Det ena är realiserad eskatologi: framtiden är här nu. Det andra är Jesu talande om en verklighet med sammanbindande motsatser. Och det tredje är evangelistens avsiktliga otydlighet som förstärks av att Jesus sällan svarar direkt på frågor.
Redan i evangeliets första vers anges tonen för hela evangeliet: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.”
I 2 Mos 3 får vi veta att Gud uppdrog åt Mose att föra Israels folk ut ur Egyptens slaveri. Mose undrar då vad han ska säga om den som har gett honom uppdraget: ”Om folket frågar efter hans namn, vad ska jag då säga?”
Gud sade:
”JAG ÄR DEN JAG ÄR. Säg dem att han som heter JAG ÄR har sänt dig.”
Johannesevangeliet säger att Jesus har en unik relation till Gud, Jesu visar inte vägen, han är vägen, sanningen och livet,
han är uppenbarelsen.
”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader” säger evangelisten. Det betyder: vi såg Guds närvaro.
GT berättar i 1 Kon. 8:10 – 11: Molnet fyllde Herrens hus så att prästerna inte kunde förrätta sin tjänst, ”Herrens härlighet uppfyllde templet”. Och Jesus är inte, som prästerna, i templet. han är templet.
I Johannesevangeliet kan vi se att det vid den här tiden inte finns någon enhetlig bild av den eskatologiska personen: är han Johannes Döparen eller Elia? Eller är han en mänsklig kung? Det fanns en förväntan: Elia skulle komma tillbaka som ett lamm före Herrens dag.
Johannes Döparen säger när han ser Jesus komma: ”Där är Guds lamm!” Det betyder: där är Guds utvalde, Guds tjänare, Guds offerlamm!
Och evangelisten Johannes berättar att Jesus säger om sitt uppdrag:
”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.”
Det är uppdraget. Uppdraget är inte att vara en mänsklig kung.
Nikodemus
Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemus och som var medlem i judarnas råd.
Detta är enda gången som man i Bibeln talar om medlemskap. Nikodemus var medlem i ett råd. Men ingen av apostlarna, inte heller de första kristna, var medlemmar i den kristna församlingen. Sammanlagt två gånger möter vi på svenska - inte på grundspråket grekiska! - ordet ”medlem” i NT. Det finns hos Apg. 12: 1 som på grundspråket skriver ”ekklesias”, och hos Apg. 16: 5 där grundspråket säger ”ekklesiai”. Ordet som betyder ”sammankallad folkmassa” har på svenska fått en föreningsrättslig förskjutning till att betyda ”medlem”.
Nikodemus kom till Jesus en natt och sa:
”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare.”
Vi vet. Han är talesperson för judiska rådet. Men Jesus har inte kommit från Gud på det sätt som Nikodemus tror.
Nikodemus måste nu höja blicken: det är på ett annat sätt! En människa kommer in i världen för att hennes föräldrar fött henne. Och in i Guds rike kommer hon när hon fötts av Gud!
Här finns mer för bibeltolkningen att hämta. Men det är så lite vi vet om meningen i bibelordet. Därför stannar jag här, för att gå vidare till ett typiskt johanneiskt missförstånd. Nikodemus frågar:
”Hur kan någon födas när han är gammal?”
Och Jesus svarar:
”Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”
Jesus svarar inte direkt och det finns i svaret en otydlighet som är avsiktlig och typisk för Johannesevangeliet. Vatten och ande är Guds nya skapelse och Anden är livsprincipen.
I 1 Mos 2 finner vi att Herren Gud formade människan av jord från marken ”och blåste in liv genom hennes näsborrar så att hon blev en levande varelse”.
”Gud är ande” säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn. Det är ingen exakt beskrivning, utan snarare en arbetsbeskrivning och det sätt varigenom Gud handlar med människorna.
Hebreiskan har samma ord för ”ande” och vind: roach (femininum). Och grekiskan har ”to pneuma” (neutrum). Guds Ande är alltså femininum eller neutrum, aldrig maskulinum. Andedräkten, vinden, ger kunskap och sanning, så att lärjungarna kan tro på Jesus.
”Gud ger Anden utan att mäta”, säger Johannes Döparen. Det betyder: Anden hälls ut över alla!
Jesus säger (3:19):
”Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda”:
Människans situation handlar om att välja mellan ljuset och mörkret, i tro eller i olydnad. Ljuset är att handla sant, i tro som ger evigt liv nu. Mörkret är att handla ont, i olydnad , som orsakar Guds vrede nu. Eskatologin är realiserad:
”Den som inte tror är redan dömd”
”Guds vrede blir kvar över honom”.
Det händer nu!
Samariska kvinnan vid Jakobs källa, Sykars brunn
Samarierna blev inte deporterade av assyrierna till Babylon år 722 f Kr, men utsattes för kolonisatörer: landet Israel förstördes och assyriske kungen lät människor från andra länder bosätta sig där. Samarierna ansågs vara konstant rituellt/socialt orena bl.a. pga sitt begravningsskick. De godkände inte GT:s profeter utan enbart de fem Moseböckerna, de godtog inte att judarna var Guds egendomsfolk och de vägrade att be i Jerusalem. Hela den bilden finns med när judarna säger till Jesus (8:48):
”Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier.”
Det betyder i klartext: vi är legitima, äkta, du är illegitim, en oäkting.
Och nu ännu ett typiskt johanneiskt missförstånd: Jesus träffar en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Och han säger:
”Ge mig något att dricka.”
Kvinnan svarar: Du har inget att hämta upp vattnet med.
Jesus säger:
”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig törstig igen.”
Kvinnan säger till honom:
”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”
Här finns parallella bilder: Jakobs källa i Sykar är cisternvatten, den samariska kvinnan vill inte ha cisternvatten, hon vill ha rinnande vatten, Jesus är källan med det levande vattnet.
Deras samtal avslutas med att kvinnan säger:
”Jag vet att Messias kommer.”
Och Jesus svarar:
Det är jag, den som talar till dig”,
alltså: ”ego eimi”, det är jag, JAG ÄR.
Fåren och den gode herden
Jesus säger:
”Tjuven slaktar och dödar” säger Jesus.
Prästen i templet offrade djur till Gud men Jesus säger:
”JAG ÄR den gode herden.” (10:14)
Och nu talar Jesus med Guds röst: han går på den stormiga sjön ut till sina skräckslagna lärjungar i den kantrande båten och säger:
”DET ÄR jag, var inte rädda.”
Och en annan gång:
”Om ni inte tror att JAG ÄR DEN JAG ÄR”, ska ni dö i era synder”, ”JAG ÄR och jag var innan Abraham blev till”, ”JAG ÄR världens ljus”, JAG ÄR uppståndelsen och livet”, ”JAG ÄR vägen, sanningen och livet”, ”Ni ska tro att JAG ÄR DEN JAG ÄR”, ”JAG ÄR livets bröd.” och vid arresteringen i Getsemane:
”Vem söker ni?” ”Jesus från Nasaret.” ”Det ÄR jag.”
Ego eimi.
En sjuk man botas
Typiskt för evangelierna är att när de berättar om Jesus som Frälsaren, så handlar det ofta om sjuka människor som återfår sin hälsa. I deras rop på hjälp vet de vad de behöver,
och i ropet finns inget religiöst: ”Hjälp mig ner i bassängen!”
Att vara sjuk kan vara ett konstant tillstånd. Botandet sker på en sabbat och det viktiga för fariséerna var inte botandet,
den givna hälsan, utan brottet. Och till dem säger Jesus:
”Min fader verkar ännu i denna stund
och därför verkar också jag.”
”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv… Den stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds röst och de som hör den skall få liv.”
Eskatologin är realiserad. Fariséerna dömer utifrån sina värderingar och Jesus dömer utifrån frälsning/förbannelse. Det är nu det händer.
När Johannesevangeliet talar om liv menas alltid evigt liv, aldrig det skapelsegivna livet.
Vittnesbördet tas inte emot
Människan kan inte vara sitt eget vittne. Det behövs två vittnen. Det är ”en annan” som vittnar om Jesus. Vittnena är alltså två: dels Ordet som blev människa, dels Fadern som sänt honom. Två vittnen.
Johannesevangeliet berättar att Jesus säger till sina motståndare (5:37):
”Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt”. Höra och se hör ihop.
I 2 Mos. 19 läser vi att Herren säger till Mose:
”Folket ska höra när jag talar med dig… I övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn.”
Höra – och se. Men Jesu motståndare har varken hört eller sett.
Jesus säger:
”Ni vill inte komma till mig för att få liv”.
Det är alltså självvalt. Lagens kärna är Guds kärlek. Israels folk har inte kärlek och sviker alltså Mose. Jesus botar vid flera tillfällen på en sabbat, men det viktiga för hans motståndare var ju inte den givna hälsan, utan sabbatsbrottet.
Livets bröd
Johannes’ otydlighet är typisk och avsiktlig då folkmassan sa: ”Våra fäder åt mannat i öknen” (2 Mos. 16)
Israels folk flydde från Egypten och blev utan mat i öknen. Då lät Gud bröd regna från himlen: det var Moses största under. Men Johannesevangeliet säger: Här är något ännu större! Jesus! Det sanna brödet från himlen som ger världen liv!
Olika uppfattningar om Jesus
Här är fråga om identifiering: varifrån kommer du?
Jerusalemsbornas poäng är följande: Jesus från Nasaret i Galileen kan inte vara Messias eftersom Messias kommer från Betlehem.
Varken Markus eller Johannes säger ett ord om Jesu födelse,
Matteus nämner Betlehem i förbigående, Lukas berättar om Betlehem i legendens form, aposteln Paulus nämner inte Jesu födelse med ett ord.
Faderns vittnesbörd
Här är tydliga sammanbindande motsatser:
Jesus säger:
”JAG ÄR världens ljus”
I ljus och mörker ställs det goda mot det onda, människan vandrar enligt den ena eller den andra livsprincipen. Fariséerna dömer utifrån sina inomvärldsliga värderingar, Jesus dömer utifrån frälsning/förbannelse när tiden tar slut.
Jesus säger:
”När ni har upphöjt Människosonen” – det är till korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Detta sker för att förverkliga Guds plan, och då ”ska ni förstå att JAG ÄR DEN JAG ÄR.”
Anklagelserna mot Jesus:
du är samarier, du är besatt/galen, du håller inte sabbaten, du hädar, du har jämställt dig med Gud. Alltså: du måste dödas!
Jesu anklagelser mot Israels folk:
(Joh. 8:39): ”Är ni Abrahams barn borde ni göra Abrahams gärningar”.
Alltså: du gör det du är: judarna är Abrahams barn men deras gärningar förnekar det. de är släkt med Abraham – med de är inte egendomsfolket. Släktskap med Abraham ger ingen gräddfil till Gud. De vill inte lyssna och Gud är inte deras Fader.
Intåget i Jerusalem
Folket tog palmkvistar i händerna och gick ut för att möta Jesus, och de ropade:
”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”.
Ordet ”Hosianna” är ett rop på hjälp, men blev sedan ett hyllningsrop. Jesus säger:
”när jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla till mig”.
Guds plan förverkligas.
”Vet ni detta är ni saliga”, d.v.s. ”lyckliga” i en glädje som är fullkomlig och eskatologisk. Människan kan alltså vara salig, men inte helig. Det är bara Gud som är helig.
Förrädaren
Vid den sista måltiden, instiftandet av nattvarden,
säger Jesus:
”Den som äter mitt bröd har lyft sin häl mot mig”. Att låta någon se fotsulan är ett uttryck för förakt.
När Judas fått brödet ”for Satan in i honom”,
och Jesus säger:
”Gör genast vad du skall göra!”.
Jesus tar alltså kommandot över sin bestämmelse. Mörkrets timme har kommit.
AVSKEDSTALET
skulle läsas med andakt, efter himmelsfärden, och är en sammanställning av det Jesus har sagt vid olika tillfällen.
Aposteln Tomas’ tveksamhet:
”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” leder fram till sanningen:
Jesus säger:
”JAG ÄR vägen, sanningen och livet”, Jesus ÄR vägen till livet med Fadern, han älskar Fadern, han gör det Fadern vill. Fadern ska ge ”en annan hjälpare”, ”sanningens” ande: världen ser den inte och känner den inte, men ni känner den och är i den. Det är samma attityd: ser inte – känner inte, känner sanningen - och är i sanningen.
Johannesevangeliets poäng:
Realiserad eskatologi: nu kommer Jesus att krönas med den ära han hade hos Gud före världens skapelse, sedan kommer han att ge ära/evigt liv åt sina lärjungar.
Han säger:
”Utan mig kan ni ingenting göra” och Paulus säger i 2 Kor:
”min förmåga kommer från Gud.”
Jesus säger:
”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen”.
Att ”hata” är semitisk överdrift och betyder ”älska mindre”,
”om världen älskar er mindre, så kom ihåg…” - ”ni tillhör inte världen”, ni är inte medborgare där, ”jag har kallat er” - vilket är en vigning och en sändning.
Förföljelsen flyttas nu från Jesus till lärjungarna:
”Nu har också ni det svårt. Men jag ska se er igen”.
Bättre än att se Gud är att vara sedd av Gud:
”Jag ska se er igen.”
”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting”.
Detta är en judisk tanke: det är gudomligt att inte behöva bli utfrågad! Samma tanke finns hos Matt 6:8:
”Fadern vet vad ni behöver innan ni ber honom.”
När lärjungarna ser att han känner till deras frågor innan de är uttalade, förstår de att han kommer från Gud.
Jesus ber:
”Förhärliga din son så att Sonen kan förhärliga dig”.
Detta är en bön om synlig manifestation av härlighet och ära,
realiserad nu. Hittills har lärjungarna delvis förstått, nu får de verklig och fullkomlig förståelse. Tron på Jesus ger tillhörighet till Gud (17:24):
”Fader, jag vill” – nu ber han inte, han säger majestätiskt vad han vill –
”jag vill att de som du har gett mig ska vara med mig där jag är, för att de ska få se min härlighet”… ”du har älskat mig redan före världens skapelse”.
Kärleken är basen för Jesu uppdrag.
Uppdraget är inte att bli en kung utan att vittna om sanningen som han hört av Fadern.
Nu är det påsk och Petrus förnekar Jesus. Han förnekar Jesus tre gånger, och förnekelsen är tydlig: JAG ÄR INTE hans lärjunge!
Men Jesus säger återkommande det motsatta:
JAG ÄR.
Pilatus konstaterar att Jesus är oskyldig till att vara messiaspretendent. Hädelserna och sabbatsbrotten bryr han sig inte om men skriver med egen hand vad Jesus anklagas för:
judarnas kung.
Jesus anklagas alltså och döms för det som han är oskyldig till och som han hela tiden motarbetat: att vara en kung.
Jesus döms till döden – när prästerna slaktade lammen
Isop räcks åt honom - isop blandades med lammens blod
isop stänktes på israelernas dörrar
inför uttåget ur Egypten
2 Mos. 12:22
Inga ben bröts på Jesus – inga ben bryts på lammen
Maria från Magdala omtalas enbart vid korsfästelsen och den tomma graven. Evangelisten Lukas nämner henne en gång:
hon är med i följet omkring Jesus (8:2).
Gravplundring var vanligt och hon grät eftersom hon trodde att Jesu kropp var stulen. Sedan såg hon Jesus stå där,
men hon trodde att det var trädgårdsvakten.
Här kan finnas en sannolik tolkning: det var ingenting särskilt med hans utseende, hon tittade inte rakt på honom. Lukas skriver: ”Kvinnorna sänkte blicken mot marken.”
”Rabbouni!” säger hon.
Det är diminutiv/ömhetsbetygelse och betyder ”min käre lille mästare”.
På kvällen samma dag kom Jesus och stod mitt bland de församlade lärjungarna och sa:
”Frid åt er alla!”
Det var ingen välgångsönskan, utan ett konstaterande av faktum. Ordet görvad det säger.
Sedan andades han på dem och sa:
”Tag emot helig ande”.
Detta är en österländsk tanke: andedräkten är en övernaturlig kraft hos vissa människor. Han andades på dem. Anden är livsprincipen. 1 Mos 2 berättar: Herren Gud formade människan av jord från marken ”och blåste in liv genom hennes näsborrar så att hon blev en levande varelse”.
Den uppståndne Jesus frågar Petrus:
”Älskar du mig?”
Tre gånger ställer han samma fråga och Petrus svarar varje gång:
”Ja herre, du vet att jag har dig kär.”
Tre gånger. Lika många gånger som hans förnekelse.
En fråga:
Om Jesus inte visste att Petrus hade honom kär – vad mer skulle Petrus göra för att Jesus skulle förstå det? Jo, Jesus säger:
”Du skall följa mig.”
Och Petrus följde Jesus – i lärjungaskapet, in i martyriet.
Frälsningshistoriens glädje (min kursivering)
1. Abraham log och tänkte: Hur kan man bli far när man är hundra år gammal? (1 Mos 17:17)
2. (1 Mos 18: 12 – 15) Sara log och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?”
Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara?”
Sara blev rädd och sade: ”Jag log inte.”
Men Herren sade: ”Jo visst log du.”
3. Sedan föder hon Isak, vars namn betyder ”han som ler”.
4. Ordet blir människa och Jesus säger:
”Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig.” (15:11)
Fullkomlig glädje är ett eskatologiskt begrepp:
”Ni ska få min glädje helt och fullt” (17:13). ”Min glädje” är mitt schalom, det är välsignelse vars totala tillsägelse är frid. Och tillsägelsen, Ordet, gör vad det säger.
För vidare läsning: R, Brown, The Anchor Bible, The Gospel According to John (I – XX!) Introduction, translation and notes by Raymond E. Brown, S.S. Doubleday & Company Inc, Garden City, New York, 1966
Johannesevangeliet – realiserad eskatologi
Johannesevangeliet har tre typiska drag. Saga Lena Höglin.