Plats för vila och en öppen dörr
Må jag aldrig bli en port för min nästa
där han dras in och tvingas gå mina vägar
genom mina dörrar
- som om de vore hans -
och bli beroende av mina nycklar.
Om min port är Kristus är ändå det viktigaste
att jag hjälper min broder att vandra sin väg
till Fadern och förbli sig själv.
Över en adventshelg 2015 växte Garde socken med en busslast människor - gamla och unga, kvinnor och män. Alla på flykt. Det fick många gotlänningar att öppna sina hjärtan. Man formulerade sig nog aldrig som den brasilianske prästen Helder Camara i dikten ovan, men mötena mellan människor på flykt och den djupt rotade lokalbefolkningen präglades ändå av den hållning som dikten beskriver.
Symboliken i en gammal kyrknyckel och en stol från kyrkans kor, som visas i Visby Domkyrka, berättar om den vinterns och vårens öppna dörrar och viloplatser. Dörrar som öppnades inte bara in i det svenska utan också dörrar på glänt ut mot stora världen. Platser för vila inte bara för trötta kroppar utan också, och kanske framförallt, för människor på flykt som ville förbli sig själva långt hemifrån.
