Ignatius ville öppna upp bibeln och göra den levande. Texterna skulle vibrera, beröra och förändra. Ulf förklarade hur synagogorna byggdes för att bli ett centrum för texten och en plats för diskussion och debatt. Olika tankar och tolkningar skulle flätas i varandra. Poängen var inte att bli överens. När kristendomen blev statsreligion ansåg kejsaren det farligt med ett folk som vågade tänka fritt och långsamt började bibeln stängas igen.
Detta fortsätter nästan tusen år, tills Franciskus av Assisi sätter Jesus och sinnena i centrum. Han inkluderade levande rekvisita för att folket skulle uppleva julevangeliet, något som senare blev starten på vår traditions julkrubba. Ulf menade att detta ansågs som väldigt annorlunda men samtidigt spännande. Predikotekniken att sätta Jesus fysiska kropp och inspirera människor till att integrera, gestalta och fantisera sitt gudsmöte blev allt vanligare. Det handlade om att göra bibeltexten till ett nu.
Ignatius var en man fylld av självförtroende och kraft som genom en olycka blir sängliggandes och utan hopp i två år. I sitt liv och i mötet med människor insåg han att vissa råd och bibeltexter fungerade bättre än andra och konstaterade att bibeltexten både är en karta, kompass och färdkost. Han blev prästvigd i Paris efter teologistudier och skapade de Andliga övningarna, 120 bibeltexter under trettio dagar. Ignatius fick hängivna följeslagare med sina avancerade pedagogiska strukturer.
Ulf förklarade hur hjärnan processar olika saker samtidigt och att det då blir svårt att hitta Gud. Ignatius pekade på att det är lättare att titta tillbaka, för att hitta Gud under dagen, då kan vi fokusera och hitta det gudomliga.