"Jag får ofta frågan om det är läskigt att jobba här"

Det finns 66 krematorier i Sverige varav Gotland har ett. Anette har arbetat som krematorietekniker sedan 2012. Hon kremerar personer som har avlidit på Gotland. Mycket tid går till pappersexercis, allt ska kontrolleras flera gånger. 

– Det är jätteviktigt. Jag förbereder också kapellet inför begravningar och gravsätter askor, bland annat i minneslunden. Jag har ganska mycket kontakt med anhöriga.

Hur kommer det sig?

– Det gäller att vara inkännande för de behov som anhöriga kan ha. Många vet inte hur de ska hantera det praktiska när en anhörig dör. Man pratar ofta inte om döden förrän den inträffar. Du gör dem en stor tjänst genom att beskriva hur du vill att din begravning ska vara. Det är så viktigt och värdefullt för efterlevande. Det är tillräckligt mycket för efterlevande att tänka på ändå.

Vi går in i rummet där själva krematorieugnen är. Den är inte på men det är ändå väldigt varmt i rummet, ugnens display visar 180 grader trots att det var två dagar sedan den användes. När ugnen är i full gång ser man ingenting genom luckan, bara eld. Då kan det vara över 1 100 grader varmt. Under en kremering, som tar cirka en och en halv timme, följer Anette förloppet via en datorskärm i rummet intill. På den ser hon gradantalet och andra parametrar och ändrar inställningar efter behov.

Anette har kremerat många hon känner, ”Det är bara så det är, Gotland har bara ett krematorium”. 

Att jobba med döden, hur är det?

– Döden är så självklar på något vis, men ibland är det tungt i sinnet. En mycket känslosam stund är då aska efter barn ska hämtas, det känns kan jag säga.

Anette har även kapelltjänst. Då förbereder hon lokalen efter önskemål, med ljud och ljus och ställer fram kista eller urna och plockar undan efteråt. Krematoriet har även som uppgift att sköta gravsättning i minneslunden, askgravlunden, barnminnesplatsen.

Vad säger andra om ditt jobb?

– När jag berättar vad jag jobbar med får jag tusen frågor. Alla vill veta hur det går till, vilka regler som gäller och hur det är att jobba med döden. Väldigt få vet något om det. Det är inte är så vanligt att man faktiskt har sett eller hanterat en död person. Jag får ofta frågan om det är läskigt att jobba här, men det är det inte.

Är det så att döden har blivit främmande för många oss, att det har blivit kliniskt på något vis?

– Ja. Förr bodde man ofta flera generationer i samma bostad. Man hjälptes åt och det var alltid samvaro efter begravningen. Det var viktigt, de som var kvar skulle hjälpa sorgehuset både före, under och efter begravningen, hjälpa till med att bära kista och sköta allt runt omkring. Så avslutades det hela med ett rejält begravningskaffe. Idag kan en person dö på sjukhus och det kanske bara är de absolut närmaste som samlas för att ta avsked. Och ibland väljer man att ha en lite mer privat ceremoni än till exempel i ett kapell eller i kyrkan.

Hur ser du på ditt ändå lite udda arbete?

– Det är ett sätt att få göra den där sista tjänsten och se till att den utförs på ett värdigt och korrekt sätt. Det är ett ärofyllt uppdrag.