Från Mali till Västermalm

Sedan i höstas är Lisa Mobrand ny kaplan i Västermalms församling med inriktning på barn och unga. Vägen hit har gått via flera år som fältpräst, bland annat i ett av världens fattigaste länder. Det krigsdrabbade Mali. Men livet på en militärbas är mer likt livet som präst på Kungsholmen än man kan ana.

Lisa Mobrand var bara 14 år när hon bestämde sig för att bli präst. Då visste hon inte riktigt vad det innebar, men hon var helt klar över att hon ville arbeta utåtriktat och möta människor. När hon började studera teologi var hon mycket ute i olika grupper på nätet och pratade om kristen tro och fungerade bland annat som själavårdare på Arvikafestivalen.
– Jag tänkte först att jag skulle bli sjukhuspräst, men när jag hörde jag att det fanns militärpastorer så kände jag att det kan jag bli, så jag gick en kurs. Men den utlandstjänst jag sedan fick sökte jag inte ens, utan den blev jag erbjuden och
jag tackade ja.

Jobbet som militärpastor, eller fältpräst som det också kallas, handlar om att hjälpa dem som gör det ”riktiga” jobbet. I tre vändor har hon varit ute i fält med svenska förband i det krigsdrabbade Mali i Afrika. Första gången åkte hon ut ett halvår från december 2016, och nu senast ett par månader 2019. Alla bor i tält på militärbasen. Även kapellet hon jobbade i var ett tält med luftkonditionering, vilket är ett måste då värmen snittar på 40 grader.
– Det varmaste jag upplevde när jag var där var 55 grader varmt, säger Lisa
och ler.

Utöver värmen lever soldaterna med en ständig hotbild över sig. Den vanligaste är att stöta på nergrävda bomber eller att en patrull som är ute och kör råkar ut för något. Men det Lisa skulle upplevde under sin första vistelse i Mali, kom från
ett helt annat håll.
– Vi blev beskjutna av terrorgrupper med granatkastare. Det hände när jag hade en
dryg månad kvar på mitt första uppdrag och sedan besköts lägret en gång i veckan hela den våren. Poängen var väl inte att döda oss, men det väckte en stor frustration i campen. Det räcker att veta att det hotet finns för att det ska vara
jobbigt. Många blev väldigt trötta av att gå och vänta på att det när som helst kunde hända igen. En del fick stressymptom bara en dörr smällde igen.
– Många som jobbar inne på campen som mekaniker eller med livsmedel, är heller inte förberedda, som de som åker ut i patrull, även om man har en genomgång med alla om döden innan de åker ut, och att de har fått skriva ner sin sista vilja.

Som präst följdes angreppet av en tid med mycket själavård. Lisa hade många samtal med soldaterna kring meningen med livet och om riskerna som fanns. Erfarenheten fanns med henne när hon kom ut i fält en andra gång året efter. Hon hann knappt landa innan lägret åter drabbades, nu av en långt mer komplex attack.
– Den höll på i fjorton timmar och då sköt terroristerna inte bara granateld för att
skrämma oss utan de sprängde även bilar och försökte komma in på campen med självmordsvästar.

Här i Sverige tänker många att vi inte behöver någon annan, att man klarar sig själv, men det tror jag allt fler håller på att upptäcka att det inte stämmer.

Kunde du känna att det fanns en tanke med att du kom tillbaka precis då?
– Ja, det kändes otroligt värdefullt att vara där när det hände. De hade varit rätt
förskonade i lägret ett tag och det gänget som var där då hade inte varit med om någon attack, men jag var rätt lugn, eftersom jag upplevt det förut.

Som soldat är man van vid att ha kontroll, menar Lisa, men att det plötsligt regnar
ner granater är inget man kan förbereda sig inför, speciellt som fienden kan stå och skjuta en halvmil bort. Hon jämför det med den maktlöshet många kan relatera till under den pandemi vi befinner oss i. Bristen på kontroll. I Mali var hotet terrorgrupper, här handlar det om ett osynligt, lömskt virus.
– När man pratar om resiliens (inre motståndskraft) tror man ofta att länder som
är starka, som Sverige, klarar sådant här bättre, men man kan se att människor i områden där det är mer skakigt ofta klarar sig bättre. I mer sårbara samhällen
finns en högre acceptans och förståelse för att vi måste hjälpas åt. Här i Sverige tänker många att vi inte behöver någon annan, att man klarar sig själv, men det tror jag allt fler håller på att upptäcka att det inte stämmer. I försvarsmakten funkar det inte så, menar Lisa, där tar man hand om varandra i både liv och död.
– Vi vet att vi inte är något utan gruppen, det är något som gör att man inte känner sig lika rädd när något händer.

Lisa kan se likheter mellan att jobba inom försvaret och kyrkan. Hon hänvisar till en
avhandling om den militära identiteten, skriven av prästen och tidigare officeren Jan Grimell. Han menar att det egentligen bara är inom det militära och kyrkan som man hittar den rituella identitet som många faktiskt behöver, känslan att få
höra till. En gruppgemenskap där man samlas kring något större och där man använder riter för att förstå livet.
– Jag tror många saknar det utan att veta att det är det de saknar, säger Lisa.
Och hennes önskan är att som präst och en del av Västermalms församling nå fler på Kungsholmen för att visa vad kyrkan vill och kan ge av stöd och sammanhang.
– Vi har ju verksamhet för barn och vuxna. Allt människor behöver göra är att våga säga vad de behöver. Alla är välkomna till mässan på söndagarna, men för en del är det ett stort steg. Och där kan ju vår verksamhet i Essinge kyrka med retreater vara en bra ingång för att starta ett samtal, eller våra Tänkvärda tisdagar i Kungsholms kyrka, för att nämna ett par saker vi erbjuder.

Själv är hennes fokus som kaplan, den verksamhet som rör unga mellan 0-18 år.
– Men vi slutar ju inte växa efter det hoppas jag, säger Lisa, skrattar och tillägger att kyrkan vill vara en plats för tillväxt genom hela livet.
– Det handlar om att hitta det som är viktigt. Det är mycket som är intressant och
som vi vill ha, men vissa saker är viktigare än andra, och det vill jag hjälpa fler att hitta. Nu under pandemin har vi haft tid att fundera över vad vi saknar från hur det var förut och vad vi kan göra annorlunda när det här är över. Det här är en bra
tid för att städa ur sitt liv och göra något värdefullt av den tid vi är i.
Och den som läser det här och upplever en stor oro inför framtiden, vad säger du till den?
– Först vill jag säga att du får känna så, det här är något som drabbar alla i någon mån. Och för den som vill finns det alltid jourhavande präster, men var heller inte rädd att komma till kyrkan och prata med oss. Våra nummer finns att få tag i på vår
hemsida. Så hör av dig, det är lite med poängen med oss.

Text: Therese Hedlund

Nu under pandemin har vi haft tid att fundera över vad vi saknar från hur det var förut och vad vi kan göra annorlunda när det här är över. Det här är en bra tid för att städa ur sitt liv och göra något värdefullt av den tid vi är i.