Den kristna försoningstanken
Den kristna försoningstanken kan delas in i tre. ev. fyra olika kategorier, då den objektiva lutherska försoningsläran skiljer sig något från den romerskt-katolska dito. Vi kan kalla dem; den klassiska, de objektiva och den subjektiva försoningstanken. För att pedagogiskt skilja dem åt kan man fråga, vem som är subjekt och vem som är objekt i de olika försoningstankarna.
Den klassiska försoningstanken
I motsats till en ensidigt objektiv och en ensidigt subjektiv försoningslära har man i kyrkans historia också framställt en så kallad ”klassisk” försoningslära, som förenar det riktiga i den objektiva och den subjektiva försoningsläran, men som undgår bådas överdrifter och ensidigheter. Vi möter den hos en rad gammalkyrkliga kyrkofäder och hos Martin Luther. (Aulen, Den kristna försoningstanken)
Här är Jesus Kristus som Gud subjekt och aktens objekt är djävulen/det onda. På människans vägnar besegrar Kristus, som varande Gud, det onda för att så befria människan från ondskans slaveri. Försoningen uttrycks i termer av kamp, död och seger. Här ses försoningen som en frukt av Jesus seger över det onda, både genom sitt sätt att leva och genom sin död på korset.
Den objektiva försoningstanken
Den kallas också den latinska försoningsläran. Här är Jesus Kristus som människa subjekt och aktens objekt är den kränkte Gud Fader. Hos Anselm av Canterbury blir Gud tillfredsställd när han ser Jesu lidande. Jesus återupprättar Guds ära. Försoningen uttrycks i juridiska termer.
I luthersk teologi ligger betoningen mer på Kristi lidanden å våra vägnar. Den har anklagats för att vara masochistisk.
Anselm av Canterbury (död 1109), en av medeltidens största kyrkolärare framställde i sin bok ”Varför blev Gud människa?” den hypotesen, att Jesus som människa var skyldig Gud sitt fullkomliga människoliv. Det är ju vad Gud begär av oss alla.
Och rent juridiskt kan man ju inte i lagens värld ge andra, det man själv är skyldig. Men eftersom Jesus levde syndfritt, var han därmed inte skyldig Gud sin död. Ty döden är enligt denna lära syndens lön.
När nu Jesus ändå frivilligt tog på sig denna död, som han alltså inte var skyldig Gud, hade han också rätt att låta den komma oss andra till godo som en ”tillfyllestgörelse” (Satifaktionsläran). Bildligt kan man säga att Gud genom Jesus fick djävulen på kroken.
Om man som i den klassiska försoningstanken räknade både Jesu liv och hans död som hans tillfyllestgörelse, blir det hos Anselm bara Jesu död som räknas.
Men Jesu död kan och får inte skiljas från hans liv, som om det först var genom ett slags ”hjältedöd” som Jesus kärlek blev ”tillräckligt stor” för att kunna träda i vårt ställe, och som om Jesu jordiska liv inte hade någon betydelse för vår frälsning, utan bara det att hans blod flöt på korset. En sådan tankegång, som också vissa ensidiga uttryck i predikningar och psalmer kan ge stöd för, är obiblisk.
En annan fara som ligger i denna ”objektiva” försoningslära är tanken att Gud genom försoningen skulle ”omstämmas”. Precis som om Gud efter syndafallet hade upphört med att vara kärlek och i stället hade blivit vrede, så att han först efter att ha mottagit ”tillfyllestgörelsen” från sin Son, återigen kunde bli kärlek. En sådan uppfattning är också klart obiblisk. Enligt Bibeln är det just den kärleksfulle Guden som sänder försonaren. Och hans vrede över synden betyder inte, att han upphört att vara kärleksfull, utan hans vrede är just hans kärleks enda möjliga reaktion mot synden. (2 kor 5:18-21). Luther kan säga att kärleken tar vreden i sin tjänst så att det blir en förunderlig förening av Guds rättfärdighet och barmhärtighet. Kärleken bryter igenom vreden.
Den subjektiva försoningstanken
Med rätta betonas i den subjektiva försoningstanken att
försoningen också innebär att människan uppger sin fiendskap mot Gud och i tro fattar ny kärlek till Gud. Men denna fiendskap ses alltför lätt som varande bara ett missförstånd från människans sida som Kristus i sin kärlek undanröjer. Gud är ju idel kärlek! Han är inte alls vred på syndaren och har aldrig varit det. Allt är ju ett missförstånd! Kristi försoningsgärning består endast i att han ger oss upplysningen att den kärleksfulle Guden aldrig har varit vred, och att verklig fiendskap inte har funnits till.
Fokus ligger på den enskildes tro. Här är det människan, du och jag, som är subjekt och som i Jesus Kristus finner sin förebild. Gud utger sig själv i Jesus Kristus och vädjar till människan att tro. (Abelard, Pietismen, P.P. Waldenström m.fl.)
I vår tid vinner nog denna försoningstanke den starkaste anslutningen hos människor i allmänhet, ofta utan någon egentlig eftertanke.
Problemet med den år emellertid att Gud i Kristus kan synas alltför utelämnad åt vårt sinnelag Därför att det är genom vår tro som försoningen äger rum.
Ett annat problem är att den är subjektiv, d.v.s. att en objektiv försoningsgärning vid en bestämd tidpunkt i historien inte är klart förutsatt.
Skillnaden mellan skuld och skam
I kulturer som lägger tonvikten på skuld där stretar individen mellan polerna gott och ont. Där rör man sig med begrepp som, kamp, synd och bekännelse.
Syftet med ritualer är att individen ska sona sitt brott, utplåna en handling i strid med en uttalad uppförandenorm. Och när ritualet är fullgjort är man fri från sin skuld inför Gud och människor. Inom kristendomen säger vi att Guds förlåtelseord är performativt och alltså gör vad det säger.
Men i kulturer som lägger tonvikten på skam är dåliga handlingar inte sådana som överträder en tydlig norm, utan snarare sådana som är olämpliga.
Till skillnad från skulden är skammen svår att befria sig från.
Skamkänslan är alltid produkten av hur andra betraktar ens handlingar. (Ruth Benedict)
Vi hamnar i ett flockbeteende. Man behöver inte ens ha gjort någon förkastlig handling. Det räcker med en ”felaktig” åsikt för att flocken ska dra ut för att börja slå.
Den utvalde ska skämmas. Syndabocken ska fördrivas upp på berget. Här hjälper ofta media till.
Och om jag är rädd måste jag ha koll på vad som händer, veta vad alla andra tycker, se hur långt man är beredd att gå den här gången. Och det är alltid flocken som spelar huvudrollen. Alla ska med. Alla måste vi vara förbereda på frågan: Är du för eller mot?
I skammens drev är det svårt för den som blivit offer för skammen att hitta fram till en försoning. Ska jag göra en pudel, en time-out, eller helt enkelt tiga och hoppas att folk glömmer. Någon förlåtelse finns inte att få när drevet gått.