Foto: Henrik Betnér

I kyrkorummet

Kyrkans rum är laddat med mening. Nästan alla föremål har betydelse. Altaret, dopfunten och predikstolen är de tre centra i kyrkan där gudstjänstens viktigaste händelser sker.

Kyrkobyggnaden påminner om Guds storhet

Kyrkan ska vara vacker för att påminna om Guds kärlek och storhet. Den skall vara en spegelbild av Gud och påminna om att Gud är källan till allt som är vackert i världen. På så sätt inspirerar kyrkan också människor att söka inre skönhet och harmoni. 

I århundraden har kyrkan byggt sina gudstjänstrum så att församlingen sitter och blickar österut, eftersom kyrkans tradition talar om att Jesus en dag skall komma tillbaka med den uppgående solen. 

Kyrkporten – yttersta domen

När vi stiger in genom den västra porten, den som nästan alltid är huvudentré i kyrkan, så gör vi redan genom detta en symbolisk handling. I gammalt tänkande var kyrkans västra mur en symbol för ”den yttersta domen”. Att passera domens mur betyder att gå igenom domen och komma ut på andra sidan, alltså att frikänd stiga närmare himlen.

Mittgången - livets väg

Innanför kyrkporten ligger mittgången, den heliga vägen, som är en symbol för livet, här beskrivet som en vandring från kyrkport till altare, alltså från mörker till ljus. Att livet är gestaltat som en väg är en symbol för att vi vill lämna det onda bakom oss och närma oss ljuset och kärleken. I denna rörelse kommer vi närmare öster, ljusets väderstreck. Processionen i början av gudstjänsten symboliserar denna vandring. Vi går framåt altaret och koret som ofta är rikt utsmyckade för att leda tankarna till himlen och paradiset. Kyrkan är alltså en bild av världen som en kamp mellan ljus och mörker, ont och gott.

Altaret

Längst fram i kyrkan, i koret, står altaret. Altaret har flera symboliska betydelser, till exempel ett tecken på Guds närvar, och det påminner oss också om Jesu grav, men tydligast är att altaret är bordet där nattvarden dukas fram och firas.

I många kyrkor hänger ett vackert tygstycke, antependiet, framför altaret. Antependiets färg varierar med de olika högtiderna. Den vita färgen är kyrkans högtids- och festfärg. Den röda används då man firar minnet av martyrer (de som offrat livet för sin tro) och vi de helger som handlar om den heliga Anden. Grönt är kyrkans vardagsfärg och symboliserar det andliga växandet, medan violett/blått står för eftertanke och bot. På långfredagen används ofta svart, sorgens färg.

Dopfunten

Dopfunten står oftast längst fram i kyrkan av praktiska skäl. I gamla tider stod den alldeles innanför porten och ett nyfött barn döptes omgående då det kom in i kyrkan. Ordet dopfunt betyder ”dopkälla” eftersom man i gamla tider döptes utomhus i källor med rinnande vatten.

Predikstolen

Predikstolen är ofta dekorerad och högt placerad, eftersom svenska kyrkan alltid hållit Guds ord och predikan av Guds ord mycket högt. Ofta finns de fyra evangelisterna avbildade (de fyra män som skrev ned berättelsen om Jesus) och skulpturer av de viktigaste lärjungarna.

Levande stenar

Det vackraste och mest meningsfulla i kyrkan är ändå människorna, för det är människorna som är kyrkan. Vi är ”levande stenar” som bygger upp Guds kyrka på jorden, och utan människor finns ingen kyrka, bara byggnader.

Texten hämtad från boken: Tradition och liv av Martin Modéus, Verbum förlag.