Anna Bennich är psykolog och psykoterapeut och
föreläser om ensamhet. Det är långt vanligare än
man kan tro att människor söker hjälp för sin ensamhet.
Ingen födelsedagsfest. Ingen som kommer med en flaska vin på kvällen
när du är deppig. Inget gäng med kompisar som skriver ”brunch med
den här underbara vännen” i sociala medier. Istället ensamma helger i
soffan framför tv:n och en växande ohälsa.
Ensamhet är långt vanligare än man tror, men vi pratar sällan om den, varken i det offentliga rummet eller privat, menar psykologen Anna Bennich, författare till bokenAtt vinna över ensamheten. Psykologens bästa råd. Anna, känd från Relationsakuten i TV4:s Nyhetsmorgon, har fått hundratals tittarbrev från människor som känner sig ensamma. Unga personer lider ofta av känslomässig
ensamhet.
– En del kan känna sig ensamma även om det finns människor runtomkring.
Då saknas det en djupare kontakt med människorna vi omgeross med, vilket gör att vi inte känner oss sedda, förstådda och bekräftade.
Ensamhet för återhämtning
Den självvalda ensamheten är vilsam och stärkande, och behövs för att kroppen ska kunna återhämta sig.
– All ensamhet är förstås inte av ondo. Den farligaste formen av ensamhet
är den ofrivilliga ensamheten, den som man inte kan välja bort. Och det är den man forskat i och som med tiden blir mycket allvarlig för vår
hälsa.
– Här är framför allt äldre personer, pensionärer, människor som skiljer sig eller flyttar till ny ort en riskgrupp. Ensamheten gör att vi får ettkroniskt stresspåslag, vilket i sin tur leder till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och demens.
Depression, sömnsvårigheter och skamkänslor är vanliga. Studier visar
att ensamhet är lika farlig som attrökning.
– I samhällsdebatten har man inte pratat så mycket om den, men jag vill ge den ett tydligare språk så att politiker och andra makthavare bättre uppmärksammar problemet. På så vis kan också problemlösning ta fart.Ensamhet är skamligt
Anna Bennich berättar om Sara, en ung kvinna. Sara hade blivit erbjuden
ett jobb i Stockholm och flyttat dit från en mindre ort, sett fram emot ett rikt socialt liv med nyavänner och fester. Men istället levde hon helt isolerad i sin lägenhet ochljög om sin tillvaro för bekanta och kände sig nedstämd. Hon drog sig
för att söka hjälp trots att hon mådde dåligt.
– Att känna sig omtyckt och accepterad av en liten grupp människor, är
ett grundläggande biologiskt behov. Och ju längre det går, desto svårare blir det att söka hjälp, inte minst för att ensamhet är något vi inte ska prata om högt inför andra. Om du inte har tilliten till att du har de där vännerna, då brukar tilltron till din
egen förmåga urholkas. Det finns många som upplever
samma sak som Sara. På Annas mottagning fick Sara göra en lista på vad hon tyckte om, och kunde tänka sig att göra, som ta pianolektioner, småprata och gå på gym – och stegvis börja förlänga sig ut i sociala arenor.
Så småningom vågade hon öppna upp sig själv för sin familj och prata om sin ensamhet.
– Det gav henne en otrolig lättnad
– eftersom hon gett sken av att allt varit bra. Den som är ensam drabbas
ofta av skam.
Att bota ensamhet
För att ta sig ur en långvarig ensamhet behöver man söka hjälp. I första hand kan man vända sig till vårdcentralen och be om remiss till någon som kan hjälpa till att bena ut de hinder som finns. Därefter handlar det om att förlänga sig ut på sociala
arenor, menar Anna Bennich som vill hjälpa människor ur ensamheten
med sin bok. Få in mer social interaktion i livet, i små steg utsätta sig själv
för det man tycker är svårt, och kanske hindrar en att skapa nya sociala relationer.
– I början jobbar man med de små
stegen! Det kan handla om att säga hej till en granne eller kanske vistas bland
folk på ett gym. Träna sig i att småprata. Man behöver inte genast hitta en bästa
vän. Det viktiga är att veta att det finns sätt att bryta våra mönster, och att det
finns många andra i samma situation. För Annas del har utmaningen kring
ensamhet handlat om att lära sig trivas att vara utan sällskap.
– På ett personligt plan har jag varit ganska rädd för just ensamhet. Den har
gjort mig obekväm och rastlös alldeles för snabbt. Jag tycker till exempel om
att skriva mina böcker i hotell-lobbies där människor ständigt går ut och in,
säger Anna Bennich.
Text: Helene Wallin