– Jag har trivts mycket bra i Västerlövsta. Det kanske man förstår, eftersom jag blev kvar här så länge. Det har nästan aldrig tagit emot att åka i väg till jobbet.
När Christina kom till Västerlövsta i början av 2012 var den diakonala verksamheten ganska begränsad. Under Christinas ledning växte den snart med sorgegrupp, fest för ideella medarbetare, Nobelfika, bokcirkel och andra träffpunkter.
Som ny i pastoratet var det viktigaste för Christina att träffa alla människor, speciellt alla ideella. Det fanns gott om ideella då som nu. Men det finns alltid plats för fler!
– Redan första året introducerade jag en fest för alla idella medarbetare med middag och underhållning. Det uppskattades och har nu blivit en tradition. Det har varit mycket slitgöra innan själva festen gått av stapeln. Men jag har älskat att få jobba tillsammans med alla mina arbetskamrater inför dessa fester och jag har känt att jag vill ge ett tacksamhetsbevis till alla ideella krafter som ger av sin tid.
Från sorgegrupp till jubilarfest
När Christina började saknades det sorgegrupp i pastoratet, vilket hon var snabb med att dra i gång.
– Det om något tycker jag att kyrkan ska erbjuda. Den har varit en hjärtefråga genom åren.
När Huddunges syförening la ner startade Christina verksamheten öppet hus. Tillsammans med diakonala gruppen etablerade hon även Nobelfika, där ett lokalt Nobelpris delas ut till någon aktör i Huddunge. Bokcirkeln i Huddunge startades också på initiativ av diakonala gruppens medlemmar. Det var år 2017 och den fortsätter alltjämt.
I Enåker började Christina ihop med diakonala gruppen att bjuda in till höstlunch, som numera har bantats till en höstfika. Till en början var även Matlaget med och lagade en del mat till detta tillfälle.
I Västerlövsta började Christina efter några år anordna afternoon tea (numera adventsmys) tillsammans med internationella gruppen. När Heby tog emot många flyktingar 2015–2016 fick Christina idén att starta ett språkcafé tillsammans med andra intresserade föreningar på orten. Numera kommer inte lika många som önskar träna på svenska språket, men dörrarna hålls fortfarande öppna en kväll i veckan.
Sedan 2013 eller 2014 anordnar vi två årliga jubilarfester i Västerlövsta församling, i stället för att åka hem till varje person som fyller 80, 85, 90 eller mer. Det var den dåvarande kyrkoherdens idé, men det har fortsatt att rulla på.
Vissa saker som Christina prövat har så småningom lagts ner. Bland annat fanns det en önskan om att det skulle ordnas julaftonsfirande i Västerlövsta församlingshem. Det gjorde Chrstina i flera år tillsammans med IOGT-NTO, men sedan blev de ideella krafterna för få.
Såg möjligheterna i motgångarna
Under covidpandemin var Christina en viktig medarbetare som bidrog med kreativa idéer och positivt tänkande. Hon och våra drive in-gudstjänster blev till och med föremål för ett reportage i DN!
– Jag minns många förmiddagsfikan i personalrummet då ve bestämde oss för att ”det får vi göra – det gör vi; får vi vara åtta – ja, då ordnar vi något för åtta”. Ibland fick man vara ihärdig för att inte ge vika och lägga sig platt. Det fanns ibland andra tongångar också.
Pandemin är inte den enda motgång som drabbat pastoratet under Christinas tid här. Men hon har haft förtröstan.
– Vi har varit, och är, hoppas jag, ett starkt gäng när det gäller. Ibland måste man verkligen se till att hålla ihop och ge varandra lite stöttning. Det tycker jag att vi har klarat ganska bra.
Möten och musik
Som diakon har Christina ofta varit den som hållit veckans andakt på vård- och omsorgsboendet Lövsta (och dessförinnan på Tegelbacken) tillsammans med någon av våra musiker. Hon har lett besöksgruppen som besöker de boende varje tisdag. Många enskilda samtal med människor har det också blivit.
– Det brinner jag för! Det känns viktigt att någon har tid att lyssna på en människa som behöver få prata.
Hon har också försökt hinna med att besöka öppna förskolan. Då har hon tagit med gitarren och sjungit tillsammans med barn och föräldrar.
Det är inte bara öppna förskolans besökare som har fått ta del av Christinas musikaliska talang. Hon har skrivit om låtar, ordnat allsång, framträtt med bandet 5G bland mycket annat. Och musicerandet tar inte slut nu, bara för att hon går i pension.
– Jag kommer att åka till min bror varje måndagskväll, som vanligt, för att öva med mina spelarkompisar. Och jag kommer säkert att skriva en och annan hyllningssång till folk i min omgivning som fyller år.
En ny tillvaro väntar
Vad mer tänker Christina hitta på som pensionär? Går det att bara sluta jobba efter att ha lagt ner så mycket tid och energi på jobbet i kyrkan? Det måste bli en rejäl omställning!
– Jag vet inte vad som ska komma och jag tänker att det får bli som det blir. Men något roligt ska jag väl kunna hitta på. Kyrkan finns ju alltid där och jag har flera att välja på i Uppsala. Säkert kommer jag att hitta dit, kanske lite oftare nu när jag blir ledig.
Nu när Christina slutar övertas hennes arbetsuppgifter av Martina Rung, som lämnar sin tidigare tjänst på pastorsexpeditionen och blir diakoniassistent. Överlämningen har pågått under ett par månader.
– Det känns sisådär att lämna allt, säger Christina. Men det är roligt att någon vill ta över, och Martina har varit vetgirig och frågat mycket om hur jag har gjort och tänkt.
Tack för allt, Christina! Du kommer att vara saknad av både medarbetare och församlingsbor!