- En gång suring, alltid suring, konstaterar han med ett leende, och klappar hunden, som under köksbordet försöker få sin beskärda del av uppmärksamheten.
Simon är nyvigd präst. Men yrkesvalet var långt ifrån givet för honom med en uppväxt i en familj, vars syn på kristendom och kyrkan likt många andra svenskars, i stort var mer traditionsbunden än religiös.
- Jag blev döpt i kyrkan, men det var ju något man gjorde bara. Jag har dessutom alltid varit en inbiten kritiker – under min uppväxt även mot kyrkan, berättar han.
Simon beskriver en tonårstid med mycket ifrågasättande av världsordningen, något som visade vägen in i punkens värld.
- Det var ett sätt att leva, tänka men också att uttrycka mig. Jag träffade likasinnade, och alla som någon gång sökt sin flock vet hur härligt det känns att hitta den. Vi började spela tillsammans och att hänga i replokalen och skriva musik blev min värld.
Ren lathet ledde till kyrkans värld
Men så kom den där sommaren, då det var dags att skaffa sig ett första sommarjobb. Kyrkan nästgårds utannonserade sommarjobb på kyrkogården.
- Det var ren lathet som gjorde att jag halkade in i kyrkans värld. Som sextonåring tyckte jag det lät alldeles fenomenalt att över sommaren tjäna lite pengar på att klippa gräs och vattna blommor – dessutom alldeles intill mitt hem, skrattar han.
Det var inte bara musiken som kom till genom punken. Under andra året i gymnasiet hände något avgörande, då det under en fest i Ramnäs plötsligt i vardagsrummet klev in en blåhårig tjej iklädd ett skrälligt gult linne.
- Hon satte sig ner bredvid mig i soffan och började käka chips. Tiden liksom bara stannade och jag var fast på en gång! Anne-Sofie och jag började hänga och blev tillsammans ganska snabbt. Jag åkte till och med på semester med hennes familj efter bara två månader! Idag är hon min fru och mamma till våra barn.
Svalde snart sina fördomar
Den lata punkartonåringen fortsatte sommarjobba på bekvämt avstånd till arbetsplatsen även kommande sommarlov och kom att bekanta sig mer med personalen där.
- Jag som varit så kritisk började så sakta förstå vad en troende människa är. Jag hade haft en väldigt snäv bild av det och tänkte i princip att tror man på Gud så tror man inte på vetenskap. Men jag insåg att de var människor precis som jag – som dessutom gör bra saker för andra. Jag svalde ganska snabbt mina egna fördomar för att istället göra plats för respekt för kyrkan.
Sommarjobbet med goda referenser ledde senare till säsongsarbete på en annan kyrkogård och med bredare arbetsuppgifter. I samband med begravningar växte en närmare kontakt med prästerna fram och samtalen väckte en nyfikenhet och grunden till Simons tro, först starkare knutet till delarna som berör etik, moral och innehåll snarare än Gud. Men med tiden förändrades det.
- Jag som alltid sökt gemenskap och sammanhang insåg att det ju är precis vad kyrkan erbjuder – dessutom med möjligheten att växa som person. Jag kom till en punkt där jag till slut kände att jag kunde acceptera min tro fullt. Jag är kristen, jag tror på Gud, liksom.