Korets och absidens skalmurar av tuktad gråsten med inslag av kalksten uppfördes troligen under 1100-talets senare del, möjligen mot ett kvarstående långhus i trä. Det nuvarande långhuset murades i tegel och antas ha tillkommit under senromansk tid på 1200- eller 1300-talet.
Långhuset valvslogs troligen på 1400-talet, och indelades då i två skepp med ribbvalv och mittpelare. Den sista byggnadsdelen att uppföras var tornet. De kraftiga murarna i skalmursteknik av grovt tuktad gråsten antyder att det tillkommit någon gång under senmedeltiden, troligen under tidigt 1500-tal. Mer framträdande ändringar dröjer till det tidiga 1800-talet. Av en beskrivning av kyrkan från 1830 framkommer att tornets strävpelare tillkommit under sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. En mycket omfattande restaurering genomförs 1922–23 under domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins ledning.
Genom kyrkans huvudentré i söder nås det rektangulära vapenhuset vars golv är belagt med rektangulär klinker från Skromberga i skiftande röda, bruna och gula nyanser. Väggarna och de medeltida murade sittbänkarna utmed dessa är putsade och vitkalkade. Långhuset norra vägg pryds av medeltida kalkmålningar som frilades 1965 och har daterats till omkring år 1400. Målningarna framställer S:t Kristoffer och lyckans hjul i huvudsakligen röda och blågröna kulörer. De djupa fönstersmygarna är varierande rund-, korg- och stickbågigt avslutade. Absiden som fungerar som sakristia avgränsas från koret av en illusionsmålad brädvägg med två dörrar. Väggarna, inklusive nämnda brädvägg, är liksom hjälmvalvet slätputsade och vitkalkade. Den enda muröppningen utgörs av prästingången vars inre dörrblad utgörs av en gråmålad ramverksdörr med tre fyllningar av vilka den övre är glasad.
Altaranordningen utgörs av ett marmoreringsmålat blockaltare i trä under vilket resterna av ett möjligen medeltida murat altare ska finns bevarat. På altaret återfinns en altarprydnad i form av ett förgyllt kors med törnekrona och strålglans. Altaret är samkomponerat med den brädvägg som avgränsar absiden från koret.
Predikstolen i rikt skulpterad ek är placerad i långhusets sydöstra hörn och är troligen ett arbete från 1600-talets första hälft. En tidigare polykrom bemålning avlägsnades 1885 och korgen är idag trären med förgyllda detaljer. På de fem sidorna framställs i skuren relief de fyra evangelisterna samt aposteln Petrus med respektive attribut i rundbågiga gavelmotiv där frontonerna flankeras av puttis. Dopfunten av sandsten har daterats till 1200-talet och är placerad öster om långhusets norra bänkkvarter.
Orgeln med tio stämmor fördelade på två manualer plus pedal tillverkades av J. Künkels Orgelverkstad i Lund 1964 och föregicks av ett orgelverk av Eskil Lundén från 1906.
Kyrkan har två kyrkklockor av malm. Lillklockan göts 1782 av Elias Fries Thoresson i Jönköping och omgöts då den var sprucken i samband med Wåhlins restaurering1922–23.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas en järnbeslagen fattigstock i ek samt en kollektskopa i trä från 1715, båda placerade i långhuset. I tornets bottenvåning finns två äldre gravhällar samt dörrblad från 1600-talet bevarade.
Texten är hämtad från ”Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning” av Henrik Nilsson (2019-11-15) på uppdrag av Lunds stift. Du kan ladda ner hela kompendiet här.
