Så frågan är då vad som fattas oss?

Tillhör du dem som ofta söker sig till kyrkor när du besöker en ny stad? I så fall är
du i gott sällskap. Vi är många som gärna landar i en kyrkbänk för att svepas in i en atmosfär som går bortom det vi ser och hör. Det där mystika som berör vår själ. Men kan vår längtan efter det mystika vara ett tecken på något mer? Det tror författaren och antropologen Mikael Kurkiala.
– Det är en sån fruktansvärd hetsjakt i dag. Vi lever i en överhettad tid och jag tror inte att det är en slump att den globala uppvärmningen går hand i hand med en epidemi av utbrändhet. Hastighet genererar värme och den hettan gäller
även hur vi förstår oss själva. 

– Samtidigt befinner vi oss på ett sätt i den bästa av världar, för trots kriser runt omkring så lever vi ett bättre liv materiellt  sett, än någonsin tidigare. Så
frågan är då vad som fattas oss? Kanske är det som Lilla Knyttet säger i Mumin; ”hur kan det kännas så sorgesamt fast att allting är så bra?”, säger Mikael
Kurkiala.

Och precis som han själv en gång sökte efter orden, tror han att många har ett behov av att hitta ett existentiellt språk för att uttrycka sin innersta identitet
och sin längtan, även i ett modernt och sekulariserat land som Sverige.

– Det är ju lite mästrande att berätta vad människor behöver, men utifrån min erfarenhet av att titta på den psykiska ohälsan runt om i världen så står det helt klart att de kurvor som mäter BNP inte löper parallellt med de som mäter livskvalitet och upplevd livsmening. Där finns ett växande glapp som vi inte kan överbrygga. I stället skickar vi människor på individuella behandlingsformer, till en coach, en terapeut eller en psykolog, men det här är inte ett individuellt problem
och därför blir de behandlingsformerna otillräckliga. Det är vårt samhälle som lider av ett sjukdomstillstånd. Det finns en brist på ett kollektivt plan. Och just därför har kyrkan en viktigare roll att spela än på mycket länge, menar Kurkiala.

Som samlande kraft dit många har sökt sig i generationer med frågor om livet. För det finns ett värde i det som är arkaiskt, som har burit över tid. Mikael Kurkiala tar sig själv som exempel. Han har ingen kristen uppväxt, gick aldrig i
kyrkans barntimmar och åkte inte på konfirmationsläger. Han har närmat sig kyrkan och de religiösa riterna i ett senare skede, via gudstjänster, mässor
och retreater.

– När jag går till gudstjänst, med all respekt för alla kloka präster, så lyssnar jag med ett halvt öra, men när vi kommer till nattvarden och landar i orden ”den natten då han blev förrådd, tog han ett bröd och bröt det…” så händer något.
Ord som upprepats i evigheter har en laddning som öppnar något hos mig. De blir som en nyckel, en kraft som är svår att förklara. Den måste erfaras. 

Och när själen känner så, vad kan den religiösa kontexten bidra med då?
– Det religionen har tillgång till och som är oerhört väsentligt är liturgin, bildspråket och dofterna. Det är hela människans språk, inte bara hjärnans eller
intellektets, det vet alla som har drabbats av livet, oavsett om det handlar om förtvivlan eller stor glädje. När det händer vill man på något sätt rikta upplevelsen mot en mottagare, och det är en av de stora fördelarna med att
ha en tro, att det finns ett ”du” att rikta sig emot.

En annan avgörande del av den själsliga nöd som präglar vårt samhälle i dag, är ett resultat av att vi inte har några tomrum kvar, menar Kurkiala.

– Vi har ingen sabbat, inga stilla söndagar, marknaden är öppen dygnet runt. Vår tillvaro pågår ständigt och då är det svårt att hitta gläntorna.

– Vi borde dra i någon slags nödbroms, och de religiösa riterna, den kristna fastan, mässan och gudstjänsterna har alltid varit ett sätt att bromsa in
överhettade system.  

Mikael släppte nyligen boken ”Där pendeln har sitt fäste” (Verbum). I den målar han upp bilden av hur vårt tidigare besjälande av naturen och det gudomliga har övergått till att besjäla sådant som exempelvis den ekonomiska världen.

– Själen har förflyttats så att vi talar om teknologin som besjälad, eller så säger vi ”vad ska marknaden säga när den vaknar på måndag?”. Samtidigt förhåller vi oss alltmer till oss själva som maskiner. Kvantifierbara jag där, det ska mätas BMI
(body mass index) och kaloriförbränning och hållas koll på antal steg per dag. Och genom det berövar vi oss vår själ.

Vilken är själens roll i våra liv? 
– Själen kopplar upp oss mot något större. Det är där vi blir uppkopplade mot världen.

I ett samhälle där ohälsotalen ökar, skulle det förändra något om vi pratade om själslig hälsa i stället för psykisk hälsa?
– Jag tror att det skulle öppna upp för att människan är ett mysterium. Psyket har en vetenskaplig klang över sig. Fördelen med att tala om själslig hälsa är
att det är mer inexakt och mer diffust. När man ser människan som ett psyke blir hon förklaringsbar, men om man ser oss som själsliga så är det som att vi från början erkänner att vi bara delvis kan förstås. Därför tycker jag om det religiösa språket, men även poesins, för att de hela tiden talar på ett sätt som lämnar tillvaron öppen.

I sin nya bok beskriver Mikael Kurkiala vår tid som pointillistisk, ett konstverk där
färgpunkterna ligger så tätt att man behöver stå på avstånd för att urskilja vad det föreställer.

– Vi lever i dag så nära tavelduken att vi inte kan urskilja något mönster, så vi behöver tid för att ta några steg tillbaka och där tänker jag att vi behöver de
heliga rummen, retreaten, mer än någonsin.

De heliga rum som kyrkan utgör?
– Ja. Om vi lämnar ett tomrum och en harmonisk tyst miljö så kommer saker och ting att hända. Inte så att hav delar sig och buskar självantänder, men de här platserna kommer att intas. Jag tänker mig att Gud är god, och den godheten sipprar in där den får lov att sippra in.

Text: Therese Hedlund
Foto: Magnus Aronsson