Medeltida arkitektur möter nytillverkade konstverk under 1900-talet
C G Brunius hade förutsagt att hans takkonstruktioner skulle hålla i ca hundra år. Detta visade sig stämma och kring 1940 var reparationsbehovet akut. En stor restaurering genomfördes 1957-60 under ledning av Kurt von Schmalensee, stadsarkitekt i Norrköping, som även han hade ambitionen att gå tillbaka till ett medeltida ursprung. Resultatet blev Växjö domkyrka så som den ser ut idag med den röda putsfärgen som återfunnits bland äldre putslager och de två höga tornspirorna.
Eftersom domkyrkan har utsatts för diverse bränder och härjningar under tidens lopp, saknas det medeltida förebilder för interiören. Det ärligaste alternativet fann man på 1900-talet vara att satsa på förnyelse i modern tappning. Konstnären Jan Brazda formgav altare, altarkors, predikstol, dopfunt, altare i själakoret samt två nya korfönster med glasmålningar. I mittgången markerades Sankt Sigfrids grav, som inte helt osannolikt kan ha befunnit sig ungefär där. År 1964 kompletterades kyrkorummets utsmyckning med mosaiken ”Det himmelska Jerusalem” av konstnären Bo Beskow.
I slutet av 1900-talet var det dags för en ny ut- och invändig restaurering. Arkitekten hette denna gång Mats Edström, professor i arkitektur. I fråga om själva byggnaden gällde främst underhåll och vissa förbättringar, främst av personalutrymmen. I övrigt kom fokus att ligga på kyrkorummets inre gestaltning.