En man som förbereder kaffebryggaren.
Foto: Kent Pettersson

När krisen slår till

Coronapandemin satte hela världen i gungning men infektionsläkaren Daniel Wides arbetsvardag var ungefär som vanligt under större delen av tiden. Kriser, sjukdom och död är på sätt och vis alltid en del av arbetslivet och går inte att blunda för

Ett virus dök upp och började sprida oro, covid-19 gjorde entré och blev allmänt känt i januari 2020. Först trodde väl ingen att det skulle sprida sig så mycket sedan började det dyka upp fall här och där i världen. Daniel Wide är infektionsläkare på Hallands sjukhus och arbetar både i Varberg och Halmstad. Han och hans kollegor höll ögonen på coronaviruset tidigt och så fort spridningen ökade intensifierades arbetet för dem. 

- Det mest arbetsamma och stressiga för vår del var nästan redan innan vi fick patienter till sjukhuset, säger Daniel. Ingen visste något om det här. Redan i januari började det komma frågor om viruset och vi försökte läsa på. Sedan var det svårt på ett annat sätt när det började komma svårt sjuka människor till sjukhuset, men då kunde vi mer och mer fokusera på att ta hand om våra patienter.

Okunskapen och osäkerheten gjorde att det blev en oviss verklighet och mycket att försöka få koll på. Det sker ibland mindre utbrott med olika virus som poppar upp här och där och det var svårt att veta hur stort det skulle bli och påverka sjukvården här. 

Det mest arbetsamma och stressiga för vår del var nästan redan innan vi fick patienter till sjukhuset.

- När det började röra på sig, när vi inte visste hur mycket det kommer att spridas höll vi koll på det. Det var i mars månad för två år sedan som vi såg vad som började hända här. Då var det väldigt mycket att göra för alla frågorna hamnade på vår klinik. 

Stor okunskap 

Vilka skulle det tas prov på? Hur skulle proven tas? Hur skulle sjukhuset rusta upp och ställa om ifall det började komma in patienter? Smittskyddet behövde förstärkning och 1177 visste inte vad det skulle svara och frågorna skickades vidare till infektionskliniken. 

- Vi visste att det var en dödlig sjukdom i februari men inte så mycket om spridningen. När det kom till Italien och började spridas i Europa visste vi att det skulle komma till oss. I mars månad kom ju spridningen igång i Sverige. Det var svårt att veta exakt vilken belastning det skulle bli och vilken kapacitet vi hade att ta emot patienter. Det är svårt att planera om man inte vet vad man ska mötas av. 

De var inte helt oförberedda för det har alltid funnits beredskapsplaner och även om Daniel önskar att de varit bättre rustade tycker han att det är positivt att sjukvården snabbt kunde ställa om och att samarbetet fungerade bra mellan olika enheter. Resurserna kunde omfördelas och användas där de behövdes mest. 

En man står lutad mot en köksbänk med en mugg i handen.
Infektionsläkaren Daniel Wide i sitt kök i Varberg Foto: Kent Pettersson

Ganska normalt trots allt 

Efter de första intensiva månaderna blev arbetslivet ganska normalt för Daniel trots allt. Den stora skillnaden var hur krisen påverkade privatlivet och att yrkeslivets frågor fanns närvarande hela tiden. En del frågor kring kris, sjukdom och död påverkade kanske andra mer. 

- Jag tror på att på sätt och vis är det något jag blivit van vid när jag jobbar som läkare. Vi ser sjukdom och lidande dagligen. Det blir ingen större skillnad för att det kommer en pandemi. Det har inte förändrat mitt sätt att se på världen. Kanske är det lättare för den som är frisk och rör sig i andra sammanhang att tänka bort lidandet. Jag kan inte tänka bort det. Det är alltid närvarande. 

Just nu har pandemins utrymme i media och i människors tankar och samtal blivit ersatt av Rysslands invasion av Ukraina och nya farhågor dyker upp. Mitt i det finns en djup grundläggande fråga som har följt människan länge. 

En ansats till svar

Jag tänker ändå utifrån min tro att det finns både gott och ont i världen, även inom oss själva som människor. Vi skulle vilja att allt var gott ut men så är det ju inte. Det är inte Gud som vill det onda. Men det är här.

Varför finns det lidande? Gud är god och älskar alla människor, det är en grundläggande tanke i kristendomen. Tillsammans med tanken att Gud är allsmäktig uppstår det en intressant fråga. Varför stoppar då inte Gud lidandet? Teologer har diskuterat det här under alla tider, inte bara det kristna prästerskapet funderar på detta utan även andra religioner försöker hitta förklaringar. Hur hanterar infektionsläkaren Daniel det när han ser lidande och sjukdom dagligen? 

- Lidandet i världen och hur Gud förhåller sig till det är en jättestor fråga och den kan jag inte ge något fullständigt svar på. På något sätt vet vi om att det är så världen ser ut. Vi får försöka göra det som är gott och hjälpa vår medmänniska, säger Daniel. 

Frågan rör sig gärna i hjärnan som söker svar, men först i mötet med människans känslor och inre liv börjar något som liknar ett svar att synas. 

- Jag tänker ändå utifrån min tro att det finns både gott och ont i världen, även inom oss själva som människor. Vi skulle vilja att allt var gott ut men så är det ju inte. Det är inte Gud som vill det onda. Men det är här. 

Vi får vara en del av Gud goda arbete 

Daniel hänvisar till bibelns berättelser som tydligt handlar om både ont och gott och att det inte är svart eller vitt eller lätt att förklara. En ödmjuk hållning inför det oändliga och att vi bara är människor och inte förstår allt gör det möjligt att hantera. 

- Jag har inget svar på det. Jag får ihop det med tron ändå, inte minst i fastetid och påsk. Vi har en Gud som delar lidandet och aktivt arbetar emot det onda. 

I det arbetet använder Gud ibland det vi kallar övernaturliga krafter eller under, ibland använder Gud människor med de olika förutsättningar vi har. Så som Daniel tror att Gud använder honom inom sjukvården men också i de andra rollerna han har i livet. 

- Jag vill ju tro att vi alla har viktiga uppgifter i världen. Jag tror att för mig är en del av den uppgiften att vara läkare. Sen kanske den inte är viktigare än att vara förälder eller medmänniska. Jag känner verkligen mening i mitt arbete, sen vill jag inte säga att läkaryrket nödvändigtvis är viktigare än andra arbeten.

Text och bild: Kent Pettersson

En man och ett barn som leker tillsammans.

Artiklar

Berättelser från vardag och verklighet som speglar livet.