Själavård i stridens hetta

I polishusets entré på Kungsholmen i Stockholm står en vältränad Johan Lundby iklädd svart prästkrage. Det kyliga och fuktiga höstvädret bekommer honom inte. I åtta dygn har han varit utomhus på militärövningar med Järva hemvärnsbataljon, sovit i tält och åkt bandvagn i ur och skur. Nu är han tillbaka på sitt vardagliga jobb som häktespräst på Kronobergshäktet.
– Det bästa är att sitta och fika framför lägerelden. Många soldater har blivit mina vänner, säger Johan Lundby, som varit bataljonspastor i 2,5 år.

Han trivs med uppdraget. Det är så han kan göra en insats när samhället behöver honom, känner han. Plutonerna övar inför olika krissituationer som kan uppstå. För Johan Lundbys del kan det handla om att hålla minnesstunder över offer som avlidit. Han har också genomfört utbildningar som syftar till att öva bataljonssjukvårdarnas beredskap för att hantera avlidna, som skulle kunna vara deras vänner och kolleger inom bataljonen.
– Förutom krishanteringen ansvarar jag för att skadade, krigsfångar och avlidna behandlas rätt i stridssituationer.
För att krisberedskapen ska fungera, måste bataljonssoldaterna känna varandra. Därför arbetar Johan Lundby aktivt med att skapa relationer. Nyckeln är att finnas tillhands. Att bära ryggsäcken om någon vrickat foten, att ta över bespisningen om någon är utmattad efter en hel dag i skogen.
– Man kan inte vara som en främmande fågel som kommer inflygande när livet hänger på en skör tråd.

Själavård viktig del av uppdraget
En stor del av tiden går åt till personliga samtal. När skotten viner blir verkligheten bakom militärövningarna tydlig. Och då väcks behovet av själavård, moral och etik.  
– Klart jag vill hjälpa till om det blir krig, men det här känns fel, kan någon soldat tycka. Vi kan inte bortse från det faktum att vi övar inför våld och krig. Våld kan upplevas som obehagligt, och då behöver vi hjälpas åt att hantera de känslorna.
Själavården har en lång tradition inom försvaret. Redan när Karl XII:s soldater befann sig ute till fält, avskärmade från sina vanliga omgivningar, behövde de påminnas om vem de var och varifrån de kom.
– Prästerna pratade i sina fältpredikningar om sådden, skörden och hemmet och om vem soldaterna var. Man bad också för sina fiender.
Numera förs de förtroliga samtalen inte i grupp utan över en kopp kaffe, sittandes på en sten eller stubbe, med en präst och en soldat som är iklädda en stridsmundering som väger runt 20 kilo.
– Jag känner mig efterfrågad. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, också om problem som hör till det privata.
 
Har byggt eget fältaltare
Själavårdsarbetet och det interreligiösa samarbetet inom Försvarsmakten leds av en fältprost. Fältprosten utses av kyrkostyrelsen och försvaret i samråd. Under de riktigt stora militärövningarna kan ett 60-tal fältpastorer delta, men det är sällan Johan Lundby möter skepsis på grund av sin kristna tro. Eftersom han tillbringat mycket tid ute med plutonerna har människorn i Järva hemvärnsbataljon vant sig vid hans närvaro. Kaptensgraden gör att han kan umgås obehindrat både med soldater och officerare.
– Varje morgon deltar jag i stabens möte. Även gudstjänster och andakter efterfrågas.
Med sig på Järvabataljonens övningar har Johan Lundby därför alltid en ammunitionslåda han byggt om till fältaltare. När man öppnar locket möts man av Jesus på korset och fack för nattvardskärl, oblater - allt man behöver för att kunna fira korum - gudstjänster ute till fält. Fältaltaret har Johan Lundby byggt själv.
– Jag är fjärde generationens snickare från pappas sida.
Andakterna firas ofta tillsammans med soldater från andra religioner. Om Johan vet att muslimska soldater kommer att delta i hans andakt väljer han i första hand en text från gamla testamentet och psalmer alla kan sjunga med i.
– Min uppgift inte är att missionera – utan istället möta soldaterna i förbanden utifrån deras behov och religion. Att se till att ingen särbehandlas på grund av religion, kön, åsikter eller sexuell läggning.  Försvarsmakten är mycket bestämd på den punkten.
– Häri ligger nog största skillnaden med att vara präst i Svenska kyrkan och försvaret. I kyrkan kan du kan avstå från att viga samkönade par om det går emot din övertygelse. Sådant skulle aldrig tolereras här.

Vapen ingen självklarhet
I tjänsten som bataljonspastor bär Johan Lundby pistol. Att bära vapen har inte varit en självklarhet för honom. Som 18-åring vapenvägrade han och valde att göra civiltjänst och bli ammunitionsröjare för räddningstjänsten istället för att göra lumpen.
– Jag ville redan då vara med och hjälpa till. Att använda vapen och sprängämnen mot minor - men inte mot människor kändes okej.
Hans syn på våldsanvändning förändrades efter att han besökt många konflikthärdar utomlands.  
– Våld är per definition alltid fel. Men livet är inte alltid så enkelt. I denna värld som är en fallen skapelse kan vi inte alltid välja mellan två goda ting. Därför måste vi i vissa situationer välja att använda vapen för att förhindra att något ännu värre händer. Ibland finns det inget gott val, utan vi får försöka välja det som är minst dåligt, som gör minst ont.

Häktespräst i det civila
I det civila arbetar Johan vid Kronobergshäktet som häktespräst för Västermalms församling. Ett uppdrag han upplever går utmärkt att kombinera med tjänsten som bataljonspräst, eftersom båda handlar om att möta människor i kris.
– Här får man möta människan bakom löpsedlarna, alla har gjort eller varit med om fruktansvärda saker. Att ha den erfarenheten gör att det är lättare att hantera det som skulle kunna hända i ett riktigt jobbigt läge.
Att byta arbetsmiljö och komma ut i naturen och träffa de andra soldaterna i bataljonerna är också en välkommen motvikt till vardagen på häktet.
– Jag kopplar loss mentalt. Det känns faktiskt som en slags semester. 
Innan han blev trebarnspappa hade han också rollspel som hobby, men nu ser han till att återhämta sig genom att cykla, styrketräna och boxas.
– Retreater är inget för mig. Jag gillar att röra på mig.
Han för även regelbundna samtal med sin handledare och kolleger från andra trossamfund på Kronobergshäktet.
– Vi har tystnadsplikt och får inte berätta vad vi hört, men kolleger förstår vad man gått igenom och ser om man haft en dålig dag.
Dessutom arbetar han mycket med att hålla borta andras smärta.
– Jag brukar säga att jag inte har så mycket medkänsla, att jag inte bär andras smärta, utan att jag är mer empatisk, och att jag vill hjälpa till. Bär vi andras smärta så håller vi inte i längden. Mitt sätt att hjälpa är att bjuda på en kopp kaffe, ge en kram och lyssna.

Text: Helene Wallin

Läs mer om militär självård på Försvarsmaktens webbplats.

Reportaget är ursprungligen publicerat i magasinet Ducatus från Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.