Wilhelm Werners familjegrav pryds av en avbruten ek i kalksten – några eklöv syns på en liten gren som klättrar från stammens fot (det växande släktet) där bladväxter bildar en mjuk övergång mellan stam och gravplatsens mark. Ovanför namnspegeln hänger en dekorativ krans av murgröna – den vintertgröna klätterväxten som i konsten symboliserar evigt liv.
Avbrutna trädstammar är naturromantiska gravvårdar som restes (om än sparsamt) på kyrkogårdar i Sverige under några årtionden från 1860-tal till tidigt 1900-tal. Som andra storslagna gravvårdar från den tiden är de påkostade handgjorda skulpturer, ofta utförda i grått stenmaterial som kalk- eller sandsten, ibland granit. En avbruten trädstam restes ibland över människor som avlidit mycket unga eller ”mitt i livet”. Så var det med Wilhelm Werner. Visserligen inte särskilt ung men, som det verkar, drabbad av döden mitt i sin gärning. Men vem var egentligen Wilhelm Werner och vilka ligger begravda här?
Från Tyskland till Sverige
Via släkt och gamla kyrkböcker kommer vi lite närmare Wilhelm som föddes i byn Kuddewörde i Schwarzenbek strax utanför Hamburg den 29 mars 1820. Han och tre bröder reste i unga år till Sverige och Wilhelm anlände i november 1847 till Karmansbo i Heds socken som skogsinspektor och längre fram bruksinspektor. Snart träffade han sin blivande fru Johanna Rosina Maria Wazau. Rosina föddes i Stockholm 1831 som dotter till konditorn Johann Wazau från Heinzenberg, Graubunden i Schweiz. Konditorn drev under några år ett populärt café och dansställe, så kallat schweizeri på Djurgården i Stockholm. Om Rosina berättas att hon som liten var vild och busig och ibland åkte kana utför bergen på Djurgården och nötte ut många par byxor, ”till sin faders stora fröjd”.
Wilhelm + Rosina = sant
Wilhelm och Rosina gifte sig 1854 och första dottern Clara Doris Adelaide, föddes i Karmansbo 1855. Familjen flyttade till arrendegården Näsgård i Dala-Husby 1857 och mellan 1858 och 1869 fick de ytterligare fem barn, en son och fyra döttrar. Nära gården fanns också flera järnverk bland annat Klosters, Engelsfors och Stjernsund.
Kanske arbetade Wilhelm vidare som inspektor där även om det inte framgår av källmaterialet. Med sex barn; Clara, Robert, Doris, Wilma, Maja och Anna Rosina önskade familjen en större gård med bättre försörjningsmöjligheter och år 1870 inköptes Lindö gård i Kärrbo socken.
Livet på Lindö gård
Lindö gård ligger vid vattnet strax sydost om Kärrbo kyrka. Ett före detta säteri med medeltida anor, en gång ägd av Gustav Vasa fick gården under 1700-talet en gustaviansk utformning med inskriftstavlor, utsiktstempel, broar och andra tidstypiska anläggningar. Driften av Lindö verkar ha varit omfattande, med två bokhållare, en rättare, en inspektor, en hushållerska, en mejerska samt omkring femton pigor, lika många drängar och statkarlar, flera med familj. Till gården hörde också åtta torp och ett tegelbruk med säsongsanställda förmän och arbetare.
Familjegraven
Rosinas far, konditor Johann Wazau bodde hos familjen sedan tiden på Näsgård. Han avled på Lindö knall och fall av ”åldersbräcklighet” den 19 november 1879 och begravdes i familjegraven på Kärrbo kyrkogård. Men han var inte den förste att gravsättas där. Tio år tidigare, när familjen precis anlänt till Lindö, hade Wilhelms och Rosinas yngsta dotter, knappt ettåriga Anna Rosina dött i en häftig maginflammation kallad ”barncolera”. Tragiskt nog blev det förmodligen hon som blev först att begravas i familjegraven.
Wilhelm Werner dog i Västerås den 8 april 1884, 64 år och tio dagar gammal, ingen dödsorsak är angiven. Änkan Rosina bodde kvar på Lindö med dottern Wilma Doris Rosina till 1898 då de sålde gården och flyttade till Kungsholmen i Stockholm. Rosina Werner avled i Stockholm 22 juli 1907 och med all sannolikhet gravsattes hon i familjegraven i Kärrbo. I familjegraven vilar också dottern Wilma Doris Rosina som avled 1942.
I samband med Wilhelm Werners begravning trycktes en hyllningsdikt som vi tack vare anhöriga kan läsa i sin helhet på baksidan av detta infoblad. Versraderna är liksom gravvårdens brutna ekstam, i tidsenlig romantisk stil.
På Godsegare HENRIK WILHELM WERNERS graf den 19 April 1884
Vill du se en skönt afslutad lefvnad, och en stilla död,
Sabbathsvilan efter arbetsveckan tung, heta glöd,
Var på Lindö då idag och der ett dramas slutakt se -
Böj ditt hufvud, dina tårar gif och din välsignelse!
Mannen, som nyss gick ifrån oss på de högre makters bud,
Han, som älskande lärt mången hitta vägen hem till Gud,
Redlige arbetarn nu sin vackra orlofssedel fått
Och från såningstiden har till rika skördanden gått.
Nog minns du rotfasta eken, som nu ligger fallen, död,
Allas kärlek, allas tillit, hela bygders värn och stöd,
Han, med brutna tungomålet, som med vänfast, trofast hand
Många likars börda bar och många sår förband.
Hög som en apostel kom han, gick han, eldig, from och glad,
Bönen båd i ord och gerning var hans friska morgonbad,
Sann gudsfruktan var den lifsluft, som han ville andas i,
Fjerran ifrån allt gudsnådligt och skenheligt fromleri.
Steg du in uti hans boning, mötte dig en flärdfri man,
Munnen talte, hjärtat talte, och hans varma öga brann,
Och hans famntag var så fornsvenskt, var så ärligt och så godt,
Det var som ett hjerta mer du åt ditt eget hjerta fått.
Och der satt invid hans sida hemmets Genius, god och öm,
Hon, som all sin kärlek virkat in uti hans lefvnads dröm,
Och som nu med lutad blomkalk sitter stum invid hans bår,
Med sin hela själ upplöst uti en outsläcklig tår.
Se, en skön garnering utaf barn invid sin faders bår!
Midt i dödens vinterträdgård hvilken herrlig blomstervår!
Gyllne länkar af en kärlek, som på jorden föds och knyts,
Men som ej af tid och öden, ej af sjelfva döden bryts:
Hör nu grafvens klockor klinga – tag vårt rörande farväl
Du evangelist på båren, hemmets hela nejdens själ!
Maka, barn och vänner följa dig uppå din sista stig
Deras tysta tårar tillbedja: Gud välsigne dig!
Uppgifterna i texten är hämtade från gravregister, kyrkoarkiv och anhöriga som givit tillstånd till publicering.
