Julkrönika: Fira jul

Visst minns jag det frenetiska fixandet hemma med allt som ”måste” till. Men det är väl inte att fira? Att stressa halvt ihjäl sig och falla i gråt kvällen före julafton.

Och vad finns att fira – som världen ser ut?! Så mycket nyheter om ondska och elände som väller emot dig och mig varje dag. En vän har skrivit en vacker bön som handlar om ”vänliga ögons värme och ljus som lyser i mörkret”. Börjar inte firandet där? I det enkla, vardagliga. I mitt hjärta och med de ögon som jag ser på mina medmänniskor. Den hostande mannen på bussen, tonåringen som drar hela historien högt i mobilen på tuben, affärsmänniskan som högljutt pratar affärer i vimlet. Vågar jag höra utan att lyssna, men kanske tänka vänligt i hjärtat? Också om den som inte hörs och syns. Kan jag fira med julkortet till någon som inte finns på Facebook? Ljusbågen i fönstret, tänd för andra. Delandet av goda minnen med de närmaste. Bönetankarna i sängen när jag vaknar i vargtimmen.

För att fira krävs egentligen inte så mycket. Jag tror att det är att våga släppa fram eller ibland aktivt lyfta fram det goda. Vi firar jul för att Gud har blivit ett människobarn. Utsatthet är centrum i firandet. De båda ogifta makarna, som nog ändå tyckte det var rätt skönt att lämna den lilla småstadens blickar och prat för att dra långt bort tillbaka till rötterna i Betlehem. ”Till Davids stad”. Och väl där kommer barnet och föds bland djuren. Ett barn som lindas, lindad blir man för att känna trygghet och sova bättre. Som du kanske blev omstoppad i sängen när du var liten och skulle sova. …”och de lindade honom och lade honom i en krubba”. En krubba är ingen gästvänlig plats för ett barn – kanske också därför blev barnet lindat i tyg?

Är det något att fira? Jag gillar historien om barngruppen som skulle göra julspel och flickan som skulle spela värdshusvärd och avvisa Josef och Maria, ville inte. Men hon måste. För det hör ju till historien att de inte fick plats. När så Julspelet förevisas och hon öppnar dörren för de husvilla, en havande kvinna och hennes karl kan flickan inte låta bli utan utbrister: ”Det finns ingen plats för er i härbärget - men kom gärna in på en fika.” 

Det vill jag fira. Utsattheten som förändrar. Också min gudsbild. En Gud som föds som ett barn, som behöver all möjlig mänsklig omsorg. Som tillbringar sin första tid i livet som flyktingbarn i Egypten. Som ser, lyssnar, predikar, botar och gör gott bland utsatta, men aldrig hänvisar till sin egen utsatthet, utan till kärleken. Den kärlek som glömmer sig själv och sitt. Den kärlek i Livet som kan locka fram det goda i varje människa. Som ger tid och plats för omtanke, för omvårdnad, för ”vänliga ögons värme och ljus som lyser i mörkret”. Som förändrar mig.

Det vill jag fira!
God jul 

Michael, kyrkoherde