Vännäs kyrkas historia

1905 begår några målare ett ödesdigert misstag när kyrkan skulle tvättas invändigt. Det går bland annat att följa i Västerbottens-Kuriren (VK) och i församlingens egna protokoll från Vännäs förenade kyrko- och skolråd. 

VK 1905-06-22 

Katastrofal invändig tvättning i Vännäs kyrka 

Ett förstörelsearbete av betänklig art har under sistlidne vecka utförts i Vännäs kyrka. Kyrkorådet har med en målare träffat uppgörelse om kyrkans tvättning och rengöring invändigt, för ett pris av 175 kr. Vilken därefter med lutpulver besprutat och genomdränkt kyrkans, väggar, tak och inredning med den sorgliga påföljden att alla målningar och dekoreringar blivit i grunden förstörda. En betänklig syn mötte därföre de kyrkobesökande under söndagen vid inträdet till kyrkan. Huruvida också kyrkoherden såsom förvaltare av kyrkokassan till målaren utbetalt den överenskomna summan för detta förstörelsearbete är ännu icke bekant.

Utdrag ur gamla protokoll förda vid Vännäs förenade kyrko- och skolråd

22 juni 1905 

Vid denna besiktning befanns rengöring hava skett på ett våldsamt och ojämnt sätt, så att målningen på väggarna, taket och taklisten och dekarationslisten omkring altarfönstret tagit svår skada genom den använda alltför starka luten. 

I protokollet beskrivs att alla bänkar utom de 16 som är under läktaren är obrukbara eftersom de blivit så fula och dessutom färgar av sig, värst är det runt altaret där allt har blivit anfrätt av målningen, även den stora altartavlan visar spår av ränder. 

4 juli 1905 

I paragraf 2 beslöts att inte betala ut den överenskomna ersättningen till målarna och i paragraf 3 beslöts att hälften av det framtida arbetet ska bekostas av de som utfört målningen med lut och att den andra halvan bekostas av församlingen.

VK 1905-07-11 

Den bekanta tvättningen 

Den bekanta tvättningen av målningarna i Vännäs kyrka var i söndags föremål för kyrkostämmans behandling. Kyrkorådet hade gjort upp kontrakt med målarna N Königsson och J Sällström i Nyby om kyrkans rengöring för ett pris av 175 kronor. Arbetet utfördes och med vad resultat veta våra läsare förut. Kyrkorådet föreslog nu att kyrkan ska fullständigt ommålas på bekostnad till hälften av socken och till hälften av herrarna Königsson och Sällström. Rådet fick sitta rätt hårt emellan för denna tvättningshistoria. Slutet blev att en kommitté bestående av målarmästarna F.O Andersson och A Forsberg i Umeå, samt sergeant P.G Nilsson fick i uppdrag att dels uppskatta skadans värde, dels infordra anbud och uppgiva förslag till kyrkans iordningsställande. För vidare behandling av frågan hålles ny stämma den 22 dennes. 

Kyrkoherden söker hugade spekulanter i VK

Med denna bakgrund så är det inte märkligt att dåvarande kyrkoherde Ferdinand Öberg söker hugade spekulanter för anbud om renoveringsarbeten i kyrkan:

Arbete vid Vännäs kyrka 

Vid Vännäs kyrka skola åtskilliga arbeten verkställas, såsom uppförandet av en ny bro, rappning å stenfoten, omläggning av golvet i sakristian, lagning å kyrkogårdsstaketet, jämte inriktning av grindstolpar med mera. Hugade spekulanter äga att före måndagen den 25 i denna månad till undertecknad inlämna skriftliga anbud på dessa arbetens utförande. 

Vännäs den 16 juni 1906 

Ferd. Öberg 

Kyrkoherde 

Här följer urklipp från Västerbottens-Kuriren angående restareringar av kyrkan. 

VK 1914-03-31 

Anbud om utvändig målning 

Anbud å utvändig målning av Vännäs kyrka, klockstapel och begravningskapell kunna av hugade spekulanter ingivas eller insändas till folkskollärare N Schödin, Spöland före den 14 instundande april. Arbetet som ska vara till avsyning färdigt före juni månads utgång, utföres i enlighet med upprättad arbetsbeskrivning, vilken hos förenämnde Schödin finnes till påseende tillgänglig och till avskrift på begäran tillsändes spekulant 

Vännäs 28 mars 1914 

Kommittén för Vännäs kyrkas restauration.

VK 1914-05-26 

Restaurering av Vännäs kyrka 

Skrapningsarbetena å Vännäs kyrka, som enligt kontrakt redan skulle vara färdiga, började först i måndags. De borde medhinnas till pingst, varefter målningen börjar.

VK 1918-08-22 

Kyrkostämman vill ha en fin kyrka 

Vännäs kyrka torde nu snart bliva grundligt restaurerad, sedan kyrkostämman i söndags beslöt att upptaga ett lån å 15,000 kronor för kyrkans inre målning och reparation. Kyrkorådet hade föreslagit 10,000 kronor och stämmans ordförande upplyste att man hade innestående när 5,000 kronor för ändamålet. Men stämman var av den meningen att man skulle ha en fin kyrka då man beslutat att köpa en fin villa till komministerbostad och så inträffade det anmärkningsvärda att kyrkorådet fick 5,000 kronor mer av kyrkostämman än det ansåg sig behöva för ändamålet. 

Arkitekt F Falkenberg får i uppdrag att göra ett förslag, och när det gäller invändig restaurering har man lärt sig att det bör ske med hjälp av rätt expertis. 

VK 1920-02-23 

Restaurering av Vännäs Kyrka – förslag 

Byggnadsstyrelsen hemställer nu hos kunglig Majestät - enligt vad VK:s Stockholmsredaktion erfarit – om fastställelse å det av styrelsens arkitekt Fredrik Falkenberg uppgjorda förslaget till restaurering av Vännäs församlings kyrka. Restaureringsarbetet bör ställas under ledning av arkitekt, som av byggnadsstyrelsen godkännes. Behandlingen av altartavla och äldre inventarier må endast ske genom riksantikvariatet utsedd person. Skulle elektrisk belysning komma att införas i kyrkan bör fullständigt förslag därtill i vederbörlig ordning underställas kung majestäts prövning. 

VK 1920-04-01 

Restaurering av Vännäs kyrka 

Nu är det klart för restaurering av Vännäs kyrka. Kunglig majestät har nu – enligt vad VK:s Stockholmsredaktion erfarit – fastställt det uppgjorda förslaget till restaurering av Stockholms kyrka. Restaureringsarbetet ska ställas under ledning av arkitekt som byggnadsstyrelsen äger utse. Behandlingen av altartavla och äldre inventarier skall ske genom av riksantikvarien för detta ändamål. godkänd person. Därest elektrisk belysning kommer att införas i kyrkan, skall fullständigt förslag därtill i vederbörlig ordning underställas kunglig majestäts prövning. 

VK 1920-08-09 

Grundlig restauering 

Vännäs kyrka undergår för närvarande en ganska grundlig restaurering för en beräknad kostnad av 80 000 kronor, sålunda skola bland annat golven omläggas, centraluppvärmning anläggas, väggarna rappas och ny altaruppsättning anskaffas. Arbetet beräknas komma att pågå till framemot jultiden, under denna tid måste därför gudstjänsten hållas i kommunalhuset. 

VK 1920-12-27 

Julottan 

Julottan i Vännäs kyrkan blev i år helt visst den högtidligaste som någonsin förekommit därstädes och nog torde komma att i minnet bevaras för alla där deltagande. Vid altaret förrättades tjänsten av doktor Ferd. Öberg och från läktaren sjöng en blandad kör under folkskollärare N. Schödins ledning. Med utgång från tempelinvigningen under Salomos dagar höll doktor Öberg ett anslående tal, som avslutades med ett slags invigningstal av den nyrestaurerade kyrkan. Denna strålade nu i ljus och visade sig vara ett församlingen värdigt tempel särskilt koret och altaret med den renoverade altartavlan syntes tilldraga sig uppmärksamhet och tilltala alla närvarande. En och annan uttalade väl efteråt något tvivel angående färgen, grönflammig marmor, som man tyckte verkade något tung, men de allra flesta tyckte att det var bra. Dr Öberg upplyste att invånarna i socknen voro knappt så många hundra när kyrkan byggdes som de nu räknade tusental. Från Predikstolen talade komminister Grubbström. Kyrkan var överfylld, ehuru den nu genom de gamla värmeugnarnas borttagande och centraluppvärmningsanordning blivit något rymligare än förr. 

1936 blir värme, belysning och klockringning elektrifierade.

1967 sker en grundläggande restaurering av Vännäs kyrka både ute och inne. Takstolarna förstärks och två tredjedelar av taket på södra sidan blir nytt. Det blir ett kapprum med stengolv och värmeslingor och brudkammaren görs i ordning. Det blir helt nya furuväggar, trätak och furugolv. Koret höjs och predikstolen blir nedsänkt. Det inskaffas helt nya läderklädda kyrkbänkar med tre element under varje bänk.  En tidigare väggmålning som föreställer ett draperi synliggörs bakom predikstolen. Vid altarets framsida friläggs bilden: ”boken med de sju inseglen”.  Arbetsledare vid detta tillfälle var Georg Johansson, Vännäsby och byggnadskontrollant Bengt Lidström. Kostnaden uppgick till 700 000 kronor.

Det fanns en tidigare klockstapel som 1841 benämns som den gamla klockstapeln. 1840 bestämdes att det skulle byggas en ny klockstapel och den stod klar 1843.

Av trafikskäl flyttades den till samma sida om vägen som kyrkan år 1969. Avsikten var att förse kyrkan med torn och många förslag har ritats men inte förverkligats, bland annat på grund av att en bärande stomme i kyrkans konstruktion saknats. Den ena av kyrkklockorna, gjuten 1826 bär en inskription, lånad från profeten Mika: 

"Hörer, allt folk, märk till, land och vad däruti är, ty Herren, Herren, haver att tala med eder, ja, Herren uti sitt heliga tempel."  

Fram till 1908 så ringde kyrkklockorna morgon och kväll som maning till morgonbön och aftonbön. Förste klockaren hette Samuel Mickaelsson Forsgren, född 1804 i Vindeln, död 1891 i Vännäs.

I Västerbottens-Kuriren skrevs det om kyrkklockorna:

VK 1904-06-14 

De nya kyrkklockorna 

Det ringdes första gången i söndags med den nya kyrkklockan i Vännäs. Att ringkarlarna voro något ovana att sköta två klockor märktes lätt, men det är ett fel, som nog försvinner med tiden. Den nya kyrkklockan är betydligt större än den gamla, har mjuk och behaglig ton samt bär följande inskriptioner: 

”Aflidne handlanden Anders Andersson och hans hustru Magdalena Fredrika Eriksdotter i Brån hafva i livstiden till Vännäs kyrka skänkt denna klocka, som år 1904, då Lars Ulrik Ferd. Öberg var församlingens kyrkoherde, blef gjuten af firman Joh. Beckman & Compani i Stockholm”.

” Med klingande tunga det budskap jag bär,
till gamla och unga: Se, Herren är när!
Hans sabbat är inne, håll upp med din id
och helga ditt sinne från oro och strid! ” 

Betecknande för tidens vördnad för överordnade är följande inskription på den gamla klockan i Vännäs kyrka: 

”I konung Car Johans åttonde regeringsår då G L af Schmidt var landshövding, E. A Almqvist biskop och O Hambreus prost, är Vännäs kyrkas första klocka gjuten i Stockholm av Samuel Chr. Grönvall”. 

Den nya församlingen bestod kostnaden, brukspatron O Forsell hade omsorgen. 

Innan vi går in i kyrkan finner vi ovanför kyrkportarna en tavla med inskriptionen: 

”Herre, jag hafver ditt hus' boning kär och det rum, der din ära bor. ”

Psaltaren 26:8

• 1827 skänkte Strömbäcks glasbruk en ljuskrona.
• 1833 målade historiemålaren Carl Johan Sjöstrand altartavlan som föreställer de vise männens hyllning till Maria och Jesusbarnet.
• Nysätrabon Mattias Edström och dennes son tillverkade predikstolen.
• Klockstapeln uppfördes 1843 på andra sidan vägen men på grund av trafiksäkerhetsskäl flyttades till den till sin nuvarande plats 1969.
• Kyrkklockorna är gjutna 1826 respektive 1904.
• Kyrkan har reparerats 1889 och 1920, 1936 elektrifierades kyrkan beträffande ljus värme och klockringning.
   

Altartavlan ”konungarnas tillbedjan” är målad av historiemålaren Carl Johan Sjöstrand år 1833 och motivet framställer de vise männens hyllning till Maria och Jesusbarnet. Tavlan är skänkt av byggmästarens bror grosshandlare Per Boman. Tavlan kom från Stockholm 1849 sjövägen till Holmsund, sedan fraktades den vidare till Vännäs. Tavlan ställdes på ett staffli i högra hörnet, vid restaureringen 1920 sattes korfönstret igen och tavlan sattes upp som kormålning. Samma år blev tavlan omgiven av en altaruppställning som är ritad av arkitekt Fredrik Falkenberg. Tavlan restaurerades 1962 - 63 av konservator Schiller på Nationalmuseum (källa: VK 19630417) och då befanns Sjöstrands signatur vara så gott som övermålad. För frakten till och från Stockholm tillverkade Gothnells fabrik en speciell låda så att tavelduken inte skulle skadas under transporten.

Själva altaret är samtida med kyrkan i övrigt och är på framsidan prydd med en snidad inskription med motiv från "boken med de sju inseglen" . 

Bokstödet daterat 1750 - 1790 

På altaret finns ett grönt ådringsmålat bokstöd daterat till 1700-talet. Det innebär att bokstödet är äldre än kyrkan men var det ursprungligen kommer ifrån är inte klarlagt. 

Predikstolen är jämnårig med kyrkan och har tillverkats av snickaren Mattias Edström från Nysätra som utförde arbetet tillsammans med sin son.   

Orgeln är av romantisk typ, tillverkad av Walter Thür. Den anskaffades år 1991 och fasaden är från 1864. Kororgeln anskaffade 1990 även den är tillverkad av Walter Thür. 

1924 anskaffades en tidigare orgel, fasaden är från 1864 

Ett referat i VK beskriver en vigsel i Vännäs kyrka midsommarafton 1923 och en bit in i texten kan följande läsas: 

Bedrövlig orgel 

Kyrkan var smakfullt dekorerad och akten präglades av djup andakt och stämning som endast stördes av orgelns bedrövliga läten, vilket ingalunda får tillskrivas organisten utan helt drabbar orgelverket. Det är att hoppas att Vännäs kyrka snart ska få ett bättre orgelverk, vartill medel redan har börjat avsättas. Det går väl an så länge vanliga psalmer spelas, då den vrålar rätt så tappert, men när som på midsommarafton annan musik ska utföras framträder eländet ännu värre. Utgångsmarchen var bröllopsmarschen ur en midsommarnattsdröm. 

Senare samma år beskriver VK hur det tas beslut om ombyggnad av kyrkorgeln annandag jul

Kyrkostämma / ombyggnad av kyrkorgeln 

Kyrkostämma i Vännäs hölls annandag jul 1923 under rätt stor tillslutning från församlingsbornas sida….. 

…. Kyrkorådets förslag om ombyggnad av kyrkorgeln godkändes och antogs orgelfirman A. Zetterqvist & Son i Örebro till leverantör. Orgeln ska kosta 15.200 kr* och uppsätts kommande sommar. Medlen skola tagas dels ur orgelfonden, kr 13.000 och dels av överskottet i kyrkokassan för innevarande år, kr 2000. Till kommitterade att övervaka byggande utsågs kyrkorådet och församlingens organist herr N Schödin. 

Till ombud att bevaka församlingens talan vid laga syn å kyrkoherdebostället den 4 feb 1924 valdes kyrkvärden J Hansson med Herr J.O Dahlgren som suppleant. 

*15 200 kr omvandlat till dagens penningvärde enl SCB juni 2024 är ca 530 000 kr. 

Dopfunten är av sent datum, år 1957, och är tillverkad av grå granit. Den är en gåva från kyrkorådsledamöten Erik Sjöström och Selma Jonsson i Spöland. Dopfatet har silverkonstnären Ture Jerkeman, Hägersten, som upphovsman. Fatet skänktes av handlaren Nils Lindström, Vännäsby.

Dopkannan tillverkad av silversmed Vera Ferngren är skänkt av Vännäs kyrkliga ungdomskrets 1961.

Inne i brudkammaren finns alster målade av bygdens naivister. Där finns även den vackra ljuskronan som skänktes till kyrkan 1827 av Strömbäcks glasbruk. 1937 vet vi att den hängde i östra gravkapellet men efter det att takkronan restaurerats 1967 av konsthantverkare Rudolf Oskarsson hängdes den upp i brudkammaren.

Närmast framför läktarbarriären hänger en ljuskrona som tillverkats av ortsbon Forsmark från byn Sunnanå, den tillverkades som ett uppdrag av Vännäsbyborna som ville ge den som en gåva. Församlingens ungdom skänkte 1888 den ljuskrona som hänger över mittgången, den är tillverkad i mässing och har 24 pipor och kostade då 290 kronor

De två ljuskronor som hänger framme i koret dateras sekelskiftet.

VK 1908-12-29 

En prydlig ljuskrona och en ny nummertavla 

En prydlig ljuskrona och en ny nummertavla har Vännäs kyrka i år fått motta såsom gåva av gårdsägaren Johan Olovsson i Vännäs by. Herr O. har under 20 års tid varit ledamot av församlingens kyrko- och skolråd samt har velat på detta sätt hugfästa minnet av och visa sin erkänsla för det förtroende som visats honom. Kyrkorådets och församlingens tack för den värdefulla och vackra gåvan har tillställt givaren genom särskilt protokollsutdrag. 

Ljuskronan är i mässing och har 40 pipor och inköptes för 325 kronor, inskriptionen lyder:

”skänkt till Wännäs kyrks år 1907 av Johan Olofsson och hans hustru Maria Johanna Johansdotter i Wännäs”

På korskranket står två ljusstakar, utförda av konstsmeden Seth Lindgren från Umeå. Den ena bär en inskription från Lina Sandells psalmtext  ”Allt ju vilar i min Fars händer,” (Ps 249).

Den andra lånar orden från Erik Axel Karlfeldt: ”Giv oss en tro att sluta vid”.   

”Giv oss en härd att njuta vid av vårt beskärda bröd. Giv oss ett bröst att luta vid när glädjen vänds i nöd. Giv oss en tro att sluta vid tryggt i den mörka död”.

I VK 1921 kan vi läsa att ungdomsföreningen skänker två ljusstakar till altaret, de är tillverkade i mässing och har inskriptionen ”Vännäs kyrka”. Dessa ljusstakar tas bara fram vid speciella tillfällen.

VK 1921-12-19 

Ungdomsföreningen skänker två ljusstakar till altaret 

Vid Vännäs kyrkoråds senaste sammanträde förelåg en skrivelse från Vännäs kristliga ungdomsförening med meddelande att föreningen till församlingens kyrka skänkt tvenne altarljusstakar samt att föreningen i framtiden i mån av tillgångar skulle hålla ljus till desamma. Kyrkorådet beslöt att mottaga gåvan och framförde ordförande D:r Öberg till föreningens ledare, komminister Grubbström, kyrkorådets varma tack för gåvan. 

Brudkronor

Det finns tre vackra brudkronor i församlingens ägo. Den äldsta dateras tidigt till mitten av 1800-talet. Den är tillverkad i mässing och överdragen med guld och detaljer av tenn/silver. Runt kronan hänger mässingslöv. I toppen finns en genombruten kula och ett kors. Kronan är en gåva från Carin Hedlund Umeå. 2007 visades den för Bukowskis expertis. De trodde att den kommit från Dalarna, Hälsingland eller Jämtland, och värderades då till 7000 – 8000 kronor.

1954 anskaffades en brudkrona av förgylld mässing, troligen tillverkad under 1900-talets första decennium. Det hänger mässingslöv runt om och den är dekorerad med glaspärlor i flera färger. I toppen finns en kula och en femuddig stjärna.

Den 20 mars 1955 skänkte J.H.F:s syjunta ”Viljan” i Vännäs en brudkrona i förgyllt silver med infattningar av blå calcedoon, grön chrysophras samt röd granat. Fyra nålar av metall hör till. Den är komponerad av konstnären Thore Eld och tillverkad av guldsmedsfirman K & E Karlsson, Göteborg

I sakristian förvaras en spegel från 1700-talet, ursprungligen en lampett som bildat modell åt de nya lampetterna i kyrkorummet. Bord och stolar har tillverkats av Centrala verkstadsskolan i Vännäs under ledning av yrkeslärare Gotth. Lind. Tavlan med den törnekrönte uppges vara av en målare Persson i Granlund invid Överboda, släkting till konstnären C. M. Lindqvist. Altaret och korset, formgivna av arkitekt Runder, har skurits av konsthantverkare Rudolf Oskarsson i Gräsmyr. I den gamla järnkistan har tidigare nattvardskärlen förvarats. 

Ett oblatskrin från 1830 med elfenbensinläggning av älghorn finns bevarat.   

Den 24 juni 1824 invigdes begravningsplatsen av tillförordnad mag A F Häggström, de först begravna var Svens Persson änka Anna H Hansdotter den 27 juni 1825 samt ett par barn i augusti. 

Gravkapellet i nuvarande Vännäsby uppfördes 1961. 

Efter dödens inträde

När någon dött var det vanligt att be en bön, vanligen Fader vår och dessutom sjöngs en lämplig psalm. Det var vanligt att man slöt den dödes ögon och såg till att den döde hade en stängd mun. Det var inte heller ovanligt att man lade en psalmbok i den dödes hand samtidigt som händerna vilade på magen och knäpptes ihop som om den döde bad en bön (Hagberg, Louise: När döden gästar (2015)).

När Birgitta Jonssons farfar dog låg han 14 dagar på logen innan fördes med buss till Vännäsby.

- På alla begravningar var kistan öppen, säger Birgitta.

När Johan Andersson började som vaktmästare var det ovanligt med begravningar i kyrkan utan de flesta var i gravkapellet, begravningarna hölls alltid på söndagarna efter högmässan.

Själaringning

När någon dött sändes bud till präst och klockare för att begära själaringning, bestämma dag för jordfästning samt få tacksägelse kommande söndag. Det ansågs som viktigt att få själaringning samma dag, och det gällde att komma iväg i tid. Ofta ringdes själaringningen mellan 9 och 10 eller mellan 10 och 11 på förmiddagen

Kistan

På de flesta håll har det varit viktigt att klä den döde i finkläderna.

Likvagn

På 1800-talet var seden att den döde skulle bäras till kyrkan och det sågs som en vanära om den döde åkte med hästskjuts. De som tidigare fick åka hästskjuts var de fattiga, de som inte hade nog många som kunde bära och de som tagit livet av sig. Ifall den döde begått självmord så var det också viktigt att välja en häst som var på väg mot slakt eftersom ”hästar som begagnades vid sådana tillfällen blev skämda, modstulna och odugliga” (Hagberg, Louise 2015:371).

En anledning till att seden med bärare bröts var att dessa ofta var så berusade att de inte kunde klara av sin uppgift. En annan anledning var också att det var mer praktiskt med skjuts på vagn. Färden gick lite snabbare och färre behövdes tas i anspråk. 

I början användes vanliga vagnar som fanns på gården, man lade ett lakan i botten och prydde vagnen med granris. Ibland målades den svart.

Så småningom började en del församlingar införa speciella likvagnar. Likhästen skulle helst vara svart eller mörk i färgen, men var det en yngre person som avlidit kunde man välja en vit eller grå häst. Det var inte ovanligt att knyta ett vitt tygstycke på ex seldonen. När samerna lät renen dra liken brukade renen få ett vitt linnetyg knutet runt hornen. När någon ser ett sådant ekipage lämnas vägen fri. Ett likfölje färdades i sakta mak, det sågs som vanhedrande att skynda på.

Det har funnits flera likvagnar i Vännäs församling. Den bäst bevarade är Vännfors likvagn och finns att se hos Henry Eriksson/Arvet i Vännfors. 

Henry berättar om vagnen som numera ägs av honom:

- I början av 1920-talet beslöt byamännen att inkomsterna för jakträtten skulle fonderas för inköp av en likvagn. 1926 köptes en likvagn in och det uppfördes en likvagnsbod.

Likvagnen beställdes ifrån Kullberg & Co, Katrineholm och valet föll på Arvika likvagn nr 43. Vagnen var målad svart med ornamentrandning i silver, klädda med svart kläde och frans i svart och vitt. Det medföljde draganordning för en eller två hästar. Priset var den 18 mars 1925, 1 300 kronor, penningvärde okt 2024: 44 578 kr.

Den ende som troligen åkte i likvagnen var skräddarmästaren och hemmansägaren Gustav Andersson Lundgren som jordfästes den 18 juli 1926. Denna färd beskrivs på detta sätt: “Det var en ståtlig syn att se den nya vagnen med kista och blommor dragen av en svart häst och efter kom begravningsföljet i trillor”. Möjligen fick även hans änka Catharina Lovisa färdas i vagnen när hon avled följande år. När bilismen gjorde sitt intåg ansågs det omodernt att åka häst och vagn så vagnen kom ej längre till användning utan blev ståendes i likvagnsboden.

Kyrkogården

Att begravas norr om kyrkan ansågs som en skam, där ville ingen hederlig människa ligga.

Där begravdes missdådare, självspillingar, odöpta barn, på en del håll gick prästerna in och begravde sina familjemedlemmar på norra sidan för att visa att det inte var skamligt ligga på norra sidan. På fliken Allmän kyrkogårdshistoria och begravningssed kan du läsa mer om vad en missdårare och självspillingar var benämningar på. 

För att de döda ska kunna resa sig rätt ur sina gravar när kristus kommer grävs gravarna i riktingen öster - väster , huvudet i väst och benen i öst. 

De som tagit livet av sig brukade förr i tiden grävas ner där de hittades men då ingen ville ha en sådan kropp på sina ägor valdes ofta rågången mellan två ägor. Dennes kista gjordes av ohyvlade bräder. På 1840-talet blev det tillåtet att lägga självspillingar på kyrkogården men jordsättningen skulle ske i stillhet

Oskar Nordström i Fällforsselet, senare Nyby berättar att “i varje gård med självaktning, skulle det på vinden, under takåsen, finnas sågade, tunna aspbräder, sammanbundna för att inte bli krokiga, avsedda för eget behov av kista vid dödsfall. Vidare skulle en korg med torr mossa finnas för att lägga på botten under sveplakanet för att samla upp eventuell fukt från den döde. I “gam-tin” bands liket fast med vidjor i kistbotten. Detta för att undvika “rullning” vid frakt i båt och under släpning över stock och sten på väg till det sista vilorummet. “ (Källa: Pengsjö Museum).

Denna text är inte direkt sammankopplad med någon av våra kyrkogårdar utan beskriver en allmän historia över kyrkogårdars utformning och begravningsseder. 

Källa: Kyrkogårdens historia - från gravkullar till minneslundar - Flen, Helgesta-Hyltinge församling

Under medeltiden, i samband med att kristendomen etablerades i Skandinavien, övergick seden att begrava sina avlidna nära bosättningarna till att gravsätta intill kyrkorna. De tidiga kyrkogårdarna var troligtvis mycket enkla i sin utformning, trädlösa och gräsbevuxna. Liksom kyrkobyggnaden var kyrkogården invigt område, och skulle därför särskiljas från den ovigda marken genom någon form av inhägnad. Välbärgade människor begravdes inne i kyrkan eller strax utanför. Gravplatsen märktes ut med hällar eller kors i sten. Fattiga människors gravplatser markerades med en liten gravkulle och möjligen med ett träkors.

Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre. Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats.

Förfall under reformationen
I samband med reformationen drogs kyrkans mark in till kronan, det vill säga staten. Såväl kyrkobyggnader som yttre anläggningar började förfalla. Kyrkogårdsmurar revs för att återanvändas på annat håll och gravstenar togs som trösklar. Huggen sten har alltid varit attraktiv för återanvändning.

Den tilltagande förflackningen på kyrkogården kan utläsas i Gustav Vasas förmaningsbrev 1554 där det fastslås att gravplatserna inte fick vanhelgas av kreatur. Det är tveksamt om detta dokument verkligen fick något genomslag, nyttointresset tog troligen överhand. På sina håll ingick det i klockarens löneförmåner ända in på 1800-talet att få hålla betesdjur på kyrkogården.

Murar till skydd mot djuren
Under 1700-talet växte det fram en reaktion mot vanhävden på kyrkogården och det kom ett kungligt påbud om att uppföra kyrkogårdsmurar i kallmurad sten. Syftet var att utestänga djuren.

Befolkningen i Sverige växte vilket medförde att fler människor dog. Trycket på kyrkogårdarna ökade, särskilt i städerna. Liken hann inte förmultna förrän det var dags för nästa gravsättning.  Lösningen på problemet blev att av sanitära skäl, efter förebild från kontinenten, anlägga nya begravningsplatser med kapell utanför städerna. Beslutet togs i riksdagen 1815, då det även beslutades om ett förbud mot gravsättningar inne i kyrkan.

Estetik och trädkransar
Det är först från slutet av 1700-talet som begravningsplatser börjar anläggas efter estetiska ideal med geometrisk planlösning för kvarter, gångsystem och planteringar. Det är nu som trädkransarna kommer till, träd i rad längs kyrkogårdens ytterkant, och även alléer inne på kyrkogården. Träden skulle med sin sundhet och lummighet dämpa den ohälsosamma miljö som kyrkogårdarna ansågs vara.

Kyrkogårdarna delades in i områden där gravplatser kunde köpas, och områden med kostnadsfria gravplatser, så kallade allmänna linjen eller allmänna varvet. Här begravdes människor i den ordning de dog, vilket medförde att makar inte fick ligga bredvid varandra. De anhöriga hade varken gravrätt till eller bestämmanderätt över gravplatserna, men ibland satte de ändå upp en liten gravsten.

Det här gravplatssystemet upphörde först 1964. Allmänna varvets karaktäristiska utseende idag är en tät följd av små gravstenar. För de som köpte graven ingick oftast ett nyttjande av gravplatsen på all framtid men från 1940–50-talet blev det vanligt att tidsbegränsa nyttjanderätten till 50 år.

Påkostade gravanordningar
Under 1800-talet blev de välbärgade familjernas gravanordningar allt mer påkostade när det gäller storlek, material, bearbetning och inskriptioner. Industrialismen möjliggjorde utvinning av nya, hårdare stenarter för gravstensbruk. Tidigare hade den mer lättbearbetade, men också mer lättvittrade, kalkstenen använts.

Under slutet av 1800-talet uppstod modet att plantera sorgeträd, träd med hängande grenar. Ask, alm och björk var vanliga sorter. Även så kallade exoter började planeras. Det var träd som i bladfärg och form skilde sig från svenska trädslag, till exempel blodbok, silverlind, blodlönn och flikbladig bok.

Kremationens införande i slutet av 1800-talet har varit revolutionerande för markutnyttjandet på kyrkogården.  Urngravplatser kräver mindre yta och djup än kistgravplatser. Intresset för kremation var inte särskilt stort under de första decennierna.

Nya ideal växer fram
Under 1900-talet har vi sett nya ideal för kyrkogårdar växa fram. Den strikta geometrin har luckrats upp, en bättre anpassning till den befintliga miljön görs och många skogskyrkogårdar har anlagts.

Kremation och en ökad rörlighet bland befolkningen har medfört nya typer av gravskick, som minneslundar från slutet av 1950-talet och askgravplatser och askgravlundar under de senaste två decennierna. Samtidigt ser vi en större efterfrågan på särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund, och en ökad individualisering i gravutsmyckningen.

Öppna historiska arkiv
Kyrkogårdarna har blivit en viktig del av vårt definierade kulturarv i ganska sen tid. Det utseende som våra kyrkogårdar och begravningsplatser har idag speglar samhällets syn på död och begravning under flera hundra år, både när det gäller kyrkogårdarnas arkitektoniska utformning med kvarter, gångar och trädkransar, och gravanordningarnas utformning med gravstenar, inskriptioner, utsmyckningar och val av växter.

Kyrkogårdarna besöks av allt fler människor, som inte nödvändigtvis har anhöriga begravda där. Det är oftast tyst och fridsamt på en kyrkogård. Kyrkogårdarna är öppna historiska arkiv till vilka alla har tillträde. Här finns ett botaniskt, arkitektoniskt, religiöst och etnologiskt kulturarv.

Text: Eva Grönwall 

Källa; Död och begravning | Livet i Norden | Högtider | Nordiska museet | Nordiska museet

Särskilt stor var barnadödligheten. Många dog före 10 års ålder. Föräldrar sörjde och mindes sina barn med enkla träkors, minnestavlor, begravningskransar och begravningskronor. De kunde hänga i kyrkan eller som minne i hemmet. Barnen ansågs länge ha en särskild plats i himlen. Därför var dopet mycket viktigt, för om ett barn dog utan att vara döpt kunde det inte nå salighet.

För att försöka ge sina dödfödda barn eller ofullgångna foster en plats i himlen lägger mödrar dem i små trälådor och placerar dem så nära den vigda jorden som möjligt. Fosterkistor har hittats i kyrkogårdsmurar, på kyrkvindar, i ventilationshål och under kyrkgolv. I hela Norden har det förekommit att askar smugglats ned i kistan med en avliden eller grävts ner i en öppen grav.

En glad likvaka med skratt, lekar, dans och öl skulle hjälpa den döde tillhimmelriket och ge den frid.

Likvaka för att skydda den dödes själ

Före begravningen vakade man över den döda för att skydda själen mot onda makter. Kroppen var tvättad och klädd i högtidsdräkt eller i sina finaste kläder. Ögon och mun skulle vara slutna för att visa på den fridfulla himmelska sömnen. En glad likvaka med skratt, lekar, dans och öl skulle hjälpa den döda till himmelriket och ge den frid. I en tid full av krig och död urartar vakstugorna ofta till regelrätta fester.

Anonyma begravningar för odöpta och självmördare

Men en del blev begravda anonymt. Döda foster, självmördare, mördare och andra stigmatiserade människor fick inte bli begravda i kyrkans vigda jord, utan fick en plats utanför kyrkogården eller i kyrkogårdens utkant.

Källa Självspillingar - Släktband | Sveriges Radio

Publicerat fredag 2 september 2005 kl 11.36

Släktband 12 september

Den som tog sitt liv kallades länge för ”självspilling”, en som medvetet förspillt sitt liv. Länge rådde i Sverige mosaisk lag, dvs den svenska lagen byggde på de 10 budorden i Bibeln. ”Du skall icke döda” gällde i lika hög grad det egna livet, och den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Mördare ska straffas på lämpligt sätt, också om han eller hon är död. Kroppen och själen fick ta straffet. Ofta brände man självmördare och grävde ner dem på galgbacken - ett fruktansvärt straff för den som var övertygad om att själva kroppen skulle återuppstå på den yttersta dagen.

Men Yvonne Maria Werner som är docent i Historia vid Lunds universitet har tittat närmare på nästan 700 fall av utredningar av självmord under 16-och 1700-talen och funnit att det inte bara fanns dessa de allra strängaste straffen. Den som bevisligen hade varit från sina sinnen, dvs psykiskt sjuk när han tog sitt liv, kunde få lov att begravas på kyrkogården. Det kunde bli en så kallad ”Stilla begravning” utan klockringning och ibland utan präst. Ibland kunde man bestämma att den döde visserligen skulle få begravas inom kyrkogården men inte tillsammans med sina släktingar i den tidens familjegravar så kallade ”ättehagar”, utan ensam på kyrkogårdens dåliga sida, den norra.

Också händelser som vi idag absolut inte skulle betrakta som självmord kunde göra det då; den som betedde sig alltför äventyrligt och till exempel gav sig ut i dåligt väder utan att ha något viktigt ärende, kunde stämplas som självmördare. Dagens äventyrare som klättrar och tar sig fram i oländiga miljöer hade alltså blivit fördömda av den tidens människor.

Yvonne Maria Werner berättade i det tredje programmet i Släktband hösten 2005 om hur människorna i byarna engagerade sig i hur folk begrovs.

-Vi har hittat bevis för att människor blivit upprörda över att desperata människor som tagit sina liv blivit begravda utanför kyrkogården, säger hon. Det hände att man helt sonika grävde upp sådana kroppar och istället begravde dem innan för kyrkogårdens hank och stör, i den egna ättehagen.

-Men, tillägger hon, det finns också tillfällen då man gjort motsatsen, dvs grävs upp någon inne på kyrkogården och istället grävt ner den utanför.

Bakgrund 

Den 27 juli 1820 beviljade Kunglig Majestät understöd till bygget av ett kapell i Vännäs, understödet bestod av ett stamboksbidrag och en rikskollekt. 1822 då kyrkobygget var till hälften klart gjordes en ansökan om att få en egen präst och det framhölls att kapellborna inte hade tillgångar att själv underhålla och ge lön till denne. 

Den 13 september 1822 förordnade Kunglig Majestät att kapellborna skulle få en komminister. Tjänsten utlystes i december 1824 och den förste innehavaren utnämndes i september 1825. Redan 14 april 1827 beslöts vid en kyrkostämma att på högsta ort anhålla om att få bilda ett eget pastorat. Detta avslogs i ett kungligt brev 15 jan 1831.

Vännäskomministern O W Söderlind såg med energi till att Vännäs fick kyrkorätt den 1831 och frågan om utbrytning vann kungens bifall 14 augusti 1834.

Kyrkoherden fick då den jord som den 18 dec 1826 inköpts till prästboställe och varpå prästgård uppförts enligt 5 april 1928 fattat beslut.

Kyrkoherden har varit ensam ordinarie präst i församlingen till 1 maj 1918 då en inrättad komministratur fick sin förste innehavare.

Kyrkoherdar

Olof Wilhelm Söderlind kyrkoherde 1833 - 53, verksam i 20 år.
O.W föddes den 28 aug 1793 i Bjertrå och var son till en bonde. Han avled 25 okt 1853. 

Efter studier i Uppsala arbetade han först i Nordmaling innan han blev utnämnd till komminister i Vännäs 21 september 1825, från och med 1833 fick han uppbära kyrkoherdelön. 

Vid den förestående utbrytningen höll han möte i olika byar för att övertala hemmansägarna att sluta sig till den nya församlingen. Söderlind uppskattade inte den läsarrörelse som förkom i församlingen eftersom han ansåg att bara skapade oordning .Det går att läsa mer om läseriet i Hernösandsposten 1843 n 51 

Isak Nydahl kyrkoherde 1857  -  1865, verksam i 8 år.
Erhöll kunglig fullmakt som kyrkoherde i Vännäs 21 juli 1854 med tillträde 1 maj 1857.
1865 flyttade han till Sidensjö pastorat. 

Johan Gustaf Thelberg kyrkoherde 1865 – 1884, verksam i 19 år.
Född i Östersund 6 mars 1821, son till garvaren E.G Thelberg och S.C Boraeus, studerade i Uppsala 1842, hade tidigare arbetat i Skellefteå, I Linsell innan han kom till Vännäs där han tillträdde 18 maj 1865 och var kvar tills han avled 23 juni 1884.

Ferdinand Öberg Kyrkoherde i Vännäs 1 maj 1888 – 1927, verksam i 39 år.
Kyrkoherde Lars Ulrik Ferdinand Öberg föddes den 10 september 1850 i Häggdånger, Ångermanland som son till hemmansägaren Lars Mikaelsson Öberg och hans maka Karolina Kristina Sadelin. Efter att ha studerat vid Fjellstedtska skolan åren 1871 - 1875 avlade han mogenhetsexamen vid Upsala privata elementarläroverk den 31 maj 1876. Därefter skrevs han in vid Uppsala universitet, där han avlade teoretisk teologexamen i december 1878, varefter han med befrielse från praktisk teologexamen prästvigdes för Härnösands stift den 26 januari 1879. Ferdinand Öberg avlade pastoralexamen i november 1891 och uppträdde som preses vid prästmötet i Härnösand 1897, där synodalavhandlingen bar titeln "Om Kristus som överstepräst enligt Hebréerbrevet". Vid Linnéfesten i Uppsala i maj 1907 utnämndes han till teologie doktor. 
 
Den prästerliga banan inleddes i Jämtland, där Ferdinand Öberg efter korta förordnanden som e o Prästman blev utnämnd till komminister i Ås, Rödöns pastorat den 29 november 1880. Han tjänstgjorde också som lärare under ett läsår (1886 - 87) vid Östersunds elementarläroverk för flickor. 
 
Den 19 maj 1885 utnämndes han till kyrkoherde i Vännäs, där han efter ett år som vice pastor tillträdde tjänsten den 1 maj 1888. I Vännäs blev han kvar till sin pensionering 1927. Som emeritus bosatte han sig i Äppelviken, Bromma församling, där han avled den 11 juni 1933. Jordfästningen ägde rum i Vännäs kyrka den 18 juni. 
 
1882 hade Ferdinand Öberg ingått äktenskap med Emma Huss, dotter till komminister Erik Huss i Hammerdal. Hon avled redan den 23 januari 1890 i Vännäs. I äktenskapet föddes sonen Erik den 14 april 1884 och döttrarna Elin, den 22 augusti 1885 och Signild den 29 juni 1887. 
 
Han gifte sig för andra gången 1892 med Anna Emilia (Emma) Axberg, född den 24 november 1857 i Strömstad. I detta äktenskap föddes två barn, sönerna Thure Ferdinand, född den 30 mars 1893 och Carl Emil Ferdinand, född den 27 augusti 1894. 
 
Öberg var mycket beläst på det teologiska området. Han fortsatte de exegetiska och dogmatiska studierna till sen ålderdom. Hans egen övertygelse i dessa frågor var dock fast grundad i den gamla ortodoxt-lutherska ståndpunkten. 
 
Öbergs verksamhet som predikant kännetecknades av ingående bibelkunskap. Predikningarna som hölls i en något tung stil var omsorgsfullt utarbetade med tonvikten lagd på det undervisande momentet. Detta visade han också i arbetet med konfirmanderna, där han gav sina elever grundlig undervisning och utövade stort inflytande. När det gällde de övriga ämbetsuppgifterna framstod han som plikttrogen, ordningsam och tillmötesgående. Han var särskilt intresserad av skolväsendets utveckling. Till missionssällskapet "Bibeltrogna vänner" hade han en positiv inställning och gynnade dess predikanter till många av hans ämbetsbröders betänksamma undran. (Sundelin, K, Handlingar rörande prästmötet i Luleå 1934, Minnesteckningar) 

Skrev andaktsboken Vägen till sällhet. Hans speciella gåva var att nå konfirmander.

I VK 19050912 finns en mindre smickrande beskrivning av honom när det gäller hans sätt att agitera mot politik han inte gillar, han kallar bland annat liberalismen och socialismen för tidens ondska, han uttrycker också att de i Vännäs inte borde läsa VK, han sa: läser man en sådan tidning blir man förtappad 

I kyrkonytt 1998 finns två minnesbeskrivningar kring honom

Edit Abelsson, Vännfors,  92 år, säger bland annat detta:

”Jag var van att vara hos Dr. Öberg i Prästgården eftersom två av mina systrar tjänade där. Han döpte mig, konfirmerade och vigde mig. Han blev en personlig vän, faderlig rådgivare och själasörjare, så för mig var han mycket värdefull. Han predikade Jesus Kristus, korsfäst för vår skull, uppstånden och levande ibland oss. Det var därför märkligt att han fick dö på heliga trefaldighetsdag 1933. Han som hade talat om treenigheten i alla sina predikningar.

Vid ett tillfälle sa han: ” Jag har ingen rätt att döma andra samfund och inte vill jag göra det heller. Det är nog så att det inom alla samfund finns det rätta kristna, likväl som det inom alla samfund finns skrymtare”.

När han var konfirmandpräst var det viktigt att kunna katekesen, bibliska historien och alla buden, det var inte fråga om att fuska där inte. När Dr Öberg var konfirmationspräst bestod gruppen av 120 ungdomar och Edit nämner att det var ett stort under att han orkade lära ut och förhöra alla.

Dr Öberg var med och bildade missionsföreningen i Vännfors, jag har även några fler minnen som visar att han var personlig. En dag när jag som 15-åring var i prästgårdens kök kom Dr Öberg in och sa nu ska vi gå till expeditionen och bedja till Gud, du och jag, så föll v på knä vid den gamla skinnklädda soffan. Han bad för mig, för församlingen, han bad så att det ju kunde ha rört en sten och jag var så glad, tänk att han tog en 15 år ung flicka på allvar. 
Dr Öberg var en verklig missionsvän och värnade särskilt om Kina-missionen. En söndag förmiddag kom jag till honom och bad att få tömma vår missionssparbössa och jag bad om ursäkt för att jag kom just då han skulle gå till högmässan. Dr Öberg sa då ”Det gör ingenting. Än om du skulle komma mitt i natten och vill lämna en gåva till missionen skulle jag gärna stiga upp och ta emot den”.

Dr Öberg var storvuxen och rak i kroppen, han hade en malmstämma, det fanns ju inga högtalare på den tiden. Vid jordfästningar som ju alltid hölls utomhus, tog han av sig mössan, än om det var så kallt att det stod rök ur munnen. I Vännfors bad någon att han skulle hålla avslutning på ett möte, då sa han: ”Jag går aldrig upp i en predikstol oförberedd, så det gör jag inte”.

Signhild Sjöström, Spöland, 87 år nämner bland annat detta:

”Han kom ofta till oss i mitt föräldrahem, jag tyckte han var så trevlig för han brukade prata med mig. Han visste jag hade fått samma namn som en av hans döttrar. När jag sedan kom i konfirmationsundervisningen kändes det inte så gruvsamt. Förhören gick bra, för han hade så god ordning. Mycket av det vi fick frågor om, det hade vi ju lärt i skolan. Katekesen kunde jag utantill på den tiden. Dr Öberg lärde oss för livet, han var vänlig och glad så han hade inga disciplinsvårigheter. Vid konfirmationen minns jag hur han såg ut.. hans silvervita hår gick i stil med den svarta mässkruden, den med silverkorset, det var bakgrunden till en ring av 70 flickor med svarta halvlånga klänningar och med långa flätor, i Vännäs kyrka den 3 juni 1916.

Han var alltid välvårdad och välkammad, han sjöng aldrig men det tänkte man inte på när han hade ju så kraftig röst när han predikade Som predikant var han mycket texttrogen, han blev kritiserad för att han alltid hade koncept men det visade ju bara att det var en väl genomtänkt predikan.

Han var ju ensam präst från 1887 till 1918 då Grubbström kom. Det var många av de äldre som tyckte att det inte alls var nödvändigt med en präst till, det gick ju så bra med Dr Öberg ensam. Dr Öberg hade humor, när han kom ut på bröllop var mycket underhållande och trevlig, därför var jag nästan ledsen när han flyttade 1927, då Theodor och jag funderade på bröllop. Dr Öberg var självskriven ute i byarna när det skulle bli ett större möte, han gjorde så att det blev högtidligt, det var också mycket lätt och trevligt kring honom.

Dr Öberg var en hårt prövad människa, han miste två hustrur och två av sina döttrar, hemma hos morfar sa han så här en gång om förlusten av sina döttrar: ”Elin var ju klen och att hon skulle dö var inte oväntat, men att Signhild skulle lämna oss det tog jag mycket hårt”.

1907 teol doktor, 1927 flyttade till Äppelviken i Stockholm när han blivit pensionär .

Alfred Ohring, kyrkoherde 1927-1937, verksam 10 år.
Född i Resele 24/9 1876, prästvigd 22/1 1905

Innan Alfred kom till Vännäs arbetade han i Arvidsjaur och visade stort intresse för samerna. Han hade ett sinne för liturgi före den liturgiska rörelsens tid, det fanns en glädjeton i hans predikan. I Vännäs avstod han från alla kommunala uppdrag, han dog 61 år gammal efter en blindtarmsoperation på Umeå lasarett.

I Församlingsgårdens foajé och i Festsalen står idag en del av Alfreds möblemang från prästgården han bodde i under sina år som anställd kyrkoherde i församlingen. Det är bastanta trämöbler med stoppning och gul klädsel: soffa, fåtöljer, soffbord, rökbord, två stolar och tre sektioner av en bokhylla. Dessa kom till församlingen genom att en anhörig kontaktade församlingen och ville återlämna dessa som med tiden hade hamnat utanför Göteborg. Sen 2019 står de på sin nya plats och tar emot besökare i Församlingsgården. 

Sigurd Johannes Lidström, kyrkoherde 1939-1961, verksam 22 år.
Född 10 september 1896 i Karesuando, död 27 augusti i Umeå.

Lidström var son till folkskolläraren Valfrid Lidström och Johanna Mörtberg. Han blev teologie kandidat vid Uppsala universitet 1924, kontraktsadjunkt i Norrbottens norra kontrakt samma år, var vice pastor i Karl Gustavs församling, Tärendö församling och i Korpilombolo församling 1925–1927, var kyrkoherde i Tärendö församling 1927–1939 och i Vännäs församling 1939–1961. Lidström var även riddare av Nordstjärneorden.

Lidström var sedan 1928 gift med Nannie Sandberg, med vilken han hade två barn. 

Inspektör för Vännäs samrealskola 1939-1958. 

Johan Hillmer Jonsson kyrkoherde i Vännäs 1961-1976, verksam 15 år.
Född i Ekeby 13/10 1908. Prästvigdes 20/12 1933. Hillmer verkade i Vännäs en stor tid av sitt prästliv. 

Mellan 1/11 1937 – 31/1 1939 var Hillmer vicepastor, tjänsten gick då över till att vara kyrkoadjunkt mellan 1/2 1939 – 31/3 1950. Efter 11 års frånvaro kom Hillmer tillbaka och blev kyrkoherde 1 /10 1961 fram till sin pension 1/10 1976. Totalt 28 år tjänade han Vännäs församling 

David Lindström kyrkoherde i Vännäs 1976 1/10 –1986, verksam 10 år.
Prästvigd J-lund 1952, vid avtackning fick han fina vitsord “Du har varit som vi alla vill att en präst ska vara. Du har inte suttit på en piedestal högt ovanför utan varit en bland oss” Hans förkunnelse och själavårdande sidor lyftes även fram.

Komministrar

Gustaf Grubbström född på Holmön 13/9 1886. Prästvigd 13/12 1914.
Vännäs förste komminister verkade under tiden 1/5 1918 – 18/6 1924. Han älskade fiske och jakt 

Olof Berggren anställd 1926, avled samma år efter några månaders tjänst. Johan Bergbom och Erik Samuelsson ryckte in som vikarier.

Ivar Dahlberg född i Fors 22/7 1889. Prästvigd 9/4 1922. Komminister i Vännäs 1/5 1928 till sin död 5/7 1939.
Ivar hade varit typograf i många år innan han blev präst, han prästvigdes för tjänst i lappmarkerna och jobbade tillsammans med Alfred Ohring i Arvidsjaur, när denne senare fick tjänst som kyrkoherde i Vännäs följde Ivar strax efter och blev komminister. Ivar hämmades dock av svag hälsa och under åren i Vännäs bidrog detta till att han till stor del var sjukskriven, vikarier under denna tid var Torsten Möllerberg, Carl-Johan Rosen, Alvar Thörn och Harald Sjöström.

Otto Lindgren född i Nordmaling 20 juni 1898. Prästvigd 18 december 1932, komminister i Vännäs 1940 till 1950.
Han såg med en realistisk blick på kyrkans möjligheter i en sekulariserad omgivning, han predikade i pietistisk stil, texten skulle ställas fram precis som den var.

Hans Edsinger född i Delsbo 1/10 1894. Prästvigd 230520. Komminister i Vännäs köping 501001 till sin pension 601001.
Missionär för EFS i Etiopien. Tiden i Etiopien var en inspiration resten av livet, såg ungdomsarbetet som något viktigt
Lade mycket tid på predikan.

Alvar Thörn född i Hakarp 26/10 1908. Prästvigd 19361220.
Hade missiv i Vännäs, kyrkoadjunkt i Vännäs 19500401-19520630.
Med tiden kom han att ta anställning vid realskolan Vännäs där även hans hustru var lärare, skoltjänsten kom att engagera honom helt och hans verksamhet i församlingen upphörde

Bror Wahlqvist född i Röke 15/8 1900. Prästvigd 19361220. Var kyrkoadjunkt 19521001-19590930. 
Han ville bli sina församlingsbor till tröst och hjälp och hade lätt att få kontakt med dem

Ture Bergman född i Skellefteå 3/2 1904. Komminister i Vännäs 1/10 1960 – 30/6 1970.

Rolf Hedman född i Älsvbyn 14/12 1937. Död 2022. Prästvigd 1965. Komminister i Vännäs 1/11 1970 – 30/9 1978.

Rolf växte upp i Vidsel, Älvsby församling i Norrbotten, äldst av sex syskon. Fadern var hemmansägare Gunnar Hedman. I första hand gällde skogsbruk. Rolf tog ett sabbatsår från studierna och jobbade med sin far i skogen. Fadern ville att Rolf skulle överta gården men Rolf hade gott läshuvud så det blev realskola i Älvsbyn, gymnasium i Boden och teologistudier i Uppsala.

Rolf växte upp i ett varmt kristet hem. Fadern samlade familjen och läste Rosenius postilla varje dag. Gudstjänsterna firades i EFS-kapellet. I Uppsala träffade Rolf Gudrun som studerade franska och 1963 på midsommarafton gifte de sig i Umeå landsförsamlings kyrka. Rolf har alltid varit känd för sin goda sångröst. Privatlektioner under gymnasietiden och i Uppsala. Resultatet blev en välsjungande liturg i mässan.

1965 prästvigdes Rolf i Luleå domkyrka. Första missivet gick till Skellefteå landsförsamling. Det var en dröm att få börja sin prästgärning här. En av de kyrksammaste församlingarna som gick att uppbringa! 2 000 fick plats under predikstolen. 40 predikoställen ute i byarna! Sedan följde åtta år i Vännäs. Familjen bodde då i en riktigt härlig villa med park runt omkring och strålande utsikt över Ume älv.

1978 valdes Rolf till kyrkoherde i Almundsryd. Biskop Sven Lindegård var imponerad över Rolfs mäktiga förkunnelse! Idet gammalkyrkliga Kronobergs län passade Rolf in med sin starka gudstro. Predikstolen i Almundsryd kyrka är placerad över altaret! Härifrån förkunnade han Guds väldiga gärningar. Budskapet ska inte skymmas utan lysa klart.

Gudruns morfar köpte 1926 ett fantastiskt hus högt beläget i Harplinge. Med utsikt över land och hav. Hit flyttade Rolf och Gudrun vid pensioneringen 1997. Underbara år följde vid havet och bland de blommande körsbärsträden i trädgården. Rolf skall vila i familjegraven på Harplinge berömda kyrkogård. Gudruns morfar var löjtnant vid I 16 vilket förklarar gravens symboler Värjan och hjälmen.

Johan Wingård född i Uppsala 1953. Prästvigd 10/6 1979. Fick missiv till Vännäs, anställd som kyrkoadjunkt 1/11 1979.

Präster med missiv

Nyutbildade präster hade missivanställningar innan de fick fasta tjänster, därför var de oftast på plats en begränsad tid.

Johannes Nygren född i Degerfors 9/1 1861. Prästvigd 1887. På plats under 1880-talet.

John Bergbom född i Piteå 10/12 1899. Prästvigd 21 /5 1925. På plats under 1920-talet.

Ferdinand Bäckström född i st Pauli, Malmö. Han var kapten i det militära innan han sadlade om till präst, prästvigd 1920.

Thorsten Möllerberg född i Ljungby 14 /5 1893. Prästvigd 6/2 1927.

Erik Samuelsson född i Piteå 14/8 1892. Prästvigd 20/12 1925.

Harald Sjöström född i Bjurholm 15/12 1904. Prästvigd 26/5 1935. På plats under 1930-talet.

Östen Sundqvist född i Gällivare 12/12 1902. Prästvigd 25/5 1933.

Torbjörn Hagman född i Engelbrekt 14/5 1935. Prästvigd 1962. På plats under 1960-talet.

Hans Fredriksson, Brån

Hans Fredriksson föddes i Brattby den 10 december 1816, hans pappa var en skicklig böss- och finsmed och han lärde upp Hans i detta yrke.

Föräldrarna lät Hans få anordna dansaftnar i föräldrahemmet men tyvärr fanns ingen som kunde spela fiol och då var det svårt att hålla danstakten.

Detta ledde till att Hans åtog sig att sjunga danslåtarna så att de andra kunde dansa. Det största intresset för Hans var dock att få lära sig mer om smide.

Hans och hans pappa hade en varm och nära relation och det blev jobbigt för honom när hans pappa dog efter en tids sjukdom. Pappans oro inför döden väckte svåra frågor hos Hans. “Oron för själens frälsning ökade och gjorde honom till en olycklig ung man”

Så fick Hans en dag höra en sång som handlade om JESUS har dött för våra synder och det förändrade hans liv och tron blev hans trygghet.

Hans blev en läsare och slutade sjunga på dansaftnarna

När Hans var 25 år gifte han sig med den fromma Lovisa Elisabet Eriksdotter från Gubböle, de köpte ett hemman i Brån där han byggde sin egen smedja

Han var en mycket aktad smed och “traktens jägare beundrade hans bössor”

När någon ville ha hjälp med smidjearbete fick denne räkna med att den första frågan var “Vill du ha smidd eller sök du själens frälsning?”

Det var ingen ovanlig syn att se smeden på knä vid städet och en nödställd själ vid sidan.

Det här var på den tiden då pastor Söderlind var vice pastor i Vännäs pastorat, Söderlindh uppskattade inte läseriet i hans pastorat och förföljde Hans. Hans tog illa vid sig och bjöd därför ofta läsaren Lindström från Örträsk att besöka Vännäs. Eftersom det blev stridigheter mellan Söderlindh och främst Lindström blev biskop Franzén tvungen att sammankalla parterna för en uppgörelse så att det skulle bli lugnt. 

Efter Söderlinds död blev sedermera 1934 blev Ferdinand Öberg kyrkoherde och han hade en helt annan inställning till Fredrikssons andlighet, Öberg besökte ofta smedjan och beskrevs som Fredrikssons andliga son.

Källa: Soldathemsföreståndare M J Ahnqvist

När trotjänaren Johan Andersson gick i pension 1977 hade han arbetat som kyrkvaktmästare i 46 år dessförinnan hade hans morfar  Erik Jakobsson varit kyrkvaktmästare i 18 år och fadern Andreas Jonsson i 20 år.

Redan som tioåring hade han börjat hjälpa sin pappa, han plockade ogräs, städade och sågade ved källa vk 6 juni 1977.

Johan sökte jobbet som vaktmästare när han var 19 år gammal, lönen var då 400 per år + 10 kr för varje gravöppning.

Det enda intermezzo han var med om var när en liten vit lapphund smet in i kyrkan under en vigsel och Johan fick jaga den mellan bänkarna tills den tyst och snällt spatserade fram till prästen framme vid altaret och låg kvar där under vigselakten.

Tidningsurklippen vittnar om en man som lade ner själ och hjärta i att utföra ett gott jobb, sommartid var arbetstiden ofta från 7 på morgonen till 9 på kvällen. 

Vid ett tillfälle då säkringarna hade krånglat så gick Johan förbi kyrkan vid ett-tiden på natten för att kontrollera det elektriska. Ungefär samtidigt kom ett gäng ungdomar som när de passerade kyrkan slog vad med en ung flicka om att hon inte vågade gå runt kyrkan denna kusliga höstnatt. Flickan antog vadet och började gå runt kyrkan och det gick bra till dess att Johan öppnade kyrkdörren. Då hördes det ett skrik i natten. 

Kyrkonytt 1977

David Lindström skriver ett uppskattande kåseri om Johan i kyrkonytt. Där beskrivs Johans stora vänlighet och hans sätt att bemöta folk som kom med olika klagomål. Någon kom en dag och beklagade sig över att priset på gravöppning hade höjts alldeles nyligen. Genast kom svaret från Johan: Om du raskar på så ska jag se till att du får gravöppningen till gamla priset.

Vk 13/8 1974 

”Vig som en akrobat svingar sig kyrkovaktmästare Johan Andersson upp ur en grav på kyrkogården. Fiskar upp spaden som fungerat som språngbräda ur tvåmetershålet. Borstar av jorden från byxorna under det att kollegorna uttrycker sin beundran för den smidige 63-åringen.” i artikeln beskrivs att Johan under sina år grävt närmare 1000 gravar men i och med att församlingen 1974 inköpt en traktor så blev arbetet mycket enklare. Johan beskriver att handgrävning tar 2 dagar i anspråk till skillnad att få hjälp från traktorn vilket bidrar till att det tar bara ett par timmar att gräva en grav.

Innan kyrkan fick elektrisk uppvärmning tillbringade Johan många lördagsnätter i kyrkan. Under veckorna var det ingen som eldade i kyrkan så för att få en jämn temperatur i kyrkan så började Johan elda på lördagen och fortsatte med eldningen även under natten mot söndagen

Kyrkvärden Johan Hansson förekommer i en rad protokoll och det uppdras till Hansson att ordna nästan allt som rör kyrka och skola. Från att inköpa ved till att laga en fönsterruta eller se över kyrksprutan.

Ragnar Emanuelsson beskriver 1982 sina minnen av den forne kantorn och läraren:

Jag minns kantor Schödin mycket väl, då jag tillhörde hans sista klass innan han gick i pension. Såsom lärare var han kolossalt sträng och fordrande med vassa nypor och hård pekpinne, som hårlugg och byxbak fick känna av. Utöver att vara folkskollärare var han även kantor, kyrkokassör, taxeringsnämndens ordförande och kommunalfullmäktiges ordförande. Han ledde även kyrkokören och hade ett fint samspel med kyrkoherde Ohring: under det att Ohring predikade gick Schödin en söndagspromenad och rökte sin kära pipa, och när han kom tillbaka och hängde sin rock på kroken på orgelväggen, avslutade Ohring sin predikan.