Visby domkyrkas historia

Sankta Maria kyrka började byggas i slutet av 1100-talet, för medel som samlats in på de tyska skepp som anlöpte Visby. Till en början var den avsedd för besökande tyska köpmän. Men många tyskar bosatte sig i staden och kyrkan blev så småningom deras församlingskyrka.

År 1225 invigdes kyrkan till Jungfru Marias ära och sedan 1572 har den varit Visby stifts domkyrka. Den är den enda av stadens många medeltida kyrkor som bevarats till nutiden.

Den äldsta kyrkobyggnaden, färdigställd i början av 1200-talet, förändrades och förstorades ett par gånger under medeltiden. Endast ett fåtal ombyggnader har ägt rum efter medeltiden. 1744 eldhärjades det västra tornet, varefter det fick sin nuvarande tornhuv. Det östra tornets huvar är från 1761.

Omkring sekelskiftet 1900 skedde en restaurering under ledning av den gotlandsfödde arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg. De största synbara förändringar som då blev resultatet var ett helt nytt kor med målningar av arkitekten själv samt tillkomsten av sakristian på norr. 1979-1985 genomfördes en omfattande inre och yttre restaurering med Jerk Alton som arkitekt. Den mest märkbara förändringen är att Stora kapellet då avskildes till ett särskilt kyrkorum.

Renoveringar

2015 genomfördes en renovering, både utvändigt och invändigt.

Från 1500-talet fram till 1800-talets början var området runt kyrkan Visbys enda ordinarie begravningsplats. Den omgärdades av en hög mur med flera portar. Två av dem finns bevarade. Vid den medeltida norra porten kan man skönja den rivna murens höjd och bredd.

Den uppståndne Kristus

Mitt i kyrkan, tronande över centralaltaret finns en ekstaty av Kristus från 1200-talet. 

800 år gammal specialeffekt

Om du tittar förbi Kristus ser du ett hål mitt i taket i korvalvet. Man har funderat en del kring vad det kan ha fyllt för funktion. En teori är att Kristusbilden använts vid medeltida kyrkospel, där man iscensatte och lekte – i ordets bästa bemärkelse – bibelberättelserna. Man tänker sig då att den himmelsfarande Kristus firades upp i det hålet. Vilken specialeffekt på den tiden! Och vad mycket mer levande berättelserna blir när det går att se och känna dem - inte bara höra orden. 

Kristus välsignar alla

Här syns den uppståndne Kristus. På bröstet ses ett blödande sidosår och på händer och fötter märken efter spikar. Troligtvis har han tidigare hållit en uppståndelsefana i vänster hand. Än i dag lyfter han den högra handen i en välsignande gest. Kristus, han som visade att kärlekens väg kan kosta och gick hela vägen rakt igenom döden – han vill ge sin välsignelse, vill att alla ska fyllas av frid och fred. 

Dopfunten är ett av kyrkans få kvarvarande inventarier från medeltiden.

Den ståtliga dopfunten framför Maria är daterad till år 1240. Åttahundra år. Är det inte hisnande att försöka förstå hur många människor som har döpts i den genom tiderna? Den är väl tilltagen eftersom barnen brukade doppas med hela kroppen. Vattnet värmdes med upphettade stenar för barnets bästa. 

Paradisfunt och änglar

Dopfunten tillhör musselcups- eller paradisfuntarnas grupp, som under 1200 och 1300-talen utvecklades till en viktig gotländsk exportvara av röd och grå kalksten till länderna kring Östersjön. Av de exemplar som stannade på Gotland är Visbyfunten den allra ståtligaste. Barnen som döps här idag får en liten ängel som hängs upp i trädet du ser här bredvid. 

Alla är med i en berättelse

Vatten har en dubbel symbolik som kaosmakt och livgivare. Dopet är också ett löfte om att vi aldrig är ensamma. Vi införlivas i kyrkan och en gemenskap som sträcker sig över tids- och landsgränser. Vi förenas i en berättelse om livet, där mörkret aldrig har sista ordet. 

Maria med Jesusbarnet, originalet finns på Gotlands museum.

Statyn är en rekonstruktion av originalet från 1200-talet, som idag finns på länsmuseet i Visby. Den är skuren i lindträd av Fred Fleming och invigdes så sent som runt millennieskiftet. Den rekonstruerade förgyllningen och målningen, är utförd av konservator Carl Henrik Eliason.

Trycker ner odjuren

Maria sitter på en tron iförd en gyllene klänning med guldmönstrat smalt bälte och pälsfodrad gyllene mantel med rödbrun krage. I höger hand håller hon en spira. På sitt vänstra knä håller hon Jesubarnet som är klätt i en fotsid, gyllene skjorta med mantel i fodrad blått. I sin högra hand håller han en bok. Under sina fötter trampar Maria två odjur – symbolisera

Av tradition har Maria placerats på norra sidan, utifrån tanken att hon sitter på den tronande Kristus högra sida - hedersplatsen.

 Maria är viktig i många människors tro. Dels som en förebedjare och vän, dels som en symbol för Guds ömhet och omsorg. Maria, Jesu mor avbildas som himmelens drottning på en tron iförd en fantastisk gyllene klänning och mantel.

Koret

Koret tillkom 1230–1250 - troligen är altaret från denna tid.

Högaltaret i domkyrkan är sedan början av 1900-talet utsmyckat med en altartavla ritad av den gotlandsfödde arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg. Den kom till som en del av den stora renovering som han fick ansvaret för och genomförde runt år 1900. Restaureringens mål var att återföra kyrkan till dess medeltida utseende men en del av det har försvunnit i senare restaureringar. Domkyrkans altartavla från slutet av medeltiden, pryder sedan 1684 högaltaret i Källunge kyrka på mellersta Gotland.

Helgonen inte heller perfekta

Huvudmotivet är konungarnas tillbedjan av det nyfödda Jesusbarnet omgivet av fyra stående helgon; Sankta Birgitta och Sankt Olof till vänster och Sankta Katarina av Vadstena och Sankt Nikolaus till höger. Helgon är människor som genom sitt liv har spridit Guds kärlek. Men liksom vi var inte heller helgonen alltid perfekta. 

Bakom altaret ser du de tolv apostlarna, Jesus närmaste vänner, som inte heller var en perfekt skara. Skönt att veta att Gud kan verka genom oss ändå. 

På altaret firas nattvarden, som är den kristna ritens centrum. Här delas bröd och vin som ett tecken på att vi är på väg mot en enad mänsklighet. 

Alla instument i kyrkan har sin historia. Den äldsta orgeln är fortfarande i bruk trots sin höga ålder på 400 år. I domkyrkan finns ett rikt musikliv och flera orglar. 

Rikt musikliv

Domkyrkan har en rik kör- och musikverksamhet, med alltifrån konsertpianister och mikroorganister till gospelkörer och vokalensemblar. Vidden av musikaliska uttryck är en del av mångfalden i den kristna tron.

I Stora kapellet finns en orgel som ursprungligen byggdes till Klinte kyrka år 1870 och användes där fram till 1977. Under drygt tjugo år låg hon sedan magasinerad på ladugårdsvinden vid Klinte prästgård i väntan på sin upprättelse. 

1599 års orgel

På mittskeppsläktaren är 1599 års orgel placerad. Den har tre manualer - öververk, bröstverk samt ryggpositiv och har varit magasinerad från 1838. Rekonstruktionen gjordes 2016-17 av Grönlunds orgelbyggeri. Dispositionen, omfånget och arkitekturen säger att vi snarare befinner oss i renässansen än barocken. De spetsiga turellerna på ryggpositivet blev några årtionden senare rundade och omgånget utvidgades från tvåstrukna a till trestrukna d. Orgeln är intonerad i medeltonstämning och korton av Mads Kjersgaard. 

Klinteorgeln - den fullkomliga

1998 kom hon att få sin plats i Domkyrkan. En del kallar henne nu fullkomlig. Orgeln har sex stämmor och bihangspedal men med sitt oktavkoppel fyller den ut kapellet på ett imponerande sätt. Verket bekostades på sin tid av Consul CM Herlits med en summa av 3100 riksdaler till Klinte församling.
Han betalade även för att orgeln skulle komma fram ordentligt. 
Så här skrev han: ”orgelns transport från Wisby till kyrkan, resa fram och åter en gång för 3ne personer emellan nämnde ställen samt kost och logi för högst 3 man i högst 14 dagar, äfvensom en hantlangare under sagde tid.”

Domkyrkans stora orgel

Kyrkans stora orgel som är placerad på norra skeppsläktaren återskapades strax innan millenieskiftet utifrån den orgel som byggdes av Åkerman & Lund 1891. Den har i dag två manualer och 25 stämmor samt två oktavkoppel. 

Mariaorgeln

Vid Mariaaltaret finns en tvåmanualig orgel byggd av A Magnussons orgelbyggeri 1984. Fasaden är ritad av Jerk Alton. Orgeln byggdes 1999 ut till nuvarande disposition av Robert Gustavssons orgelbyggeri. 

 Continouorgeln

Orgeln är tillverkad 1996 av Ålems orgelverkstad. Den har fyra stämmor, normaltemperering och standardstämning. 

1684 skänkte rådmannen Johan Wolters och hans hustru Catharina den praktfulla predikstolen till kyrkan. Dess föregångare, från 1548, såldes till Grötlingbo kyrka på södra Gotland, Där används den än idag och är en av de äldsta som finns i Sverige.

Predikstolen i S:ta Maria är tillverkad av valnötsfanerad ek. Sannolikt ett nordtyskt arbete – troligen importerad från Lübeck.

Under 1500-talet skedde en reformation av gudstjänstlivet. Det talade ordet blev viktigare och trängde undan en del ceremonier som tidigare tilltalat fler sinnen. I slutet av 1500-talet kom predikstolarna och fungerade som ett dåtida högtalarsystem. Och det hörs verkligen mycket bättre när man talar därifrån, inte minst tack vare taket som fokuserar ljudvågorna. 

Byggnaden har ett rektangulärt treskeppigt långhus, kor i öster med rakt avslut, ett kraftigt torn i väster och två smäckra torn i öster. På sidan ligger ett större och ett mindre kapell. Över mittskeppet reser sig en väldig vind, som under medeltiden och senare användes som lagerutrymme. På sydsidan ligger en förhall, stora kapellet/Mariakapellet. Det uppfördes omkring 1300 och ett av vårt lands vackraste gotiska rum.

Kyrkan är byggd av grå finkornig kalksten, som brutits i stenbrotten norr och öster om Visby. På senare tid har skadade partier av fasadmurverket ersatts med nyhuggen sten. I mitten av 1800-talet förnyades murfoten och sockellisten runt hela kyrkan.

Ingångar

Kyrkogården omgavs fram till mitten av 1800-talet av en hög stenmur. En av ingångarna som byggdes redan på medeltiden står vid norra kyrkogatans mynning. Den är uppförd av putsad kalksten med branta trappgavlar i norr och söder och har tak av enkupigt tegel. På stigluckans utsida sitter det på båda sidorna om öppningen fortfarande kvar tre dörrhakar, som visar att porten tillslutits med två dörrhalvor en gång i tiden.

På södra sidan vid Ryska gränd finns en ingång kallad södra stigluckan.

Kyrkan har fem ingångar, två i söder, två i norr och en i väster. Dessutom finns en särskild ingång till västtornet på norra sidan.

Tornportalen, västtornets port, är rundbågig. Den behöll fram till 1821 sin ursprungliga form med odekorerat bågfält över porten, där det senare sattes in ett fönster.
På tornets norra sida - med tröskeln i höjd med sockelns överkant och med en stentrappa framför - finns en liten anspråkslöst rundbågig ingång till en murtrappa, som leder från långhuset upp till tornets övre våningar. Långhusets nordvästra portal har ett säreget utseende beroende på ombyggnader vid åtminstone två tillfällen i gammal tid. Idag används den nordvästra porten mycket sällan.
Den andra ingången på norra sidan leder in i ett förrum, som förbinder kyrkan med sakristian. Ingången omges av smäckra pelare med de fyra evangelisternas symboler på de övre delarna, kapitälen. I det spetsbågiga dörröverstycket ses en bild av S:t Nicolaus.
Den befintliga ingången på södra sidan kallas i äldre källor Bruddörren. Namnet har den säkerligen fått på grund av sin roll i samband med den medeltida bröllopsritualen. Enligt denna skulle vigseln äga rum utanför kyrkan, och den skedde då vanligen vid en särskild ingång, bruddörren eller brudporten. Sedan följde brudmässan inne i kyrkan. Brudportalen skjuter fram en meter framför fasaden och täcks av ett sadeltak. En av täckstenarna på sadeltaket utgörs av en gravstensdel med rester från såväl 1400- som 1600-tals text. Över den 233 cm breda dörröppningen finns ett bågfält som är dekorerat med Agnus Dei inom en krans, som hålls av två änglar.
Kyrkans huvudingång är porten på Stora kapellets sydsida. Formatet, den överdådiga utsmyckningen och den högtidliga inramningen med ädikulor och skulpturer som täcker strävpelarna, understryker portalens betydelse. Den är en rikt utsmyckad höggotisk portal. Delar av utsmyckningen har dock sitt ursprung i den renovering som arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg ansvarade för i slutet av 1800-talet.

Stora kapellet

En från kyrkan helt avvikande fasadarkitektur kommer till uttryck i Stora kapellet. Mycket av utsmyckningen har sitt ursprung från sekelskiftets restaurering - innan den såg sydfasaden helt annorlunda ut.

Till det mest fascinerande hör de skulpterade vattenkastarna på sydsidan. Förutom den rent praktiska uppgiften att skydda fasad och murfot för regn- och smältvatten från taken har de också haft ett avvärjande syfte. Genom sitt skrämmande utseende skulle de skydda kyrkan mot illasinnade demoniska makter. Styrkan framställs dels av det ensamma lejonet i fullt språng mot en osynlig angripare och dels i formen av en bunden djävul.

På pelarna som finns på varsin sida om stora huvudingången finns två nischer - i den västra en staty av Jungfru Maria och i den östra en staty av St:a Katarina. På mitten av fasaden rakt ovanför porten en staty av den tronande Kristus omgiven av knäböjande änglar.

Tornen

Västtornet. Dess ursprungliga sockel är bevarad på den sida som vetter mot Stora kapellet. Den visar samma profil som tvärskeppets och långhusets och det förefaller därför klart att tornet ingått i den ursprungliga planen för basilikan (omkring 1100-1200-talet). Tornet kröns av en delvis kopparklädd trähuv i tre våningar som byggdes 1746. Klockgluggarna befinner sig i tornets översta våning, två åt vardera norr, väster och söder. Västtornet inklusive tornhuv och spira når en höjd av 58 meter.
Östtornen. Omkring 1242, i samband med tillkomsten av ett nytt kor, skall östtornen ha kommit till. Under perioden 1362-1423 förhöjdes tornen och idag når tornen en höjd av 54,5 meter. De båda östtornen är varandra mycket lika såväl invändigt som utvändigt. Det nordöstra upptar en något större yta, men i övrigt skiljer de sig egentligen endast i fråga om detaljer. Tornen är åttkantiga och innehåller sju avdelningar över varandra. I det nordöstra tornets bottenvåning finns ett rum där man förvarar kyrkans silver och textilier. De båda östtornens huvar ansluter i allmänna drag till västtornets men de är arkitektoniskt mera genomarbetade, elegantare i formen och rikare dekorerade. De byggdes 1761 efter ritningar av skeppsbyggmästaren Johan Reinicke i Visby.

Östgaveln

På östgaveln är en Kristusfigur placerad. Den tillkom vid sekelskiftets restaurering. Figuren är huggen i England efter A H Häggs anvisningar och materialet är engelsk sandsten. Vid samma tid ersattes den gamla hissbommen som också sitter på östgaveln. Den som sitter där idag är av ek och också den skulpterad efter A H Häggs ritningar.