Ut ur paradiset
När Gud fördrivit människan ur paradiset, blev det hennes arvslott att i sitt anletes svett slita för brödfödan (1 Mos. 3:19). Men om man tänker efter så har vi väl här i västerlandet på ett sätt återerövrat paradiset. Åtminstone har vi haft det som målsättning. Vi behöver inte längre slita för brödfödan. Vi sätter oss bekvämt i bilen och rullar till jobbet. Vi trycker på en knapp och det blir ljust. Vi sätter oss vid datorn och klickar bekvämt fram en text eller startar elmotorn och låter blåsbälgen fylla orgeln med luft. Ja, vi moderna människor sitter bokstavligen vid redan dukade bord.
Men, säger du. Så bra är det väl inte. Vi hör ju dagligen om människor som går in i väggen eller drabbas av utmattningssyndrom. Men går vi in i väggen så gör vi väl inte det p.g.a. fysisk utmattning, utan snarare därför att vi är psykiskt utmattade.
För samtidigt som vi har gjort det paradisiskt bekvämt för oss har vi nog såsom det skildras 1 Mos. ändå förlorat paradiset. Och nu ska jag försöka förklara vad jag menar.
Det står i bibelns äldsta skapelseberättelse att Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Men i den senare skapelseberättelsen står det att Gud skapade mannen och kvinnan att lägga jorden under sig och härska över den. Språket har nu blivit aggressivare. Nu ska människan inte bara bruka och vårda jorden, utan också lägga den under sig och härska över den.
Den synen blev dominerande i västerlandet, från 1600-talet och framåt. Man tänkte sig att Gud hade dragit sig undan och människan nu fick inta hans plats på jorden. Och som tänkande subjekt kunde vi distansera oss från vår omvärld och ställa oss vid sidan om.
Det var 1600-talsfilosofen Renée Descartes som fick oss att tänka i termer av subjekt och objekt. Innan Descartes var det omöjligt att tänka människan som skild från sin omgivning. Så var det på Jesu tid och så var det också på Luthers tid. Efter Descartes kunde vi som subjekt alltmer objektifiera vår omvärld. Världen blev en bild och vi dess externa betraktare. Som tänkande subjekt kunde vi ta herravälde över luften, jorden och haven. Och med en alltmer sofistikerad teknik har vi kunnat lägga alltmer av jorden under oss. Och i det har vi varit oerhört framgångsrika.
För allt vi har tagit oss för har syftat till att nyttiggöra vår omvärld till konsumtion för våra egna behov. Allt vi önskat oss har blivit möjligt att utföra. Vi förfogar idag över jorden på ett sätt ingen tidigare generation kunnat. Världen har blivit förfogbar.
Men, ju mer vi vill kontrollera och förfoga över världen, desto svårare blir det. För vår målsättning har ju varken varit klimatförändring eller ökad terrorism.
Men man behöver nu inte ta så stora ord i sin mun som klimat och terror för att se förfogbarhetens gränser. Att t.ex. idag behärska ett jobb blir allt svårare. Att t.ex. vara kh idag, är att säkerställa att en massa dokument och policys är uppdaterade och kungjorda för personalen. Allt för att arbetsgivaren på ett säkert sätt ska kunna kontrollera och förfoga över arbetet. Jobbet blir tomt och känns meningslöst och arbetsuppgifterna pressar sig med olust på oss och vi ser ingen väg ut ur det. Det är väl vid ett sådant tillfälle vi bildligt talat kan gå in i väggen. Tillvaron blir stum och tom. Ja, ännu värre måste det vara för den på migrationsverket som ska bedöma i vilka fall asyl ska beviljas. Hur ska man pröva och jämföra människors livsomständigheter i deras hemländer. Det går inte att göra några illusioner om att sådant alltid blir rättvist.
Nu börjar vi närma oss sådant vi inte kan förfoga över. Rudolf Bultmann myntade begreppet unverfügbarkeit: (som jag på lite dålig svenska översätter med oförfogbarhet).
Jag ska nämna några exempel på oförfogbarhet. T.ex. förfogar jag inte över att du ska förstå det jag just nu talar om eller att du överhuvudtaget lyssnar. Det är min förhoppning att du gör det, men jag förfogar inte över det. Den tyske filosofen Hans Georg Gadamer skriver i boken ”Wahrheit und Methode” angående detta att vara en lyssnande dialogpartner, att ”andens grundläggande rörelse är att lära känna det egna i det främmande, göra sig hemmastadd i det främmande; anden är inget annat än återvändande till sig själv efter att ha varit det andra”. Jag hyser tillit till att det är så du lyssnar, kanske inte nu när jag sitter här och maler, men i det vardagliga mötet. Men som migrationshandläggare tror jag inte att man orkar lyssna så.
Gadamer skriver vidare: Varje enskild individ som reser sig från sitt naturväsen till det andliga, finner i språk, seder, sitt folks beskaffenhet, en redan given materia som hon – precis som vid språkinlärning – har att göra till sin egen.
Vi människor föds in i en värld som redan är fylld av språk, kultur och sedvänjor. En värld som vi undan för undan erfar, utforskar och förstår som vår omvärld.
Att vara i världen betyder att vi lever i en språklig värld. Det betyder att vi inte bara lever med ett språk, utan mer betydelsefullt ar det att vi lever i ett språk. Att vårda och bruka jorden är inte bara ett annat språkbruk, utan också ett annat sätt att vara i världen än att lägga den under sig och härska över den. Att leva i ett språk innebär att vi lever i samklang och dialog med vår omvärld.
Att leva i samklang eller responsivitet innebär att vi måste öppna oss för det som tilltalar oss. Och det som talar till oss måste tala med en egen röst som vi inte förfogar över. Vi måste lära känna det egna i det främmande och göra oss hemmastadda i det främmande.
När vi t.ex. förmår läsa Bibeln som en talande motpart beror det på att vi ännu inte begripit den fullständigt, Gång på gång provoceras eller befrias vi av den. Den öppnar ständigt för nya frågor och perspektiv.
Men Bibeln skulle inte kunna tala till oss om den inte hämtade näring ur våra egna erfarenheter av livet. Sagt med KE Lögstrups ord så blir vårt skapelsegivna liv förståelsehorisont för evangeliets hopp om uppståndelse och därmed för gudsriket. I vardagen möter vi evangelium som barmhärtighet och tillit, i talets öppenhet i allt det som tilltalar oss, i det som KE Lögstrup kallade ”spontana livsyttringar” och därför är oförfogbara.
Utan vår erfarenhet av att vara i världen blir evangeliets förkunnelse av nåd oförståelig. Det är det problemet med Karl Barths teologi som Lundaprofessorn i filosofi Benkt- Erik Benktsson visar i sin doktorsavhandling Den naturliga teologins problem hos Karl Barth (1949).
Men självfallet är det så att läsningen av evangeliet kan fördjupa vår förståelse av vad nåd innebär. Men för att kunna göra det måste vi ha en eller annan erfarenhet av nåd i det liv som är oss givet.
KE Lögstrup skriver i en predikan att nåden ger rum för att förstå livet såsom det kan ses och höras i ljus och färger, i landskap och årstiders skönhet som ett i rummet, av Gud givet liv. I detta är han helt i linje med Luther som i katekesen skriver att allt det som bidrar till att främja livet är innefattat i Guds goda skapelse. Livsmodet näres inte bara av Bibelns ord utan också av landskapets ljus och färger, av barnets omedelbarhet, av träden, gräset och kornet. Och det är ett tilltal som talar med sin egen röst.
Att allt detta talar till oss vill jag påstå är en skapelsenåd. (När jag skrev skapelsenåd markerade mitt wordprogram genast med rött.) Och för att ni inte ska anmäla mig till domkapitlet för någon pelagiansk irrlära, vill jag säga att skapelsenåd inte är en i människan inneboende egenskap utan är helt och hållet en gåva från Gud som vi inte kan råda över men får öppna oss inför och vara mottagande inför. Och det är en allmännelig gåva som kan vederfaras av alla människor oavsett om man tror på Gud eller ej.
Inom den katolska teologin är skapelsenåden en lägre form av nåd jämfört med den i Kristus uppenbarade nåden. Så blev det ju också inom den lutherska ortodoxin, dock icke hos Luther själv. För Luther mötte evangeliet redan i skapelsen genom allt gott som kommer oss till mötes i livet. Genom den Helige Ande kan vi i kyrkan se allt detta goda som en Kristi gåva som berättas fram genom Ordet och sakramenten.
Men livet möter ju alltid motstånd och till slut verkar ju döden gå segrande ur den kampen. Redan i livet möter vi den kampen mellan ont och gott. Det erfar den som gått in i väggen.
Men samtidigt är det ju ett faktum att ingenting kan dö som inte först har levat. Det är en ontologisk sanning som gäller för allt levande. Genom att Gud är skaparen av allt gott och blev människa i Jesus Kristus som uppstod från de döda kommer vi i den yttersta tiden att känna igen honom genom all den skapelsenåd vi erfarit redan här i vårt liv på jorden.
Om vi lever som om vårt vanliga vardagliga liv inte var något att förundras över, men ändå vill ha en gudstro, då blir kristendomen något vid sidan av vårt vanliga liv. Då blir Helig Ande en plötslig omvändelse och en plötslig väckelse. Helig Ande görs till en stämning eller en fromhetskänsla inom oss. Och vi delas in i troende och icke-troende. Och som icke-troende har man i sitt inre aldrig känt att den Helige Ande kommit med himlastormande väckelse. Men om man får tro 1:a Konungabokens berättelse om Elias möte med det heliga, så var det ju inte i stormen eller jordskalvet eller elden utan i den stilla susningen som han hörde Herren tala. Så tror jag Gud talar till oss i skapelsen.
Personligen tycker jag det är sorgligt att tro att Helig Ande bara skulle kunna väckas upp genom buller och bång, genom tungotal, applåder, glada skratt och kramar i väckelselokaler och kyrkorum. Då blir Helig Ande något vi förfogar över likt en hund man kan vissla på efter behov. Men är det något jag inte vill gå miste om så är det att få vara i samklang med det oförfogbara, i samklang med Helig Ande.
Utgångspunkten borde vara det som av Martin Luther förklaras i den tredje trosartikeln om Helig Ande: ” Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom”. Helig Ande är alltid något oförfogbart som kommer till oss utifrån och som ställer oss s.a.s. utanför oss själva. Det är grundbetydelsen i det grekiska ordet ”ekstasis”, ett ord som hos oss har kommit att betyda något helt annat.