Tillbaka till livet

Joakim Sällquist har en väg kantad av cancer, mobbning, droger och kriminalitet bakom sig. På psyket kom vändningen. Med en Guldbagge i bagaget kommer han till Tynnereds kyrka för att prata om flykten från sig själv – och om hur Gud gjorde honom fri.

Jag ringer upp Joakim en tisdag i februari. Innan har jag gjort min sökning på nätet
och läst om hans förflutna. Om skelettcancern som drabbade honom som tonåring,
mobbningen som följde, om hans behov av flykt från det som gjorde ont. Om droger och kriminalitet, musikkarriär och psykos. För att sedan som frisk, som av en slump, bli erbjuden huvudrollen i filmen Goliat. En rollprestation som han dessutom vann Guldbaggen för 2018 som bästa manliga skådespelare.

2019 har han spelat in en tv-serie baserad på deckarförfattarna Roslund och Hellströms roman, Box 21. En helt osannolik historia. Eller, Gudomlig? Jag vet att han ska gästa Tynnereds kyrka i maj och fylld av nyfiken och fascination får jag tag på honom på första försöket. 

Hej Joakim, du ska komma till Nära dig 5 maj, vad ska du prata om där?
– Jag ska tala om vändningen i mitt liv och om hur jag kom tillbaka efter att ha varit på flykt från mig själv i många år. Om hur jag hittade Gud och mig själv.

Vad jobbar du med just nu?
– Just nu arbetare jag som boendestödjare plus att jag är ansvarig för ett  utslussningsprogram på en anstalt. Samtidigt är jag skådespelare och just nu aktuell i serien Box 21 som går på Viaplay.

Oj, och detta går att kombinera, hur hinner du med?
– Mitt jobb som boendestödjare kan jag anpassa efter när jag behöver filma, så hela förra sommarhalvåret flög jag mellan Rumänien och Sverige för inspelning av Box 21. 

Vad blev vändpunkten för dig?
– Jag blev psykotisk och inlagd på psyk efter flera års missbruk. Psykosen skrämde
mig väldigt mycket. Det gjorde att jag äntligen började lyssna. I mitt drogade tillstånd var jag väldigt högmodig, trodde att jag var förmer, att jag var Gud. Stod högt i hierkin. Men i psykosen var jag väldigt rädd, och rädslan gjorde att jag så smått började lyssna på andra, att gamla masken började krackelera. Jag steg ner från tronen. Alla min mörka stunder i livet, med min cancer, mobbingen, droger och kriminalitet, de hemska erfarenheterna har blivit mina styrkor nu. Förvandlats till erfarenheter och något positivt som jag kan dra lärdom av.

Med tanke på dina erfarenheter, tror du att det är något vi i vuxenvärlden kan göra för att hjälpa barn och ungdomar i samma sits, eller måste man… gå igenom det?
– Det beror på åldern. Vi måste börja tidigt. Se varningstecken i familjebilden och så vidare. Våga gå på, och lita på vår magkänsla. Längre upp i åldrarna när man redan kommit in på fel väg är det svårt för andra att nå fram. Man kan så små frön, som förhoppningsvis kan göra skillnad när personen i fråga är redo.

Vad betyder din kristna tro för dig?
– Det är min bas. Min andlighet och tro. När jag var psykotisk så mötte jag där en Gud som inte ville ha mig med… Så att ta livet av mig var inget alternativ, för då skulle jag ju hamna i helvetet... Så jag fick stanna kvar där i det hemska. Men när jag kom ur det kände jag annorlunda, jag ville döpa mig och vara med den Gud som jag vet älskar mig. Jag började sen jobba i kyrkan, träffade en präst och på den vägen är det. 

Är detta frihet för dig?
– Ja, genom Gud har jag blivit fri! Jag har varit med om så mycket. Om cancer som tonåring vilket ledde till att jag fick operera bort min käke och jag blev mobbad för mitt annorlunda utseende. Jag fick en ny käke först när jag var 20 år. Jag var så van att stänga av, att förneka, att fly… ända tills jag blev 42 år. Nu känner jag mig fri! Och friheten kom från Gud och bönen jag bad upprepande när jag var som lägst ”Gud om du finns, kom in i mitt liv. Gud om du finns, kom in i mitt liv.” Varken
mer eller mindre bad jag. 

Vad känner du är Guds mening med dina framgångar inom skådespelaryrket?
– Jag hade känt på det här med framgång och att vara lovande artist tidigare, när jag sysslade med musik. Man beskrev mig som någon som kunde bli ”nästa stora artist”. Sen spårade jag ur, blev sjuk och när jag kom ur psykosen och fick flytta hem till mamma igen – verkligen börja om – kände jag att nu får jag lägga undan de här drömmarna om att ”lyckas”, och bara vara. Men Gud ville annat. En guldbagge! Haha… om någon hade sagt till mig när jag kom ut från psyk, att ”om fem år kommer du tävla om en Guldbagge mot bland andra Mikael Persbrandt, och vinna” ja då hade de nog fått lägga in mig direkt igen! 

Haha, ja det känns som att Gud alltid gör lite…”extra allt”.
– Ja, verkligen.

 

Text: Amanda Holmblad