Barngravar i Kvänum
Det finns en del barngravar spridda över kyrkogården. Berättelserna om barngravar kan vara särskilt svåra att hitta i arkiven. När det finns stenar med text bevarad på dem är uppgifterna ofta knapphändiga. Den sparsamma informationen lämnar oss med möjligheten att fantisera med empati. Kanske skriva en dikt eller en egen historia inspirerad av ett tyst livsöde?
För Anna Erika vet vi ändå något utöver vad gravstenen säger oss. Stenen som lilla Alma vilar under sedan mer än 140 år tillbaka är den äldsta gravvården i Kvänum. Tidigare har stenen haft ett kors överst på kanten. Hon lades i jorden endast sex år gammal efter ha blivit sjuk i scharlakansfeber. Infektionen som härjade i trakterna ryckte undan många barn mellan 5 - 15 års ålder under slutet av 1800-talet. (Numera botas bakterieinfektionen med antibiotika.)
Fadern står nedtecknad som arrendator Nils Månsson och modern heter Johanna Svensson. Gården de bor på heter Stommen som så många andra avsatta boplatser. Ett tillägg i kyrkboken finns som inte går att tyda, då prästens handstil utgörs av svårlästa krumelurer.
Stenen är inte bara den äldsta barngravvården på kyrkogården. Den är också rejält påkostad och kanske var dottern det enda barnet. Var någonstans i Skåne hon föddes finns inte antecknat. Orsaken till att föräldrarna flyttade till trakten kan bero på många saker. Kanske var jorden bördigare, arbetskraft behövdes i trakten eller kanske släktingar fanns i trakten? Vid den här tiden hade Skåne plågats svårt av epidemier och med det följde även svält, så många flydde bort från sina drabbade bygder.
Däremot var Kvänum under denna tid ett blomstrande samhälle som fått en station där tågen dagligen stannade och lastade av gods och for vidare med nytt. Flera företag startades och samhället växte snabbt. Sådana orter lockade människor från när och fjärran. Möjligheter fanns kanske för Almas föräldrar att leva bättre än på andra håll under en period av stark utveckling i hela Sverige. Förhoppningarna om ett bättre liv kan ha varit stora och kanske just därför förlusten av barnet extra tungt att bära.
På stenen står följande:
Alma Erika Nilsson
Född i Skåne
8/3 1873
Död i Vestergötland
17/6 1881
Sv. Ps. 480 - 493
Svenska psalmboken hade vid tiden för Alma Erikas begravning ett avsnitt som kallades ”Vid ett barns begravning”.
Psalm 480 löd då:
I Christi såår jag somnar in
The rena migh från synder min
Ja, Christi död och dyra blod
Thet är mitt lijf, min prydnad godh
Psalm 493 var vid dåtidens ordning i psalmboken ”Så vandra vi all världens väg”, en mycket vanlig sång vid dåtidens begravningar. Orden är tyngda av känslan att ”allt är förgängligt”, att vi har allt till låns en liten tid på jorden.
Så vandra vi all världens väg
Den ena med den andra
Kom, ho du är! Och öfverväg
hvarthän du snart ska vandra
Du bygger hus, du önskar ro
Se här det hus där du ska bo
Den bädd der du skall hvila.