Vi har klivit över tröskeln till sommarens årstid, en väldigt efterlängtad årstid. Det är läkande för vårt inre att se det glittrande havet en varm sommardag, höra suset från träden, se midsommarängens många blomster och rent allmänt få känna doften av sommar. Det som gör sommarn så efterlängtad är nog detta att få uppleva den starka kraften i naturens liv. Men så har vi det här med torkan! Lantbrukarna säger att det borde komma mycket mera regn för att växterna ska må bra, växa och ge skörd. De har säkert rätt! Torkan hotar livet i naturen vi gläds så mycket över.
Torkan kan bli till en symbol för allt det som kan upplevas i vårt inre under vissa perioder i livet, perioder då inget verkar bli som vi tänkt oss. Livet känns som en steril och livsfattig öken. Den riktiga torkan kan också vara att Gud verkar så konstigt tyst, och att vi inte med bästa förmåga kan se några bönesvar. Då kan trons centrum flyttas en aning. Det avgörande är inte våra känslor, eller förmågan att hålla modet uppe, utan Guds trofasthet.
Allt förändras. Känslorna skiftar, men Gud förändras inte! Vi talar väldigt mycket om vår tro, eller brist på tro, men jag menar att det mer borde handla om förtroendet för Gud. Vi får
vila i tron att Guds trofasthet är mera än bara vackra ord. Detta får vi vila i även de dagar då torkan övermäktigar vårt inre liv och Gud upplevs tyst och frånvarande. Nils Bolander skriver i en träffsäker dikt:
Sådana dagar måste ju komma, de onda dagarna: vassa isdagar, råttgrå disdagar,
horisontlösa, rymdlösa, klanglösa.
Sådana dagar då allting sammangaddar sig mot en, när besvikelserna klampar fram
i slutna led och bekymren har majdemonstrationer på torget. Sådana dagar måste ju
komma - men på den dagen får vi hålla oss nära honom.
Bengt-Åke Månsson