Vad kan jag göra? En hel del, det är jag övertygad om. Men nog är det lätt att tappa orken och engagemanget när uppgiften verkar vara övermäktig. Så kan jag känna när jag tänker på situationen i vår värld, med människor som flyr sina hemländer på grund av krig, terror eller fattigdom. Men verkligheten tränger sig på och det är inte bara rapporter från andra sidan jorden, eller TV-inslag om Stockholm eller Umeå. Nej, det här berör också vår vardag i Vindeln. De som kommer hit för att tigga har varit här länge, och de som söker asyl har börjat komma till oss nu.
Vad kan jag göra? När världen och behoven har kommit så nära blir det ju på något sätt enklare att göra något konkret. Jag kan välja att lägga pengar i tiggarens pappersmugg, eller jag kan lämna en filt, cykel eller en täckjacka som jag inte längre använder så den kommer till nytta för någon som söker asyl.
Men hur många kan vi hjälpa? Allt oftare hör vi argumenten för att det måste bli ett stopp på invandringen eller ett förbud mot tiggeri. Vi kan inte hjälpa fler, säger man, och ska vi inte hjälpa våra egna först? Ska de som litar till äldrevården få det ännu sämre och måste landet finansiera asylmotagandet med att låna för att täcka budgetunderskottet?
Jag är varken ekonom eller politiker, och säkert finns det dimensioner som jag inte förstår i de rätt så komplicerade besluten om prioriteringar. Men jag är människa och jag har svårt att inte hjälpa när jag kan, och mår dåligt över att jag inte kan hjälpa fler. Jag ger gärna av mitt överflöd men behoven är så stora så det ibland är svårt att se att det gör nån skillnad.
Jag tror att en nyckel för framtiden, i ett mer övergripande perspektiv handlar om att ge, inte bara av vårt överflöd utan också av vår levnadsstandard. Inte så att vi ska låta bli att betala hyran och i stället ge pengarna till någon som behöver dem bättre. Om vi lyfter blicken och försöker se de strukturer som gör att människor måste lämna Syrien, Östafrika eller Rumänien så ser man ett mönster som har sin grund i att jordens resurser är snedfördelade. Det är tydligt att med fattigdom och bristande resurser så följer krig och svält, se bara var jordens konflikthärdar finns. Om jordens resurser vore jämnare fördelade så skulle det vara lättare att leva över hela jorden.
Den globala resursfördelningen påverkas inte när jag ger av mitt överflöd, men om vårt samhälle och världssamfundet skulle kunna förändra resursfördelningen så tror jag det skulle bli annorlunda. Men det kräver att vi är beredda att sänka vår levnadsstandard i solidaritetens och rättvisans namn. Jag inser att det inte är några enkla beslut och snabba vägar till det. Men jag tror att det är en av vägarna till en rättvisare värld och en lösning på problemet.
Fredrik Juul, kyrkoherde
0933-143 10
fredrik.juul@svenskakyrkan.se