I Maputo har vi fått chansen att skapa vår egen vardag utifrån våra egna intressen och det har gjort att vi träffar många barn och ungdomar när vi besöker lokala dagis, skolor och barnhem. Sedan har vi också hälsat på hos den Skandinaviska skolan där vi fick träffa lärare och elever från Sverige, Norge och Danmark. Vi tillbringar också mycket tid vid Hulene Dump, en stor soptipp i utkanten av Maputo. På soptippen befinner sig varje dag över 300 människor som letar efter saker att äta eller sälja. Vi är där med vår vän Osorio och hans fru Idalina som är drivande i projektet Hope Rescue och de hjälper just nu 30 av de drygt 150 barn som spenderar dagarna på soptippen.
Nu får de istället sjukvård, chansen att gå i skolan samt få ett mål mat om dagen. Detta fantastiska projekt har fångat vårt intresse och det är en plats där vi verkligen kan vara med och bidra. Det har vi tänkt göra genom att starta upp ett eget projekt hemma i Sverige. Vårt mål är att kunna bygga ett hus. Att skapa en mötesplats som barn och vuxna kan komma till, på säkert avstånd från den rökfyllda soptippen. En trygg plats där de kan ta skydd ifrån de extrema väderförhållandena och glödande aska.
Att möta dessa fantastiskt kärleksfulla barn är en otrolig upplevelse och vi slutat
aldrig förvånas av deras vänlighet, energi och lekfullhet. Samtidigt får vi se den bittra verkligheten. Det är väldigt starka känslor som kommer upp till ytan när vi ser soptippen, fattigdomen och den glödande askan. Det här är barnens vardag. Vi
får uppleva en verklighet som är så långt ifrån vår egen. Det blev väldigt tydligt en dag när vi kom till Hulene Dump och vinden blåste i vår riktning. Det fanns ingen möjlighet att fly undan röken och askan. Situationen och känslorna går inte att beskriva utan måste upplevas.
Något som är otroligt givande är de vardagliga konversationerna med alla vänner vi har fått. Vi byter tankar och idéer vad gäller skolan, kyrkan, kulturer och livet i allmänhet.
Att leva i en vardag i ett utav världens fattigaste länder är en upplevelse för livet. Det är fantastiskt att få träffa alla vänliga människor och se hur de arbetar, inte bara i den Anglikanska kyrkan, utan också på barnhem och i skolan. Två kvällar i veckan tillbringar jag i skolbänken när jag är med på lektioner i engelska och gamla testamentet. Det är fantastiskt att få delta på lektionerna som elev men också som lärarassistent. Jag känner att det är väldigt givande att få vara med och bidra med mina engelskakunskaper, i klasser där eleverna är i min egen ålder eller äldre. Det är väldigt lärorikt att få en inblick i hur skolan fungerar här i Moçambique och det blir många intressanta samtal med både lärare och elever. Utöver detta så har det blivit vardag att gå upp klockan 06.15 på morgonen för att gå på meditation följt av morgonbön. På söndagarna besöker vi olika kyrkor där vi firar mässa på olika språk, ibland på engelska eller portugisiska och andra gånger på ronga eller changana. Någon som är gemensamt för alla mässor är glädjen och musiken som båda har viktiga roller.
Den här resan i sin helhet har kantats av mycket glädje och vänlighet, en resa jag aldrig trodde att jag skulle få möjlighet att göra. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur jag agerar i olika situationer. Något som är otroligt givande är de vardagliga konversationerna med alla vänner vi har fått. Vi byter tankar och idéer vad gäller skolan, kyrkan, kulturer och livet i allmänhet. Mina förhoppningar var att få lära känna en, för mig tidigare, främmande kultur och få prova på att leva i en ny vardag. Att få dela tro med andra unga och få vara med i vardagen i den Anglikanska kyrkan. De har definitivt infriats och mycket mer därtill. Jag upplever att kulturkrockarna är många och nyfikenheten är stor, ifrån fler håll. Samtidigt är förståelsen och utbytet fantastiskt. Något jag verkligen tar med mig är att vi inte behöver prata samma språk för att skapa fina relationer. Kramar, kindpussar och skratt är ett språk för sig.
Jag sökte som vänstiftsvolontär för att jag ville möta nya människor och dela tro och vardag. Be och fira mässa. Inte minst få en inblick i den Anglikanska kyrkan och se likheter och skillnader gentemot Svenska kyrkan. Det är fantastiskt att se! Till alla som funderar på att söka så säger jag bara: Gör det! Det är en upplevelse för livet och det är till för alla som är nyfikna på en ny kultur och vill ta del av den världsvida kyrkan på plats i ett annat land. Det finns alltid möjlighet till att bidra och påverka, både i stort och smått. Jag är otroligt glad att jag tog chansen att söka till programmet.
Mycket hinner hända på två månader, både positivt och negativt. Varje dag är ett äventyr och jag är enormt glad att jag får dela det med alla nya vänner här i Maputo. Jag trodde inte att jag skulle få en så stark relation till ett land men nu har det hänt och jag har hittat mitt andra hem. Jag säger bara: Den världsvida kyrkan är fantastisk!