Foto: Magnus Aronson

Nu är Daniel prästvigd!

Nyhet Publicerad

Präststudenten Daniel Källander har arbetat hos oss i Västerlövsta ett tag. Han har hållit gudstjänster, medverkat i barn- och ungdomsgrupper och en hel del annat. Sedan den 17 januari kan han kalla sig präst och får utföra alla de uppgifter som tillhör ämbetet. Vi har ställt några frågor.

Grattis till din nya titel! Vi är nyfikna på hur det gick till vid din examination och vigning, berätta!

– Tack! På fredagen gjorde vi en liten pilgrimsvandring med vägledning av biskopens adjunkt, från gamla Uppsala till Stiftets hus och sedan med en öppen förbönsmässa i domkyrkan för oss kandidater. Middagen med biskopen blev tyvärr framflyttad på grund av corona, så den har vi innestående.

– På lördagen genomfördes examinationen i form av en digital konferens med biskopen och dompkapitlet. Jag skulle läsa och utvärdera boken Därför sörjer jorden av Peter Halldorf. Syftet med examinationen är att det där ska undersökas om man är kvalificerad som präst utifrån frågeställningar i boken. Det gick bra, lite spänt innan, men jag var väl förberedd så nervositeten släppte snabbt.

– Desto pirrigare var det att komma in i domkyrkan vid själva vigningen på söndagen den 17 januari. Det var enskilda vigningar, varför vigningstalen blev väldigt personliga. Det var fint och rörande och jag måste erkänna att jag fick en tår i ögat. Hela ceremonin var väl arrangerad och högtidlig och det var roligt att det gick att följa den live på webben, vilket många av mina vänner och arbetskamrater gjorde. På plats i kyrkan fick jag bara ha totalt åtta familjemedlemmar och vänner närvarande. Under dagen hade jag en god vän med mig som assistent. Han är komminister i en annan församling och stöttade och hjälpte mig. Efteråt firade jag med vänner och familj hemma i vårt hus utanför Uppsala.

Hur kändes det när du vaknade på måndagen?

Foto: Elin Johansson

– Jag var väldigt glad och tacksam. Det var en nästan overklig känsla. Jag är givetvis samma person, men med mitt nya uppdrag vilar ett större ansvar på mig. Jag behöver inte prästskjortan för att skapa kontakt med människor och prata om evangeliet, som jag brinner för, men visst ger den en del reaktioner.

Blir det någon förändring i ditt arbete i Västerlövsta?

– Det är skönt att det nu är mer tydligt vad jag är. Det är inte så många som vet innebörden av min tidigare befattning tjänstebiträde. Samtidigt har jag ufört många prästguppgifter, men utan prästskjortan.

– Jag måste säga att tiden i Västerlövsta har varit en viktig skola för mig och att jag nu är väl förberedd för att ta mig an förrättningar. Min första begravning hade jag mindre än två veckor efter vigningen och visst, jag var nervös, men det är detta jag är utbildad för och jag förberedde mig rigoröst. Och det gick riktigt bra! Det viktigaste för mig var att de anhöriga var nöjda, och det uppfattade jag att de var.

Du uppskattar att få förrätta begravningar. Är inte det en tung uppgift?

– Jag gillar seriositeten och att det är en viktig och verklig del av livet, som vi människor måste förhålla oss till. Vid begravningar kommer familjer samman på ett sätt som sällan sker annars. Jag tycker om formatet och att få göra en viktig pastoral insats.

Du är anställd av EFS-föreningen i Västerlövsta men arbetar i pastoratet. Hur ser framtiden ut?

– Ja, så är det. Föreningen har tyvärr inte kunnat sjösätta vissa planerade satsningar på grund av corona, men istället bygger vi nu underlag och skapar kontakter för att kunna ordna t ex temakvällar. Jag gillar att jag är en del av båda dessa världar, att få jobba för pastoratet men också med olika EFS-fokusområden. Just nu är jag bara så tacksam över att få ägna mig mer åt mässor och gudstjänster, vilket jag verkligen längtat efter.

Slutligen, vi har förstått att du har bytt till ett större kontor – blir det en kristallkrona?

– Givetvis! Skriv att man kan höra av sig till mig om man har en att sälja, skämtar Daniel.