernhard.
Det är som i en god kärleksrelation där man alltid är närvarande för varandra.
- Mina ryska vänner påpekar ibland att inte ens helgonen alltid är perfekta människor. Men de visar inte på sig själva, utan på Kristus. Som Sonja Marmeladova i Dostojevskijs roman ”Brott och Straff”. Sonja Marmeladova prostituerar sig för att familjen ska överleva, men hon är samtidigt en bärare av tron.
Andliga härdar
Men även en biskop kan brottas med att få tiden att räcka till, att hitta stunder för bön och andakt. I grunden är han en aktiv och nyfiken person.
- Mina vänner har ibland kunnat säga: Nu har Sven-Bernhard hamnat i jobb igen. Men jag försöker få tid till miniretreater. Vara ensam en stund under dagen. Retreaten har periodvis varit viktig för mig. Tiden får en annan kvalitét. Det snabba flödet i händelsernas tid stannar. Jag har två lägen – på och av.
Stänger av gör han när han kommer ut till stugan i Bjursås, Dalarna; ut i skogen och tystnaden, till vedhuggning, brasan och stjärnklara himlar.
Livet behöver en rytm, menar biskopen.
- Jag är född 1951. En tid då Sverige är på väg ur Bondesverige, då tiden styrdes av mjölkningstider, liksom kyrkan gjorde. När järnvägen kom fick vi för första gången samma tid för hela Sverige. Idag jobbar många på helgerna, andra kanske tio dagar i ett sträck. Vi lever inte längre i en självklar rytm. Men under semestern i fjällen kan det hända att man går i kyrkan sju gånger i veckan och kommer in i en rytm. Sen far man hem och tappar rytmen, konstaterar Sven-Bernhard.
Här ligger en av kyrkans stora utmaningar, menar biskop Sven-Bernhard.
- Att hitta mötesplatser för människor. Andliga härdar. Det kyrkliga arbetet måste utgå ifrån att alla människor är bundsförvanter. Många människor söker, inte alltid system och ideologier, men ett autentiskt sätt att vara människa. Rädslan för ensamheten har aldrig varit större. Vad händer i vårt inre när en människa går sönder? Kyrkan har den stora berättelsen. Vi ska försöka finna vägar tillbaka till den stora berättelsen.
Alltför problemorienterad
Det är väldigt farligt för kyrkan att bli alltför problemorienterad och fixerad vid negativa siffror om utträden och annan statistik, menar Sven-Bernhard.
- Det är med medlemsstatistiken som med höjdhoppandet: Det är inget kreativt att gå och gräma sig över att jag inte hoppar 2,40. Istället kan jag glädja mig över att jag har klarat 1,40. Vi ska glädja oss över de medlemmar, bundsförvanter vi har. Tänk att vi möter fler ungdomar än någon annan frivilligorganisation! Jag tror vi behöver byta fokus här.
De flesta uppfattar nog biskopen som en varm, vänlig människa med humor. Blir han aldrig arg?
- Jag hetsar upp mig väldigt lite. Jag var nog hetare som yngre. Men visst, frun och barnen får väl stå ut med en del, skrockar han. Frustrerad kan jag bli, särskilt när jag möter kylig cynism. När kommunikationen saknas och människosynen är så olika. Ibland får man ge upp för den här gången eller försöka finna en annan ingång.
Det diakonala och sociala perspektivet är viktigt för honom. Han berättar om ett läkaruttalande om en politisk aktiv iranier, som var märkt av brännmärken och annan tortyr.
- Det var i Sverige och den iranske mannens flyktingstatus prövades. Läkaren sa att ”det går inte att utesluta att personen har blivit utsatt för tortyr”. Sättet han sade det på gjorde mig upprörd. Det var så uppenbart att mannen var illa misshandlad. Men frustation är ibland en bra grogrund för att göra något. En handling kan födas, säger biskopen och citerar Esaias Tegnérs ”Det eviga”
” Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.”
Biskop Sven-Bernhard skrev tidigt på listan för diakonuppropet 2008 som kritiserade de hårdare sjukreglerna. Och som generalsekreterare i Sveriges Kristna Råd, var han pådrivande av Påskuppropet 2005 för en human asylpolitik, som undertecknades av 150 000 personer och ledde till en uppgörelse i riksdagen.
- När vi var samlade alla kyrkliga företrädare med ärkebiskop Hammar, den serbisk-ortodoxa biskopen, pingströrelsens ledare m fl för att skriva under uppropet… så var det en slags helig stund. Flera sa: ”Det här berör centrum i vår tro”, minns Sven-Bernhard och gläds också åt att senare fått chansen att möta några av de flyktingar saken gällt.
Som världen längtar
För utlandskyrkans del ser biskop Sven-Bernhard två linjer. En diakonal utmaning att med utsträckt hand möta det växande antalet ungdomar som reser i världen, men där det kan vara långt till en församling. Han vill fördjupa samarbetet med systerkyrkorna och på hemmaplan kan vi låta oss av inspireras av utlandskyrkans ekumenik och samarbete.
”Att leva den enhet som världen längtar”, lyder undertexten till biskopens valspråk. Valspråket är hämtat från Joh: 17:21: ”att de alla ska bli ett”. Som biskop vill han vara enhetens tecken.
- Tillsammans med präster och diakoner ska biskopen vårda kyrkans innehåll, väsen och identitet. Vara vägledare och själavårdare för de vigda. Stötta och uppmuntra mina medarbetare på stiftskansliet (och i pastoraten). Det kräver närhet och närvaro. Församlingarna är tillsammans en del av Kristi kyrka. (en enda Kyrka överallt och i alla tider) Det måste vi ständigt påminnas om. Kyrkan på Gotland kommer att leva långt bortom enskilda biskopars tid i ämbeten. Kortsiktigheten är vår tids stora frestelse. Vi ska arbeta långsiktigt. Det är viktigt att se vår plats i kyrkans långa historia, manar oss biskop Sven-Bernhard.
April 2011
Roland Asplund
Stiftsinformatör