Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Växjö Besöksadress: Växjö pastorat, Domkyrkocentrum, 35234 VÄXJÖ Postadress: Växjö pastorat, Box 307, 35105 VÄXJÖ Telefon:+46(470)704800 E-post till Svenska kyrkan Växjö

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Växjö domkyrkas historia

Växjö domkyrkans historia sträcker sig över närmare 1000 år. Kyrkan har genomgått många ombyggnader och förändringar men står fortfarande kvar än idag på precis samma plats där den en gång uppfördes.

Medeltida träkyrka från 1000-talet

Även om det finns många tveksamheter ifall Sigfridslegenden är historiskt riktig så är det troligt att det under 1000-talet byggdes en träkyrka där den nuvarande domkyrkan står. Det finns inte några lämningar kvar från träkyrkan men däremot har man hittat mynt från tidig medeltid vilket sannolikt är en rest från en medeltida kyrkobyggnad. Likaså finns det vid den nuvarande domkyrkans östra gavel en runsten med kristen inskrift som förmodligen har ett samband med en äldre medeltida kyrka.

Växjö stift och den första domkyrkan på 1100-talet

Omkring år 1170 bildades Växjö stift genom utbrytning ur det äldre och större Linköpings stift. Det är också från den här tiden som Växjö (Wexio) socken först nämns i skriftliga källor. Stiftet behövde en domkyrka och därför påbörjades ett nybygge i sten, sannolikt runt den gamla träkyrkan. Det var ett vanligt sätt att bygga på, för att man skulle kunna använda den äldre kyrkan så länge som möjligt under byggnadstiden. Stenkyrkan byggdes med kraftiga murar av natursten med kalkbruk som bindemedel. Den fick en tidstypiskt, romansk grundplan med ett enskeppigt långhus i väster och ett kor med en halvrund absid i öster. Den väst-östliga riktningen är genomgående för medeltidens kyrkobyggen. En sakristia anslöt till korets norra sida och troligen fanns en motsvarande tillbyggnad i söder. Ingångar till långhuset fanns i sydväst, nordväst och vid koret i söder. Fönstren var små, satt högt placerade och hade rundade bågar upptill. Tornet i väster fanns förmodligen med i byggplanerna redan från början men uppfördes något senare. Ett kraftfullt torn manifesterade makt och dignitet vilket kan ha varit viktigt för det nybildade stiftet.

Numera finns det inte mycket kvar av den ursprungliga stenkyrkan. Fynd av grundmursrester har dock kunnat ge information om byggnadens ursprungliga form och dimensioner. Det finns fragment av den romanska kyrkans sydöstra och nordöstra långhushörn vid ett par av den nuvarande domkyrkans invändiga pelare. De ger en föreställning om den ursprungliga stenkyrkans storlek. Även i tornets nedersta delar finns det murbruk kvar från den gamla stenkyrkan.

Ombyggnader och bränder under 1200-talet

Den första ombyggnaden genomfördes under 1200-talet. Det ursprungliga östliga partiet revs och domkyrkan fick ett nytt långsträckt kor, vars raka östliga gavel ännu är bevarad om än i förändrat skick. En anledning till förändringen kan ha varit tillkomsten av ett domkapitel, en stiftsstyrelse som ansågs behöva en särskild och förnäm placering i kyrkorummet. Dessutom fick kyrkobyggnaden två tillbyggnader som gav den formen av ett kors.

1276 eller 1277 skadades framförallt tornet i en eldsvåda. Vid reparationen användes, för första gången, det då exklusiva materialet tegel. I slutet av århundradet byggdes också en ny sakristia i vinkeln mellan koret och den norra korsarmen. Även här användes tegel och sakristian fick två välvda rum. De enkelt uthuggna människoansiktena av täljsten som idag finns inmurade i domkyrkans yttervägg på båda sidor om den södra ingången, har troligtvis ingått i denna sakristias takvalvskonstruktion.

Ombyggnader och krig under 1300-talet

Under 1300-talet blev kyrkan betydligt större men fick också en oregelbunden grundplan. Först byggdes ett kapell vid långhusets södra sida där det skulle läsas mässor och förböner för donatorernas själar. Det var nämligen vid den här tiden vanligt att enskilda personer donerade medel till altare och kapell, framför allt i och vid domkyrkor.  

År 1332 lyckades den svenske kungen Magnus Eriksson erövra Skåne, Blekinge och Halland. Därmed upphörde Värend (trakten runt Växjö) för en tid att vara gränsområde vilket innebar en positiv utveckling för bland annat handelsförbindelserna. 1342 fick Växjö stadsprivilegier och positionen som köpstad innebar ökad folkmängd och fler besökare. Då behövdes även större utrymme i domkyrkan som utökades med ett sidoskepp i norr. I nordmurens västra del, kan man idag se en igensatt dörröppning som troligen har lett till en utvändig predikstol som använts för att nå ut med kyrkans budskap till marknadsbesökarna. 1360 tog Danmark tillbaka Skåne och Värend blev åter gränsbygd. Några år senare eldhärjades domkyrkan och var mot slutet av 1300-talet i stort behov av reparation.

Ombyggnader och Kalmarunionen under 1400-talet

År 1397 förenades Sverige, Norge och Danmark i Kalmarunionen vilket för Växjötrakten innebar en fredligare och mer ekonomiskt stabil period. Domkyrkan fick tillgång till ett antal jordagods, vars inkomster kom väl till pass vid renovering och ombyggnad av kyrkobyggnaden. En genomgripande ombyggnad förvandlade domkyrkan till en öppen så kallad hallkyrka av tidsenlig gotisk typ med mittskepp, två sidoskepp och bara nödvändiga valvstöd mellan de olika rumsenheterna. Över hela kyrkorummet slogs valv för att öka brandsäkerheten. Större fönster gjorde interiören ljusare och de romanska rundbågarna ersattes med gotiska spetsbågar. Troligen fick nu också kyrkan för första gången två höga tornspiror.

I hörnet mellan tornet och södra sidoskeppet uppfördes en tillbyggnad i två våningar. Dess bottenvåning var avsedd för läsning av mässor över avlidnas själar. I detta så kallade själakor finns fragment av kalkmålningar som identifierats som skildringar av Skapelsen och Adam och Eva i paradiset.

Reformationen och danska härjningar under 1500-talet

Reformationen i början av 1500-talet innebar att den svenska kyrkan gick från att vara katolsk till att bli luthersk-protestantisk. Den svenska kungen Gustav Vasa lade beslag på en stor del av kyrkans egendom. Liksom många andra kyrkor i landet, påverkades Växjö domkyrka av de minskade ekonomiska möjligheter att förändra och bygga nytt, varpå inga större ombyggnader eller renoveringar följde av reformationen.

Mot slutet av det nordiska sjuårskriget mellan åren 1563-1570, härjade en dansk här i och omkring Växjö. Soldaterna slog läger i domkyrkan med bränder och stor förödelse som följd. Bland annat raserades tornet och dess spiror. Återuppbyggnaden skedde med bistånd av kungen som nu hette Johan III. Under 1580-talet fick kyrktornet nya spiror som till sitt utförande är förebilder för de tornspiror som sitter på Växjö domkyrka idag.

Reparationer och invändiga gravar under 1600-talet

Under 1600-talet fick den då vitpustade kyrkan utvändig dekor i form av en fris med ”löffwek wppe Wunder tacket”. Denna typ av utsmyckning hade profana förebilder i Vasaslotten och blev vanlig på kyrkor. År 1612 slog danska krigare återigen läger i domkyrkan men nöjde sig den här gången med att slå sönder bänkinredningen och förstöra domkapitlets arkivhandlingar. Under 1600-talet inrättades gravkor för förnämare familjer i kyrkorummets fyra hörn. Gravkamrarna var välvda och skapade upphöjda plattformar i rummet och försågs med snidade och färgrikt målade skrank. Några av gravarna kom att användas som läktare med sittplatser. År 1653 fick valven målade inskrifter som beskrev händelser med särskild betydelse för den svenska kristenheten.

Blixtnedslag och långdragna reparationer under 1700-talet

Den 29 maj 1740 slog blixten ner i den norra tornspiran med närmast total förödelse som följd. Tornspirorna och alla trätak brann upp, tornmurarna skadades, klockorna föll ner, gavelrösten och valv rasade och det mesta av inredningen förstördes. Bara sakristian och själakoret klarade sig någorlunda. Reparationerna tog närmare trettio år och kunde genomföras tack vare kungligt bistånd och bidrag från privatpersoner. De första fem åren fick gudstjänsterna flyttas till den närbelägna gymnasiebyggnaden i Karolinerhuset. När domkyrkan år 1771 kunde betraktas som färdigreparerad hade den fått en i stort sett tidenlig nyklassicistisk karaktär även om grundplanens oregelbundenhet knappast stämde överens med tidens ideal, det gjorde däremot den nya tornhuven som ritats av en av tidens kända arkitekter, Carl Fredrik Adelcrantz. Interiören var närmast spartansk men livades i någon mån upp av altartavlan, målad 1733 av Georg Engelhard Schröder och skänkt 1750 av kung Fredrik I. Idag hänger den på norra sidoskeppets östra gavelvägg.

Högt uppe på tornmuren hade man placerat en inskriptionstavla av kalksten med en mycket summarisk beskrivning av domkyrkans historia. Numera finns den i vapenhuset i tornets bottenvåning.

Restaureringar och fornordisk nationalromantik under 1800-talet

Vid mitten av 1800-talet ansåg biskop Esaias Tegnér att domkyrkan var ”gammal, ful och förfallen” Kyrkan blev därför föremål för en genomgripande restaurering och fick en helt ny gestaltning under åren 1849-50. Arkitekt var Carl Georg Brunius från Lund som egentligen var professor i grekiska men också konsthistoriker och kyrkorestaurator med ett stort intresse för medeltiden. Han gav kyrkan en skånsk senmedeltida exteriör som egentligen var helt främmande för trakten. Det gamla yttertaket ersattes med tvärgående sadeltak bakom trappgavlar som krönte ytterväggarna. Tornet och korets östliga gavel fick också trappgavlar. Huvudingången fick sin nuvarande omfattning och fönstren fick en mer regelbunden placering. Kyrkorummet förstorades genom sidoskeppens förlängning åt öster. Gravkorsuppbyggnaderna togs bort och golvet jämnades ut, därmed fick kyrkorummet den storlek som det har än idag.

Vid 1800-talets slut fick interiören en nygotisk och samtidigt fornnordiskt präglad nationalromantisk inredning, helt i tidens anda. Bänkar, korstolar och läktarbarriär nytillverkades och målades i mörk färg. Valv, väggar, pilastrar och pelare utsmyckades med schablonmålningar, varav delar bevarats i de östligaste sidoskeppensvalven. Färgrika glasmålningar prydde fönstren i koret.

Medeltida arkitektur möter nytillverkade konstverk under 1900-talet

C G Brunius hade förutsagt att hans takkonstruktioner skulle hålla i ca hundra år. Detta visade sig stämma och kring 1940 var reparationsbehovet akut. En stor restaurering genomfördes 1957-60 under ledning av Kurt von Schmalensee, stadsarkitekt i Norrköping, som även han hade ambitionen att gå tillbaka till ett medeltida ursprung. Resultatet blev Växjö domkyrka så som den ser ut idag med den röda putsfärgen som återfunnits bland äldre putslager och de två höga tornspirorna.

Eftersom domkyrkan har utsatts för diverse bränder och härjningar under tidens lopp, saknas det medeltida förebilder för interiören. Det ärligaste alternativet fann man på 1900-talet vara att satsa på förnyelse i modern tappning. Konstnären Jan Brazda formgav altare, altarkors, predikstol, dopfunt, altare i själakoret samt två nya korfönster med glasmålningar. I mittgången markerades Sankt Sigfrids grav, som inte helt osannolikt kan ha befunnit sig ungefär där. År 1964 kompletterades kyrkorummets utsmyckning med mosaiken ”Det himmelska Jerusalem” av konstnären Bo Beskow.

I slutet av 1900-talet var det dags för en ny ut- och invändig restaurering. Arkitekten hette denna gång Mats Edström, professor i arkitektur. I fråga om själva byggnaden gällde främst underhåll och vissa förbättringar, främst av personalutrymmen. I övrigt kom fokus att ligga på kyrkorummets inre gestaltning.

Altarskåp i glas, domkyrkocentrum och en levande mötesplats under 2000-talet

Alldeles i början av 2000-talet fick kyrkorummet i Växjö domkyrka det i modern tid mest uppmärksammade föremålet, altarskåpet i glas som utformats av glaskonstnären Bertil Vallien. Altarskåpet består av tre delar, ett mittparti och två rörliga flygeldörrar. Genom de olika glasdelarna skildras underjorden, jorden och himlen. Där finns den lidande Kristus på korset, skärselden, Sions berg, Jerusalems murar, symboler för mänskligheten, apostlarna, livets träd, den öppna tomma graven, och mycket mera.

Under 2000-talet har själva domkyrkan ännu inte genomgått någon större ombyggnad eller renovering. Den största förändringen hittills är byggnationen av ett domkyrkocentrum strax norr om kyrkan. Växjö domkyrkocentrum fungerar med som en mötesplats för allmänheten med café, bibliotek, samlingssalar och församlingsexpedition. Läs mer om Växjö domkyrkocentrum ...