Meny

Samtal i pandemins tid

Församlingens diakon Göran Runa besöker Stockholms Sjukhem på Kungsholmen varje vecka.

På Stockholms Sjukhem på Kungsholmen finns förutom ett vård- och omsorgsboende, rehabiliteringsavdelningar, geriatrikavdelningar och palliativa avdelningar. Tidigare, före coronapandemin, besökte Göran samtliga avdelningar på Stockholms Sjukhem. Då kunde samtalen äga rum vid sängkanten, på balkongen eller vi det lilla bordet som ofta finns på rummet, eller i orangeriet. En gång i månaden brukade han hålla en andakt på vård- och omsorgsboendet och inför storhelger hölls andakter i kapellet på sjukhusområdet.

Covid 19-patienter
Nu är det inte tillåtet att besöka äldreboendet för att skydda de boende och besöken är nu främst inriktade på de palliativa avdelningarna och på avdelningarna för Covid 19-patienter. Genom sjuksköterskeexpeditionen får Göran reda på om det finns någon patient som behöver samtala med honom och för det mesta finns det någon som vill det.

Brottas med hemska mardrömmar
– Jag besöker aldrig en patient oanmäld och besöket sker vid fotänden
av sängen, säger Göran Runa, diakon i Västermalms församling.
– Patienterna har stora behov av att prata och ofta vill de tala om frågor
som rör livet och livets bräcklighet. Vi reflekterar kanske aldrig över att vi
ska dö en dag, inte förrän vi själva blir dödssjuka eller förlorar en närstående,
säger Göran.

Ofta deprimerade

Göran besöker också de patienter som tidigare har legat nedsövda och vårdats i respirator på intensivvårdsavdelningar på akutsjukhus och som nu har kommit till Stockholms Sjukhem för rehabilitering.
– Man skulle kanske tro att patienterna, som nu rehabiliteras, vore jätteglada
över att ha överlevt, men dessa patienter är ofta deprimerade. De brottas med svåra tankar och minnen från hemska och konstiga mardrömmar, som de haft under tiden de har legat nedsövda, berättar Göran. De mår dåligt i själen och
vill tala om sina drömmar.

"När vi närmar oss livets slutskede är det lätt att bli vilsen. Frågorna växer. Både för den som kanske snart ska dö och för dem som lever vidare".

Lömsk sjukdom
Långt ifrån alla patienter på rehabiliteringsavdelningen är äldre, många är
i 50–60-års åldern. Göran räknar med att han kan bli smittad. Han är inte rädd, möjligtvis orolig och han är väldigt försiktig.
– Det är en lömsk sjukdom och jag får verkligen respekt för sjukdomen när jag ser i vilket skick patienterna befinner sig i och vad de har framför sig innan de är tillbaka i livet igen. ”Jag sprang lätt en mil för en månad sedan, men nu blir jag andfådd av att gå till toaletten”, berättar förhållandevis unga patienter för honom.

Fantasisk personal
Göran har sina vanliga kläder på sig när han besöker covid-avdelningarna.
Han har på sig sin gröna diakonskjorta, byxor och skor och han bär också ett visir.
Han har ingen kroppskontakt med patienterna, håller avstånd och följer hygienreglerna efter att ha genomgått en så kallad hygienutbildning. Stockholms Sjukhem kompletterar inköp av skyddsutrustning med egen tillverkning. Några
arbetsterapeuter tillverkar tillsammans med volontärer från Röda Korset förkläden och visir som de klipper till och löder ihop i en av träningslokalerna.
– Personalen här är fantastisk och de gör ett beundransvärt arbete, men på grund av den höga arbetsbelastningen har de inte alltid tid att prata med alla patienter som är i behov av det, säger Göran.

Saknaden efter anhöriga är stor
Tidigare när anhöriga fick komma på besök var det ofta någon anhörig som också ville samtala med honom. Nu märker han att saknaden efter anhöriga är stor
hos patienterna.
– När vi närmar oss livets slutskede är det lätt att bli vilsen. Frågorna växer. Både för den som kanske snart ska dö och för dem som lever vidare. Diakonen finns där då som ett synligt tecken på att Gud är närvarande.

 

Text: Charlotte Hörndahl