Foto: Kent Pettersson

När vi söker frihet och finner varandra

Möt Cecilia Jonasson, det pågående samtidsundersökande konstverket Sveriges friaste byråkrat. En utmaning in i friheten.

Vill du bli fri? Fri från något eller fri till något? Tänk om det är så att du kan uppleva frihet först när du inte längre blundar för ditt sammanhang? Om frihet hör ihop med samspelet mellan människor, miljö och klimat?

Cecilia Jonasson tror att det är så.

– Vilken typ av frihet skulle vi tala om ifall vi inte placerade den enskilda individen i centrum? Om vi skulle ha livet i stort som främsta fokus, med utgångspunkt i att jorden lever och att allt och alla påverkar varandra. Vad skulle hända då? funderar Cecilia.

Fiskarna som simmar på gardinen bakom Cecilia är större än fiskebåtarna och surfarna i det blå vattnet mellan öarna.

Sveriges friaste byråkrat

I soffan sitter ett annat verk som kan tvinga in dig i ett ständigt pågående konstprojekt genom sin blotta närvaro. Sveriges friaste byråkrat, ett dialogiskt konstverk eller en social skulptur, var från början en anställning på Frihetsförmedlingen. Uppdraget var att motverka ekonomism och löneslaveri samt undersöka frihetens innebörd i samtiden. Själva anställningen tog slut i november 2019 men konstnärerna Lars Noväng och John Huntington överlät titeln till Cecilia som därmed fortsätter vara Sveriges friaste byråkrat även nu när finansieringen och tjänsten är slut. Nu är hon anställd som konstkoordinator i Varbergs kommun vilket ger ännu fler infall i begreppet frihet som hon fortsätter att undersöka.

Med ett öra i samtidsdebatten försöker hon vända på de självklara sätten att resonera, för det behöver inte vara som det alltid har varit.

 – Vad skulle hända om vi la samma vikt vid begreppet frihet som vid begreppet arbete? Den frågan har hela tiden varit utgångspunkten för Frihetsförmedlingens verksamhet, berättar Cecilia.

Det handlar mycket om frihet i dagens samhälle och frihet har ett skimmer av lycka över sig. Frihet att drömma och göra det man vill. Men vid närmare efterforskning blir det tydligt att frihet väldigt ofta i praktiken tycks handla om individens frihet att konsumera. Att arbeta, för att bidra till ekonomisk tillväxt och kunna köpa sig sin frihet. I det sammanhanget blir individen degraderad till en kugge i maskineriet kring produktion och konsumtion.

Kapade känselspröt

Utan att bli partipolitisk vill hon ändå fundera kring om individen verkligen är fri i arbets- och konkurrenssamhällets frenetiska jakt på maximering, ökad konsumtion, större lycka och evig tillväxt.

– En av de största insikterna jag tycker mig ha fått gällande frihet handlar om hur den hänger ihop med ansvar: Den fria människan är den som förmår svara an på sin omvärld. Jag kan inte bli fri om jag inte kan stanna upp, blicka åt sidorna och möta hela min värld. Med både det som är svårt och det som är härligt. Men vi sitter som bekant fast i ett ekorrhjul, och det spinner dessutom allt fortare, vilket leder till en slags fartblindhet.

Cecilia håller upp händerna kring huvudet för att illustrera hur vi på något sätt är avskärmade från det runt oss. Omgivningen skapar känslor i oss som vi antingen måste kunna hantera eller annars tvingas vi avskärma oss och fly. Informationsöverflödet, stressen och allt det där undermedvetna som trycker på.

– Där blir vi istället tvingade att kapa känselspröten och kapa relationerna till allt runt oss.

Leva i samklang med omgivningen

När vi inte kan möta vår omvärld och inte förmår känna alla dimensioner av oss själva är vi inte längre fria, vi är begränsade till ett litet spektrum av att vara människa. Cecilia tror att vi alla känner det här i förhållande till klimatet.

– Det finns något våldsamt att leva i världen utan att vara i kontakt med den. Att vara fri tror jag är att stå i resonans med världen. Men den typen av bara-varande-i-världen, den har vi inte skapat strukturer för att värna om.

Konsten är hjälparen

– Det är därför jag tror att konst och omställning hör ihop. Konstnärliga uttryck har en direkt förmåga att öppna upp och skapa nya kontaktytor som ställer oss i relation till både oss själva och omvärlden på nya sätt. Konsten väcker liv i andra värden än de ekonomistiska och påminner oss om att andra perspektiv, andra system, en annan politik, är möjlig.

Att just konsten har den möjligheten beror bland annat på att den inte har ett kommersiellt intresse när den samspelar med människan. Konst kan vara ett träd, konst kan vara mötet som sker mellan två människor, konst skapas tillsammans med betraktaren. Den gör inte betraktaren till en pjäs i ett maskineri utan individen utmanas att agera och bli medskapare.

Kraftparet frihet och kärlek

Cecilia provtänker gärna utifrån det som skapas under samtalens gång. Lite som det pågående konstverk Sveriges friaste byråkrat är.

– Jag tror att frihet och kärlek hänger ihop. Jag kan känna mig fri om jag har ett öppet hjärta. Frihet och kärlek. De är ett kraftpar, kanske till och med varandras förutsättningar, funderar hon.

Sedan vill hon undersöka det lite mer innan hon går vidare i det resonemanget. Det är just den där undersökningen av livets villkor som Cecilia vill uppmuntra alla till. När vi stannar upp och tillåter oss att reflektera kan vi kanske lättare få syn på både varandra och möjligheter att skapa bättre förutsättningar för en mental omställning. Och för livet i stort. Utan liv, absolut ingen frihet! Luddigt och obestämt, men det är kanske så det är. Livet. Friheten.

 

Text: Kent Pettersson

Artikeln är publicerad i Var med nr 1, 2021