Lyssna

Simon – punkaren som blev präst!

I den idylliska lilla byn alldeles intill kyrkan i Surahammar öppnas dörren till ett rött hus och en kelsjuk hund rusar ut. Efter kommer husse Simon Iversen och manar in hunden och knäpper igång kaffe i köket, som bär spår av en morgon mitt i familjelivet med tre barn, med allt det innebär. Här i krokarna är Simon uppvuxen, och trivs så väl att han trots en avstickare till Västerås valt att återvända och bosätta sig med sin familj.

- En gång suring, alltid suring, konstaterar han med ett leende, och klappar hunden, som under köksbordet försöker få sin beskärda del av uppmärksamheten.

Simon är nyvigd präst. Men yrkesvalet var långt ifrån givet för honom med en uppväxt i en familj, vars syn på kristendom och kyrkan likt många andra svenskars, i stort var mer traditionsbunden än religiös.

- Jag blev döpt i kyrkan, men det var ju något man gjorde bara. Jag har dessutom alltid varit en inbiten kritiker – under min uppväxt även mot kyrkan, berättar han.

Simon beskriver en tonårstid med mycket ifrågasättande av världsordningen, något som visade vägen in i punkens värld.

- Det var ett sätt att leva, tänka men också att uttrycka mig. Jag träffade likasinnade, och alla som någon gång sökt sin flock vet hur härligt det känns att hitta den. Vi började spela tillsammans och att hänga i replokalen och skriva musik blev min värld.

Ren lathet ledde till kyrkans värld

Men så kom den där sommaren, då det var dags att skaffa sig ett första sommarjobb. Kyrkan nästgårds utannonserade sommarjobb på kyrkogården.

- Det var ren lathet som gjorde att jag halkade in i kyrkans värld. Som sextonåring tyckte jag det lät alldeles fenomenalt att över sommaren tjäna lite pengar på att klippa gräs och vattna blommor – dessutom alldeles intill mitt hem, skrattar han.

Det var inte bara musiken som kom till genom punken. Under andra året i gymnasiet hände något avgörande, då det under en fest i Ramnäs plötsligt i vardagsrummet klev in en blåhårig tjej iklädd ett skrälligt gult linne.

- Hon satte sig ner bredvid mig i soffan och började käka chips. Tiden liksom bara stannade och jag var fast på en gång! Anne-Sofie och jag började hänga och blev tillsammans ganska snabbt. Jag åkte till och med på semester med hennes familj efter bara två månader! Idag är hon min fru och mamma till våra barn.

Svalde snart sina fördomar

Den lata punkartonåringen fortsatte sommarjobba på bekvämt avstånd till arbetsplatsen även kommande sommarlov och kom att bekanta sig mer med personalen där.

- Jag som varit så kritisk började så sakta förstå vad en troende människa är. Jag hade haft en väldigt snäv bild av det och tänkte i princip att tror man på Gud så tror man inte på vetenskap. Men jag insåg att de var människor precis som jag – som dessutom gör bra saker för andra. Jag svalde ganska snabbt mina egna fördomar för att istället göra plats för respekt för kyrkan.

 Sommarjobbet med goda referenser ledde senare till säsongsarbete på en annan kyrkogård och med bredare arbetsuppgifter. I samband med begravningar växte en närmare kontakt med prästerna fram och samtalen väckte en nyfikenhet och grunden till Simons tro, först starkare knutet till delarna som berör etik, moral och innehåll snarare än Gud. Men med tiden förändrades det.

- Jag som alltid sökt gemenskap och sammanhang insåg att det ju är precis vad kyrkan erbjuder – dessutom med möjligheten att växa som person. Jag kom till en punkt där jag till slut kände att jag kunde acceptera min tro fullt. Jag är kristen, jag tror på Gud, liksom.

Jag som alltid sökt gemenskap och sammanhang insåg att det ju är precis vad kyrkan erbjuder - dessutom med möjligheten att växa som person.

"Punkaren i mig ville provocera"

2009 fick Simon tjänst som vaktmästare i Västerås domkyrka.

- Min första dag på jobbet anlände jag i kostym, bara för att inse att resten av arbetslaget hade arbetskläder på sig, skrattar han.

De tatuerade armarna höll han ändå gömda under nerkavlade ärmar, förutom en gång.

- Det var punkaren i mig som både ville provocera men också utbilda, när en församlingsbo jag annars hade god och fin kontakt med pratade om tatuerade människor som ”kåkfarare”. Hon visste såklart inte att jag är täckt av tatueringar, så det blev lite av en chock när jag kavlade upp, minns han.

Församlingsbons initiala förfäran lade sig dock snabbt.

- Hon tyckte ju att jag var en bra människa, ler Simon.

Borde bli präst... Absurt!

Och det verkade fler i omgivningen tycka. Simon fick ofta höra att han borde läsa till präst. Först var det en absurd tanke han slog ifrån sig, men så en dag berättade han för sina föräldrar om planerna.

- Jag ska plugga teologi. Det blev lite tyst just där och då. Sedan följde en period av undrande och stundtals ifrågasättande funderingar. Men med tiden har familjen fått växa med mig på min resa. Faktiskt har mina föräldrar till och med gått med i Svenska kyrkan igen.

Att arbeta med ungdomar handlar också om att hantera provokation och ifrågasättande, menar Simon.

- Som ung vill man ha en reaktion och man är generellt väldigt bra på att inte rakt av köpa det prästen säger. Det är utmaning, och ger mycket anledning till att själv reflektera över bland annat sin tro. Det är därför jag gärna jobbar med unga, för jag känner igen mig själv så väl och kan sätta mig in i deras värld. Jag vill vara den för dem, som jag själv hade behövt då.

Har hittat sin flock

Sedan sommaren arbetar Simon som präst i Hallstahammar-Kolbäcks församling.

- Att få knyta an och ihop min flock, församlingen, är ett otroligt givande uppdrag. Det är i den här gemenskapen jag trivs som bäst. Och med bandet jag spelar i – såklart!

 

Namn: Simon Iversen
Familj: Frun Anne-Sofie, barnen Wida, Wigor och Winter, samt hunden Frank
Bästa bandet: Comminor
Favoritpsalm: 333 ”Änglarna sjunger i himlen”
Ville bli som barn: Möbelsnickare