På Kronobergshäktet råder telefonförbud och all annan elektronik får lämnas utanför metalldetektorn som prästen Johan Lundby går igenom varje dag.
– Block, penna, Bibel, böneböcker och kors är det jag har med mig till jobbet.
Samtalen han för med de intagna sker oftast i den intagnes cell, men ibland i samtalsrum som finns på avdelningarna eller i häktets kapell.
– Det är en mänsklig rättighet att få utöva sin religion, och vi ger dem den möjligheten. Jag har min prästskjorta på mig för att signalera att jag är präst och medmänniska, jag har ingen uppsökande uppgift utan de intagna får kontakta mig om de vill ha ett enskilt samtal, ett samtal som sker enbart mellan mig och den intagne.
Johan har absolut tystnadsplikt, vilket innebär att de han möter kan berätta allt för honom.
– Jag får under inga omständigheter föra informationen vidare, inte ens om vederbörande ber mig att göra det.
Är du någonsin rädd?
– Det jag är mest rädd för är att den intagne försöker skada sig själv, eftersom det ofta är mycket ångest. Ångest över det liv han har valt och ångest över
vad han gjort mot andra, brottsoffer med familjer och sin egen familj. Den intagne har inte handklovar på sig under samtalet. Vid något tillfälle har jag varit
orolig för min egen säkerhet och då gäller det att backa och försöka lugna ner stämningen. Det handlar mycket om att försöka läsa av personen under samtalets gång. Jag sitter aldrig i ett låst rum och i korridoren utanför finns vakter. Ibland kan det förekomma att jag måste sitta i ett rum med en glasskiva
mellan mig och den intagne om det bedöms att det föreligger särskilda risker.
På häktet sitter de flesta intagna i isolering och om man vill fira gudstjänst måste man anmäla sig. Då gör polis och åklagare en riskbedömning och avgör om det kan beviljas. På häktet firas gudstjänst vid påsk, Kristi himmelsfärds dag, allhelgona och jul.
– Gudstjänsterna är något stort och viktigt för de intagna och det är en viktig del av deras liv. Av säkerhetsskäl får max tio intagna fira mässa åt gången i
häktets lilla kapell så det blir många mässor inför de olika högtiderna. Fördelen är att det blir mer personligt och man kommer nära varandra.
Hur bemöter du en intagen som är misstänkt för ett fruktansvärt brott?
– Jag möter en människa, inte brottet. Straffet får domstolen avgöra. Jag möter en människa som har gjort många olika saker i sitt liv. Samtalen handlar ofta om skulden för det man har gjort och hur situationen har drabbat brottsoffer, nära
och kära, om förluster och om relationer som har gått förlorade. Det finns mycket skam.
– Min uppgift är att stödja den intagne att välja ett ”bättre” liv framöver och där
är förlåtelsen viktig. Jag kan förmedla Guds förlåtelse om de ångrar sig, men det handlar inte om att radera det hemska som har hänt. Förlåtelsen handlar inte om att förändra historien utan om att förändra framtiden. Att man inte ska stämpla sig själv som en våldsam och dålig människa, utan om att kunna välja en annan och bättre väg framåt. Att man har möjligheten att välja något annat.
Hur orkar du?
– Jag hämtar min kraft ur min egen tro. Jag är inte där för att göra någon kristen, jag är där för att jag är kristen och det är i den tron jag hämtar min
kraft. Sen är mina underbara kollegor och polisens gym goda platser för återhämtning.
Johan är kritisk till de långa häktningstiderna i Sverige. Många sitter ett halvår, ett år och ibland även upp till två år. De flesta sitter isolerade med restriktioner och får endast träffa kriminalvårdare, polis och advokat. Vissa får träffa sin
familj någon gång per månad om de får tillstånd.
– Det skulle vara bättre om Sverige, likt alla våra grannländer, kunde ha väsentligt kortare häktestider. Det är bättre, för alla parter, att de åtalade får
sin dom så snart som möjligt. Antingen att de frias eller får komma ut på anstalt och tjäna sitt straff.
Under vilken högtid är det värst att sitta inne?
– Julen är den högtid som är den allra svåraste för de intagna som har familjer. De saknar sina familjer och det är inte säkert att de får tillstånd att ta emot besök. Allhelgona har blivit allt större i samhället och är väldigt tung på häkten och anstalter, eftersom det är en högtid då vi uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.
– När man sitter inne tänker man på dem som man har förlorat, men också på det liv som man har förlorat. Man sörjer det liv man aldrig fick för att man gjorde dåliga val. Det liv som man kanske drömde om som barn.
Under allhelgonamässan får de intagna tända ljus, inte bara för att minnas, utan för att få liv att återuppstå. Ett hoppets ljus för att det fortfarande finns en möjlighet till en förändring, en chans till ett bättre liv.
Sker det någon förändring, en själslig mognad, får de ett nytt liv?
– När man sitter isolerad tvingas man tänka och reflektera över sitt liv. Med rätt stöd och hjälp kan det leda till livsavgörande förändringar i synen på sig själv och andra. Jag får nära kontakt med de jag samtalar med, eftersom häktningstiderna
är så långa. Själavårdande samtal väcker många känslor och ibland kommer det mörkaste upp till ytan. Med hjälp av samtalen får den intagne själv förståelse för
varför han har hamnat där, varför man gjort de val som man har gjort.
– Den förståelsen tar inte bort skulden, men med den förståelsen kan man göra bättre val framöver och förhoppningsvis kunna lösa sin skuld. De måste själva ta konsekvensen för de val de har gjort.
Text: Charlotte Hörndahl