Foto: Anna Hjalmarsson

Krönika - Jul i mitt hjärta

"En del av oss längtar, redan i september. Och så finns det de som bävar och kämpar emot, de som inte har någon att köpa något till eller äta tillsammans med, de som kanske ser till att bli inkallade på jobb hela helgen." Ur Klara Zimmergrens krönika från tidningen Våga, advent 2019.

Jul i mitt hjärta

Hur står du ut? Sa jag till en av expediterna på Åhléns för ett par dagar sedan.
– Du menar musiken, sade hon.

Jag nickade och stirrade vidare på hur hon med sina perfekt lackerade naglar snitsigt slog in mitt paket till tonerna av Feliz Navidad. I wanna wish you a merry Christmas, I wanna wish you a merry… (Varsågoda, nu fick ni den på hjärnan hela dagen).

– Det gör jag inte. Jag står inte ut, jag känner mig som en sprängladdning som snart briserar.
– Fast ni har väl ändå två olika skivor i spelaren som ni jobbar med, sa jag, som själv arbetat i butik en gång i världen.
– Tre skivor har vi, sa hon. Det är bara det att de börjar köra dem redan 25 november.

Vi blev tysta. Hon krullade snören, och jag ville hem.
När hon räckt över paketet sa hon:
– Du vet, förut älskade jag julen, men nu har jag liksom ingen jul i hjärtat längre.

När jag gick hemåt tänkte jag på det året när vi spelade in Kalle Ankas julafton på vhs till min lillebror. Han tittade på den säkert tio gånger per dag. En hel vår. Vi tyckte det var lite gulligt att han, den lille treåringen, kunde allting perfekt utantill till slut.

Det är nästan 40 år sedan och än idag så går det inte för mig att se på det programmet. Jag blir illamående. Det blir som fiskgratäng. Det går bara inte ner för att jag en gång tog om alldeles för många gånger.

Och kanske är det så, att alla kanske inte skall fira med sin familj. En del gör kanske bättre i att hitta andra typer av familjer.

Klara Zimmergren

Tänk att det finns en sorts jul i varje hjärta. En bild som kommer upp för varje människa, när ordet jul nämns första gången. Ett särskilt hus, en saga, en kyrka, en speciell glöggsort, en släkting som blir för full, en klänning, eller en total stress.

En del av oss längtar, redan i september. Och så finns det de som bävar och kämpar emot, de som inte har någon att köpa något till eller äta tillsammans med, de som kanske ser till att bli inkallade på jobb hela helgen.

Under många år slogs jag för att bli av med julen, jag vägrade helt enkelt att låta den flytta in i mitt hjärta. Häromdagen hörde jag att det är typiskt för vattumän, om man nu är intresserad av astrologi. Det där att sitta tillsammans med varandra i allt det där röda och äta och äta var för mycket för den rastlösa singeltjej som jag var då.

Så jag höll på. Varje år var det nya projekt. Ett år skulle jag minsann åka till Kanarieöarna. Själv. Det var för dyrt. Och kanske lite för konstigt, tyckte jag sen när jag skulle boka. Sola i december. Utan Janssons frestelse.

Ett annat år tyckte jag vi alla kunde bo på hotell i Dalarna, med slädtur under fäll till kyrkan och julmaten serverad i en matsal. Ingen gick igång på den idén. Sitta och äta julmat med främmande människor i en matsal, sa min syrra. Deppigt.

- Mormor orkar nog inte sitta i släde, sa mamma.

Ett tredje år hotade jag med att laga soppa till hemlösa. Vara där det verkligen behövdes. Men de behövde ingen hjälp. De hade folk som köade för att få vara volontärer på julen.

Hela tiden såg jag framför mig hur alla skulle få det mycket roligare än jag och den sjukdomen, måste jag tyvärr erkänna, är jag inte frisk ifrån.

Och kanske är det så, att alla kanske inte skall fira med sin familj. En del gör kanske bättre i att hitta andra typer av familjer. Kanske hålla någons hand på ett fängelse eller ett äldreboende eller boka in sig i en fjällstuga helt själv.

Jag blir nog aldrig någon julälskare, men jag blir också äldre. Och trots mitt årliga snack om att kanske detta år inte ge varandra julklappar eller kanske ha asiatiskt tema på maten, så landar jag till slut där jag alltid varit.

Hos min familj. På vårt sätt. Med vår julmat. Som vi äter den. På vårt tomteporslin.

Och jag får väl ändå medge att någonstans där på julafton, när det blir mörkt redan på eftermiddagen, när kyrkan och lunchen är avklarad. Någonstans i den där pausen, när vi bara sitter i soffan och någon hjälper sonen med legomodellen. Någonstans där får jag väl ändå medge att jag har en väldans tur. Som har dessa fina, alltid nyktra och snälla människorna runt mig. Och tänk att de faktiskt alltid ställer upp och vill fira jul med mig. Det är väl ungefär då som jag känner att någonting kryper in och slår sig ned inom mig. Nåt rött, snällt och luddigt. Min jul i mitt hjärta.

Klara Zimmergren