|
Än en gång nalkas julen, och jag vill av varmaste hjärta önska er mycket glädje under dessa dagar. Just nu är nog många av oss mitt i julförberedelserna. Säkert är det intensivt, men jag hoppas att helgen också kommer att innebära vila och återskapelse av kraft, livs- och arbetsglädje. Mitt varmaste tack till er alla för allt gott verk i vår gemensamma uppgift att vara kyrka i vardagen och i församlingarnas många uppgifter. Kyrkan i vårt stift är till stor välsignelse, det hör jag många goda berättelser om.
När nu julen strax är här säger många av oss: så fort det går, redan jul igen. Snart kommer vi också att ägna oss åt nyårstidens summeringar av året som gått. Många kanske då, som jag, kommer att säga: vilket år det har varit. Bakom oss har vi internationella omvälvningar. Nya, hårda tag i den svenska flyktingpolitiken, det omskakande EU-utträdesbeslutet i Storbritannien och ett maktskifte i USA som låter oss ana en annan ton och ett annat sätt att tänka om människor – och framför allt människor i utsatta lägen.
Kanske kommer vi att säga: det var 2016 som det vände. Frågan är åt vilket håll det vände? Var detta det i år vi fick de tydliga signalerna om att världen nu rasar in i storskaliga kriser, eller var det detta år som människor slutligen insåg att vi måste ta oss samman, sluta oss ihop och arbeta gemensamt för en bättre värld? Tecknen på båda möjligheterna finns, och vägen är inte given.
Som kyrka står vi på hoppets sida. Vi förkunnar en levande Gud som blivit människa och delat våra villkor, en Gud som skrattar med vår glädje och gråter i vår sorg. Vi tror på en Gud som är med oss både i nöd och i medgång. Guds kärlek lever och andas i allt. Därför finns det alltid anledning till hopp.
Om detta hopp behöver vi berätta för varandra. Outtröttligt i våra predikningar men minst lika outtröttligt i våra samtal med varandra. Mer än någonsin behöver vi samlas, läsa hoppets berättelser i Bibeln, be tillsammans, för bönen är hoppets språk. Låta oss tala tro, tala hopp och berätta om hur Gud verkar i livet, i både stort och smått! Vi behöver vår gemenskap i liv i våra församlingar inte för församlingsstatistikens skull utan för att vi har så mycket att vinna på att träffas och stötta varandra i det spännande och svåra som det är att vara människa. Gamla och unga, tillsammans kan vi dela tro och liv, stötta varandra och påminna varandra om Guds kärlek, den som vi aldrig behöver förtjäna. Vi får påminna varandra om förlåtelsen som gör att vi orkar gå vidare också när allt det vi inte gör ropar högre än det vi faktiskt gör. Jag tror att kyrkan behövs mer än någonsin. I ett samhälle som genom lagstiftning och praktik har gjort tillvaron mycket svår för människor som är på flykt undan krig eller omänskliga livsvillkor behöver vi hjälpas åt att låta hoppet bli handling.
Man kan inte ändra ett samhälles praktik utan att också värderingarna förskjuts. Mot sådana förskjutningar behöver vi vara motkraft, för vårt samhälle står nu på detta sluttande plan. Kyrkan är en sorts ”värderingsvakt” i samhället, när människans värde och värdighet behöver försvaras. Det är därför jag tillsammans med mina biskopskolleger och kristna samfundsledare från hela Sverige undertecknat juluppropet - gör det gärna du också.
Barnet i krubban påminner oss om livets proportioner och om kallelsen till att vara människa. När vi undrar var Gud är, vem Gud är och om vilka värden som är värda att hylla, följa och sprida, så får blicken gå till Betlehem. Kristus är mitt ibland oss: då, nu och alltid. Mina allra varmaste hälsningar till er alla, med önskan om en riktigt god jul!
|
