Der är alltid intressant att i Kyrkans Tidning läsa olika församlingars annonser då man
söker präster och musiker till lediga tjänster. Oftast beskrivs församlingarna ganska
utförligt i form av att man anger alla verksamheter som finns. Det kan finnas ett rikt kör- och musikliv, en stor barn- och ungdomsverksamhet, fina kyrkor och rent allmänt målas en
livlig och mångfacetterad verksamhet upp. Jag har funderat över om detta verkligen är själva styrkan i en församling. Den är nog snarare människorna som bygger upp församlingen, människorna i verksamheten. Det är de mänskliga relationerna som gör församlingen till en levande organism. När vi möts i olika gemenskaper i församlingen frigörs vi som människor. Relationerna är betydligt viktigare än själva aktiviteten man samlas kring.
Jag kan tänka mig att Jesus blev chockerande besviken när plötsligt hans egna lärjungar började samtala om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Han verkade tycka
att de missförstått alltihop, om de trodde att relationerna i den första lilla församlingen skulle gå ut på att sträva efter att anses vara störst. Visst smyger sig lätt sådana tankar in i våra nutida kyrkliga församlingar, och även i samhället i stort.
Nu var det Jesu tur att chockera lärjungarna. Han menade att storheten inte måste ligga i att alltid vara den främste, utan att underifrån tjäna och vara till för någon annan. När det här perspektivet och tänkandet finns ger det församlingens gemenskap en oerhörd styrka, detta att vi kan vara till för varandra och tjäna varandra. Det här sättet att tänka och vara skulle också kunna bli till en oerhört stor inspirationskälla för hela samhället, där makt
och storhet verkar ses som det allra viktigaste att eftersträva och nå.
Kyrkoherde Bengt-Åke Månsson