I alla tider och på alla platser har människan på olika sätt förhållit sig till något som är större än hon själv. Det är också mycket vanligt att människor säger sig tro på just ”något”. Kristen tro är att detta ”något” är Gud, och att Gud ger sig till känna genom Jesus från Nasaret som levde omkring vår tideräknings början i Israel.
Tron på Jesus
Jesus var jude och omfattade judisk tro och tradition. Det är också i denna tro och tradition som han undervisade om Gud. Därför är judarna, och senare även muslimerna, de kristnas närmaste religiösa ”släktingar”.
Jesus var snickare till yrket, men började i vuxen ålder att verka som en kringvandrande lärare och predikant. Han samlade lärjungar omkring sig, och det fanns också många andra som följde honom, och stöttade hans verksamhet.Han torterades och avrättades på 30-talet e.Kr, dömd för att ha sagt sig vara kung.
Kristen tro är att han besegrade döden och återkom till livet dagen efter den judiska påsksabbaten, som i kristna kyrkor firas som påskdagen.
Det som med tiden kom att skilja judendom och kristendomen åt är synen på vem Jesus är. I kristendomen är han helt unik och den som uppenbarar för oss vem Gud är. Han kallas därför bl.a. även för Guds son, Messias (viket betyder Den Smorde, d.v.s. kungen) eller Kristus (det grekiska ordet för Messias).
Tron på Jesu gudomlighet är central i kristen tro, då den omvänt också innebär en tro på Guds mänsklighet – att Gud valt att ge sig tillkänna allra tydligast genom att själv bli människa, genom att leva som människa, lida som människa och dö som människa.
Denna tro var stötande för många i kyrkans tidigaste historia, och det som provocerade dåtidens lärda var tron på att Gud delar människans mest grundläggande villkor – att lida och dö. Detta var en tro som kyrkan kämpade hårt för att försvara.
Tron på Jesu uppståndelse från de döda innebär tron på att Gud är starkare än döden. Det innebär att kristen tro också innebär ett hopp om att det finns ett liv också efter vår egen biologiska död.
Förlåtelsen
Människors gudstro har alltid präglats av hennes sökande efter förlåtelse för begångna fel, hennes sökande efter försoning och en helad relation med den Gud eller de gudar hon tro på. I kristen tro har Jesu död och uppståndelse en central betydelse, som en slutgiltig försoning mellan Gud och människa. Människan behöver inte prestera något för att få Guds förlåtelse, utan Gud själv har befriat henne. Det uttrycks ibland som att Jesus tog all vår skuld med sig i döden, och när döden måste släppa sitt grepp om honom blev det också möjligt för människan att uppstå till ett nytt, befriat och försonat liv.
Dopet gestaltar denna befrielse i den enskilda människans liv. Dopkandidaten sänks ner i dopvattnet som i graven och reses upp igen, som en ny människa. Av praktiska skäl sänker vi i Svenska kyrkan sällan ner dopkandidaterna helt i vattnet, men den ursprungliga tanken är densamma. Som en följd av detta lär Jesus också att vi skall förlåta varandra istället för att söka hämnd, och ett kärleksfullt, osjälviskt och förlåtande sätt att leva är den tänkta konsekvensen av att leva ett kristet liv.
Gud och Skapelsen
Vi människor är en del av en fantastisk värld, med ett myller av livsformer, processer och system. I kristen tro finns vår värld, från de väldiga galaxerna ner till de minsta cellerna, på grund av Guds vilja. Det sägs ibland att Gud är livets Gud, och Gud kallas också för Skaparen. Allt som finns är Guds skapelse. I kristen tro är Gud och Skapelsen inte samma sak, utan Gud är utanför sin skapelse, och oändligt större än den. Ändå är Gud alltid nära, i och omkring oss, och söker relation med oss.
I kristen tro har människan också en särställning, eftersom hon har förmåga att välja och därmed ett ansvar. Också valet att stå i relation till Gud är frivilligt.
Guds vilja är att människan tar sitt ansvar, och bidrar till en god värld.
Att ta det ansvaret får konsekvenser för hur vi lever och de beslut vi fattar i vardagen.