BREVET
Galaterbrevet anses vara det mest paulinska av alla brev och har fått stor betydelse för den tidiga kyrkans utveckling. Brevet tros ha skrivits i mitten av 50-talet.
Huvudtesen i brevet är att evangeliet är gudomligt både till sitt innehåll och sin uppkomst. Brevet har ett mycket bestämt ärende: frihet ställs mot träldom. Men det är inte vilken frihet som helst. Friheten hör samman med tron på Herren Jesus Kristus. Friheten är att i glädje och frid vara ägd av och tjäna den absoluta kärleken. Träldom är lagrättfärdighetens träldom, tvånget att blidka Gud, tvånget att skaffa sig religiös trygghet. Brevet kastar ljus över frågan om hur den unga kyrkan skiljer sig från judendomen.
PAULUS
Paulus säger med eftertryck att han har ett särskilt uppdrag från Jesus Kristus och Fadern. Hans uppdrag står i tjänst hos evangeliet och han behöver följaktligen inget rekommendationsbrev. Det räcker med evangeliets sanning. Uppdraget har sin grund i att han på vägen till Damaskus mött den uppståndne i en uppenbarelse och blivit ett med honom. Uppdraget är att predika evangeliet för hedningarna, och bara så kan kyrkan bli en enhet.
Pauli budskap står i samklang med budskapet från de äldsta apostlarna. Ingen apostel står över evangeliet. Det är evangeliet som står över apostlarna.
Ingen av de första apostlarna eller de första kristna var ”medlemmar” i den kristna församlingen. Sammanlagt två gånger möter vi på svenska - inte på grundspråket grekiska! - ordet ”medlem” i NT. Det finns hos Apg. 12: 1 som på grundspråket skriver ”ekklesias”, och hos Apg. 16: 5 där grundspråket säger ”ekklesiai”. Ordet som betyder ”sammankallad folkmassa” har på svenska fått en föreningsrättslig förskjutning till att betyda ”medlem”.
I ljuset av uppenbarelsen ser nu Paulus Skriften (GT) på ett nytt sätt. Paulus har skolats i en haggadisk förståelse av Skriften. Haggadan vill framställa en djupare sanning, en proklamation där Skriftens text är förkunnelse, inte inhämtande av kunskap. 2 Mos. 14 berättar om Israels räddning från socialt och politiskt förtryck:
”Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.”
Så blev israelerna räddade från träldom i ett främmande land. Detta är inte en vanlig historia, utan en djupare form av historia. Och just denna berättelse har påverkat gudsbilden i både GT och NT. Den har också betytt mycket för proklamationen att Gud befriar från förtryck och från allt ont.
GT OCH NT FOGAS SAMMAN
Gud ingår ett förbund med folket:
”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” 5 Mos. 6:4.
Därtill kommer budet om nästankärleken (3 Mos. 19:18) och Tio Guds bud. Och nu fogas GT och NT samman: buden skulle hållas av orättfärdiga människor. Men detta skulle vara omöjligt om de inte på ett djupare plan levde för Gud. Paulus skriver:
”Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö” (Gal. 2: 19 – 21)
Den som går in under lagen och accepterar omskärelse har ingen nytta alls av Kristus.
Detta är ett paradigmskifte. Det som skett med Jesus Kristus är en uppfyllelse av GT:s djupaste mening, han är målet för det som GT utlovat. Lagen är därmed fullbordad.
LAGEN OCH EVANGELIET
Den kristna kyrkan måste nu hindras från att bli en judisk sekt. I Galaterbrevet möter vi en apostel som drivs av vrede och förtvivlan. Paulus har nåtts av oroande nyheter: judekristna missionärer har kommit till Galatien för att förena tron på Kristus med lagiakttagelse.
Lagen (se bl.a. ovan om Guds förbund med folket) är given av Gud och god. Dess uppgift är att anklaga människan och överbevisa henne om hennes synd. Men lagen tar inte bort synden och ger ingen rättfärdighet. Människan står med skuld inför Gud, hon är utan ursäkt och förvisad till döden. Men nu har människan funnit ett sätt att blidka Gud. Genom sina egna ansträngningar försöker hon skaffa sig en egen rättfärdighet: lagen blir hennes väg till lagrättfärdighet. Den egna rättfärdigheten sätter hon nu som en gud vid sidan av den levande Guden. Detta leder till träldom. Människans lagrättfärdighet blev till genom lagiakttagelser och skilde människor från varandra. Paulus menar med eftertryck att detta inte motsvarar Guds krav, detta är inte ett subjektivt misstag av galaterna, utan en träldom under Guds fiende.
Paulus skriver: … ”vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Jesus Kristus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” Gal 2: 16
Nu krävde missionärerna omskärelse som villkor både för tillhörigheten till kyrkan och för frälsningen. Evangeliet skulle kompletteras med lag, menade de. Paulus skriver nu till galaterna som till människor som håller på att avfalla från evangeliet:
”Vilka dårar ni är, galater! Vem har förhäxat er?... Har allt ni varit med om varit förgäves?... Jag är rädd att jag har slitit förgäves för er… Jag vet mig ingen råd med er.” (Gal. 3 - 4)
Galaterna var först överlyckliga över att ha mottagit evangeliet, men nu hade de blivit förvirrade och vilseförda. Paulus skriver:
”Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat” (Gal. 1:6).
Galaterna har bejakat en förfalskning av det sanna evangeliet. Men nu har Gud och Jesus Kristus uppenbarat sig i evangeliet, inte som en mänsklig lära om Gud, utan som Guds eget tal. Och den som förvränger evangeliet hamnar under förbannelsen. Paulus skriver:
”Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden.” (Gal. 5: 4)
För Paulus är detta inte personlig prestige, han har en profetisk drivkraft.
LAGEN OCH LÖFTET
Apostlarna har sett att Skriften är en förkunnelse och genomlyst av evangeliet. Detta är ett paradigmskifte. Skriftens dolda mening var att i Jesus Kristus var Davids son den lidande tjänaren (Jes. 53) som nu dog men som Gud uppväckte till evigt liv.
Detta är inte en historisk berättelse utan en förkunnelse av Guds verk sedan tidernas begynnelse.
För Paulus har hans tidigare lagiakttagelse varit en vinst, men nu ser han att vinsten i själva verket var avskräde. Resultatet av hans lagiakttagelse blev ju förföljelse av de kristna.
Lagen ger alltså varken rättfärdighet eller liv. Men det gör löftet. Paulus hänvisar nu till dopet:
”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.” Gal. 3: 27 – 28.
De kristna är nu genom dopet löftets barn och kallade till frihet, de är redan befriade. Alla skillnader mellan människor är borta.
Tillståndet före Kristus var en omyndig persons situation före myndighetsåldern. Men nu är hon myndig och får ut sitt arv.
Det Paulus förkunnar är ett objektivt faktum av kosmisk betydelse: löftet om rättfärdighet är nu uppfyllt, Kristus har genom korsdöden tagit förbannelsen på sig, de kristna är genom tron löftets barn. Detta är rent gudomligt. Kristus har återställt människan till det som hon är skapad för: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Fri är man när man lever i detta. Det är ett liv i Anden, frihet från lag. Det är en ny skapelse, uppfyllt genom Jesus Kristus.
Vi är löftets barn.
För vidare läsning:
Bring, R. Tolkning av Nya Testamentet VIII Galaterbrevet. The Netherlands krips repro, Meppel 1969
Gud och människa. Ett alternativ och en kritisk kommentar till det i Uppsala utgivna arbetet ”Människan och Gud”. En kristen teologi. Borås 1997