Dag Hammarskjöld var en pilgrim i sitt sökande. I sin långa resa inåt kom han att vallfärda till de medeltida kristna mystikerna och fann till slut mål och mening med sin färd. De svenska fjällen var också en tillflyktsort och Hammarskjöld sökte sig regelbundet till Lapplands vidder.
Idag kan vandraren i oss följa i Hammarskjölds spår på Dag Hammarskjöldsleden med början i Abisko och mål i Nikkaluokta. Leden invigdes 2004 och har sju meditationsplatser med texter ur Vägmärken som replipunkter. Leden är en del av Kungsleden och går igenom hjärtat av de högalpina fjällen.
Hammarskjöld var en erfaren fjällvandrare. Dag Hammarskjölds kärlek till den svenska fjällvärlden föddes sommaren 1924, då han var 19 år gammal, och kom att besöka Årefjällen under en dryg månad tillsammans med brodern Sten och sin mor Agnes. Det blev med tiden många vandringar i Härjedalens och Jämtlands fjällvärld, bl a till Lunndörrsfjällen och Sylarna. Snart lockade Lappland och de riktigt högalpina områdena i Sverige. Han gjorde flera turer in i Sarek, gick Kungsleden norrut från Vakkotavare till Nikkaluoukta och genom Vistasdalen till Abisko.
Hammarskjöld skriver lyhört om natur och fjällandskapet som i texten” Kring fyra lägerplatser”:
”Det hände ingenting märkvärdigt på turen. Och vi gjorde ingenting som är värt att berätta. Men jag skulle önska, att jag verkligen kunde skildra, hur ljuset de dagar vi strövade österut ned genom Sarek spelade på sitt väldiga instrument av klippkammar och isvidder, branter och dalstråk”.
Dialog om och med Gud
I Vägmärken får vi möta Dag Hammarskjölds inre människa från tjugoårsåldern fram till hans död. Boken är i mycket Hammarskjölds dialog med sig själv om Gud och hans dialog med Gud. Författarens andliga väg beskrivs med ett djup och i så vida perspektiv att de vägmärken som utmärker den blir till nytta också för andra vägfarare, skriver Mats Svegfors i ”Dag Hammarskjöld, Den förste moderne svensken”.
Dag Hammarskjöld växte upp i ett kristet hem i Uppsala, till stor del präglat av modern Agnes värme. Han följde med henne i kyrkan om söndagarna och på hennes besök i fattiga hem i runt om i staden. (Dag beskriver modern i ljusa färger, medan fadern Hjalmar mest återges i dunkla grå toner.)
Han levde hela sitt liv med Gud och många av texterna i Vägmärken vittnar om det:
Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra, när du aldrig vill lyssna: att Gud skall ha tid med dig anser du visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud.
Kallelsen, en ifrågasättande reflektion om att hur livet ska levas, döden och offertanken är några av Hammarskjölds teman i dagboken.
Det är ej nog att dagligen ställa sig under Gud. Det gäller att vara endast under Gud: varje splittring öppnar dörren för dagdrömmen, slöpratet, smygskrytet, småförtalet – destruktionsdriftens alla smådrabanter.
Hammarskjöld är viss om att han har en kallelse och söker en livsuppgift. Trots hans enastående ämbetsmannakarriär som bl a kabinettsekreterare och minister under Tage Erlander, känner han en karriärens meningslösthet och uttrycker tvivel i sin dagbok.
Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.
Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening.
Jag vågar inte, vet inte hur jag skall kunna tro: att jag inte är ensam.
Året är 1952 och han fyller fyrtiosju år. Han brottas allt jämt med frågan om Gud och tron, men 1953 fördjupas hans bekännelse och Hammarskjöld tycks komma till klarhet och säga ja till Gud. Senare samma år utnämns han till FN:s generalsekreterare. I dagboken skriver Hammarskjöld:
Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.
…
Att vara fri, att kunna stå upp och lämna allt – utan att se sig tillbaka. Att säga ja -.
Referenserna till de kristna mystikerna är många i Vägmärken, som mäster Eckhart, Johannes av Korset, Thomas a Kempis . I ett radioprogram hösten 1953 säger han bl a: Men förklaringen till hur människan bör leva ett liv av aktiv samhällstjänst, i full harmoni med sig själv som medlem av andens gemenskap, fann jag i skrifter av de stora medeltida mystiker för vilka ”självuppgivelse” blivit en väg att förverkliga sitt jag…”. Dag Hammarskjölds väg och kallelse är den osjälviska kärleksgärningen i Kristi efterföljelse, menar Svegfors.
Några kilometer söder om Abisko ligger den första meditationsplatsen på Dag Hammarskjöldsleden. På stenar längs leden har texter ur Vägmärken ristats.
Den längsta resan är resan inåt. Den som valt sitt öde, som anträtt färden mot sin egen botten (finns det någon botten?)…
Låt mig med öppna ögon läsa den bok som mina dagar skriver – och lära.
Ödmjuk och stolt i tro:
det är att leva detta
att i Gud är jag intet
men Gud är i mig.
Resan är ingen yttre resa, ingen vandring i geografin. Inte i främsta rummet i varje fall. Det är livets resa det handlar om. Livet som vandring, rörelse. Livets vandring är en resa inåt, mot livets okända djup. Och den resan kallas den längsta resan. Inte ens en resa i yttre rymden till universums avlägsnaste galaxer är en längre resa än den varje människa kan företa mot sitt eget innersta, skriver förre biskopen K G i sina meditationer över Vägmärken.
Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.
Hammarskjöld kan nog sägas kunde bevara tystnaden – mitt i stormen av stormaktspolitik och internationella konflikter. Samma år han förolyckades, 1961, skrev han en artikel för STF:s kommande årsbok. En kopia av texten låg kvar i hans rum hos medarbetaren Sture Linnérs villa när han begav sig mot Ndola. Hammarskjöld var aktiv i Svenska Turistföreningen och Svenska Fjällklubben och kom också att medverka i deras publikationer med några artiklar om fjällvärlden.
”Den långa utsynen från kammen eller över hedarna skänker vila genom sin förenkling av detaljernas förvirrade mångfald. Den tvingar oss att behålla sinnet för proportionerna och på rätt sätt känna vår litenhet och tillfällighet. Den ger också frihetskänsla: landet ligger öppet för oss, det är vårt – efter måttet av vår förmåga”.
Viskningar och rop
Som fotografen Claes Grundsten skriver i sin bländande vackra bok ”Dag Hammarskjölds fjällvärld” med Dag Hammarskjölds egna texter om fjällen. ”Han vigde sitt liv åt världsfreden, fast han kanske helst av allt ville vara i Lappland och ströva på fjället med sin ryggsäck och sina tankar.”.
Eller med Hammarskjölds ord: ”En tur som denna är alltid något oavslutat. Den ropar efter en fortsättning”.
Nu ropar kanske inte stenarna efter Hammarskjöldsleden, men viskar gör de onekligen. Vägmärken för vandrare och pilgrimer.
Trött och ensam
Trött så sinnet värker.
Nedför hällarna silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver,
Det är nu, nu, du får inte släppa.
Andras väg har rastplatser
i solen där de mötas.
Men detta är din väg,
och det är nu, nu, du får inte svika.
Gråt, om du kan,
gråt men klaga inte.
Vägen valde dig – och du skall tacka.
Roland Asplund