Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Uppsala stift Besöksadress: Dragarbrunnsgatan 71, 75320 Uppsala Postadress: Box 1314, 75143 Uppsala Telefon:+46(18)680700 E-post till Uppsala stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Ärkestiftets uppkomst och indelning

Innan det går att hur beskriva Uppsala stift grundades bör man titta på övergången från asatron till kristendomen gick till. På de här sidorna kan du läsa om hur Sverige kristnades till hur Uppsala stift bildades.

Bild: Uppsala stift

Sverige kristnas

Innan det är möjligt att skildra ärkestiftets uppkomst måste man kortfattat beskriva hur Sverige sakta men säkert övergav den gamla nordiska religionen till kristendom.

Ansgarsmissionen i Birka på 800-talet är känd, men den spelar marginell betydelse för kristingen av Sverige.  Vad som dock är noterbart, är att denna första framstött förlades till handelsstaden Birka. Som nationens främsta handelsstad hade Birka livliga kontakter med kontinenten.

Skriftliga källor om hur kristningen, till slut gick till är få, i praktiken är det endast Adams kyrkohistoria som beskriver den.  Han skrev färdigt boken 1076, men den uppdaterades kontinuerligt av författaren fram till 1080. Enligt Adam har kristendomen redan rotat sig i Danmark, Norge och Island. Även på Grönland har kristendomen nyligen fått fäste. Men i Sverige vid den här tiden, var kristendomen inte lika rotad. Visst finns det områden som redan nu hade kristnas, till exempel betraktas Götaland som i stort kristnat. Även i Hälsingland har det missionerats med mycket stor framgång, och i Sigtuna hade Biskop Adaiward d. y. sin bas. Där hade han snabbt lyckats omvända stadens befolkning. 

Men i Uppsala var situationen en annan. Där var hednatemplet fortfarande i full funktion och utgjorde ett centrum för "den barbariska vidskepelsen".

Skriftliga källor må vara få, men det finns andra källor, än de skriftliga, som tydliggör kristningen. Till exempel har mynt som präglats i Sigtuna under 1000-talets första hälft kristen inskrift och är prydda med kors. Det befäster bilden av att kristendomen fått fäste i staden, möjligen redan innan biskop  Adaiward kom dit. Den nya tron vann säkert relativt lätt anhängare i denna internationellt präglade köpstad.   För att undersöka hur snabbt kristningen skedde i övriga Uppland, får vi beakta andra fynd,  mer specifikt de korsmärkta runstenarna. Dessa runstenar anses härröra från 1000-talet och framförallt dess sista hälft vida spridda i runt om i Sveas rikes kärnländer.  Ett fåtal av dessa korsmärkta runstenar återfinns i både Hälsingland och Medelpad.

Hur man ska tolka uppförandet av dessa korsmärkta runstena, finns det inom forskningen delade meningar om. Rörde sig det om en allmän kristning, eller var de korsmärkta runstenarna endast bevis för de välbeställdas kristning.  Historiken Kjell Kumlien menar det senare. Han tar det som sannolikt att stenarna rests av "ett inflytelserikt men jämförelsevis fåtaligt skikt i samhället, det som uppehöll förbindelserna med det kristna utlandet. Inom en sådan krets av storbönder var det naturligt att kristendomen jämförelsevis tidigt blev känd".

Arkekologen Sune Lindqvist drog efter ha haft studerat de så kallade Eskilstunakistorna, en helt annan slutsats. De skulle visa att hela Rekarnebygdens befolkning varit kristnad vid 1000-talets mitt.  Någon konsensus om hur den allmänna kristningen gick till råder, som sagt inte, och man bör vara försiktig om att uttala sig allt för säkert. Det är dock troligt att storbönderna påverkade sitt hushåll och att stormänen gick över till kristendomen, samtidigt som deras husfolk, liknande hur kristnandet gick till på Island. Men därifrån är steget långt till att låta runstenarna vara ett vittnesbörd om allmän kristning.

Kristnandet av Uppland, gick långsamt och under cirka 100 år, existerade den gamla nordiska religionen och kristendomen sida vid sida.  Hur kristnandet fortskred i andra delar av ärkestiftet finns det nästan ingen information om, men att det skedde snabbare än Uppland, är osannolikt.  I jämförelse med övriga Europa, gick kristingen långsamt i Svea rike. En förklaring kan vara, att det inte handlade om någon tvångskristning, utan istället om en under lång tid pågående infiltration. Detta långsamma förlopp måste få bestämda konsekvenser för frågan om uppkomsten av ett Uppsala stift.

Uppsala stifts förhistoria

Adam av Bremen berättar i sin bok Kyrkohistoria att ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen (1043-1072) vigde sex biskopar för Sverige. Av dessa sex biskopar, var de två som aldrig tillträde.  De fyra återstående placerades som följer; en i Väster- och Östergötland med säte i Skara, en i Sigtuna och Uppsala, en till öarna i baltiska havet med säte i Birka och en hade sänts till "skridfinnarna" med residens i Hälsingland.

Fråga är vilken ställning dessa, de första, svenska biskoparna hade. Den som senast behandlade detta problem var J. A. Hellström, biskop i Växjö stift och tillika professor i kyrko- och samfundsvetenskap .  Han är av uppfattning att Adam av Bremen, avsåg att biskoparna var andliga överhuden av verkliga stift. Men för att ta ställning till om detta är giltigt, behöver vi en definition på vad som avses med ett stift. Det första och grundläggande, som krävs, är att det är ett geografiskt avgränsat område och fast biskopssäte. Denna definition, känns dock allt för vidd. Enligt min mening, borde det ha funnits en domkyrka och ett antal prästerliga tjänstemän vid biskopens sida, med andra ord: ett kansli. I annat fall kan ingen stiftsorganisation komma till stånd.  Med tanke på de stora områden som avses och de svåra kommunikationsproblem, som rådde vid den här tiden bör ett antal prostar var utplacerade inom stiften för att stiften i praktiken skulle fungera.

Av de fyra biskopar som vigts för Sverige av ärkebiskop Adalbert var det endast biskopen i Skara som rådde över geografiskt definierbart område, men då fokus skall ligga på ärkestiftets tillblivande, lämnas Skara stift därhän.  Istället koncertar vi oss på de tre övriga, biskopsdömena, som alla ligger inom det blivande ärkestiftets område.                                                                                  

Först kan vi avskriva Birka biskopsdöme som stift. Orsakerna är flera; dels är de baltiska öarna obestämt och något säte för biskopsdömet saknas, då Birka redan före 1000-talet, var förstört.  Dessutom ligger Birka och Sigtuna, alltför nära varandra för att det skulle vara troligt att båda var biskopsäten samtidigt.

Nästa biskopsdöme att avskrivas är Hälsinglands biskopsdöme som skall ha omfattat skridfinnarnas land. Detta område framstår som mycket obestämt, vilket bör ha sin förklaring i att kännedomen om Norrland, var mycket begränsad. Adam av Bremen, nämner visserligen ett ”civitas” (biskopsdöme eller stad) ; Hälsingland. Men Hälsingland är ju ett landskap och inte en ort och att det inom Hälsingland, skulle finnas en ort som var stor nog att fungera som stiftstad, känns föga troligt. Eftersom biskopssäte saknas i Hälsingslands biskopsdöme, kan de inte röra sig om något stift.  

Återstår så Adalward d. y. vigts till "biskop till Sigtuna kyrka".  Det framkommer i Adams kryrkohistoria att han blev utsänd till både Sigtuna och Uppsala. Han residerade i Sigtuna, men något stift i egentligen mening bör det inte varit frågan om Istället torde biskopens roll ha varit  av missionens art, då templet fortfarande var i bruk i Uppsala och den gamla religionen fortfarande hade starkt stöd i Uppsala. 

Som tidigare sagts, är den vidaste definitionen, av ett stift, att det är ett geografiskt begränsat område, med tydliga gränser. Med det sagt, kan Birkas, Hälsingslands och Sigtunas biskopsdöme, ej betraktas som stift, inte ens med välvilja.

Adam av Bremen skriver själv i sin kyrkohistoria, att både Norge och Sverige, ännu saknar biskopsdömen med fasta gränser, på grund av att kristendomen var så ny i de båda länderna.  Detta avfärdar J A Hellström som livliga spekulationer. Men då Adams uppgifter angående Sveriges biskopar, vi den här tiden anses som mycket tillförlitliga, även av Hellström, känns det föga troligt att han skulle spekulera om fasta gränser.

Slutsatsen som man måste dra är att, förutom det tidigt etablerade Skara stift, fanns det inte några stift i Sverige i egentligen mening på 1070-talet, och definitivt inget i Uppsalatrakten. Det som existerade var "ordnade missionscentra" för att använda K. B. Westmans träffande formulering. De biskopar som enligt Adam vigts för Sverige var i själva verket missionärer, som måste ha biskopsvigning för att kunna utföra de heliga handlingar som var reserverade för biskopen, såsom att konsekrera kyrkor, viga kristna för dop och att konfirmera.

I beskrivning av Uppsala stifts förhistoria har vi uteslutandet använt oss av Adam av Bremens kyrkohistoria, eftersom det anses som den i särklass mest trovärdiga källan.  Tidigare har man även tagit Florensföreteckningen, som en tillförlitlig lista när det kommer till biskopssäten och eller till och med stift. Upptecknad kring 1120, anger den Sveriges olika ”civitas”, med ”civitas” menas biskopsäte eller stad.  Sveriges "civitas"  är  Skara, Linköping (troligen), Tuna (sannolikt Eskilstuna), Strängnäs, Sigtuna och Aros( troligen Västerås). Dessutom finns det i Florensförteckning en mycket korrekt förteckning över de svenska landen. Enligt mycket gamla dekret säger att en primas (latin för biskop) skall placeras där det sedan gammalt suttit en förkristen motsvarighet och att vanliga biskopar ej får ta säte i mindre städer. Florensförteckningen skulle därmed vara en hjälp för kyrkan i att placera ut biskoparna Sverige. 

Men det är inte sannolikt att dessa ”civitas” avser stift, då det i Florensförteckningen listar sex (eller möjligen sju) sådana och det vid ärkestiftets grundande endast fanns fem.

Med det sagt är det inte uteslutet att det faktiskt fanns biskopar placerade vid dessa orter, även om man måste känna tvekan inför Eskilstuna, då det ligger alltför nära en civitas Strängnäs. Detsamma torde gälla för Sigtuna och Uppsala, att de låg allt för nära varandra. 

Uppsala stifts uppkomst

På 1070 talet var biskoparna utplacerade i strategiska städer och deras roll, var som sagt mer av missonerande art än något annat.  Förvandlingen av dessa biskopsdömen gick långsamt och stiftsorganisationerna växte sakta fram, och blev verkliga stift. Denna förvandling speglar mycket väl Uppsala stift, där kristiningen tog ansenlig tid. En någorlunda bestämd tidpunkt för uppkomsten av ett stift i Sverige kan alltså inte anges.

Ärkestiftet flyttar sitt säte från Sigtuna till Gamla Uppsala senast på 1140-talet. Forskare har antagit att det skedde efter templet i Gamla Uppsala förstörts och att flytten skulle vara en markering av kristendomens definitiva seger. 

Den påvliga ambassadören Nikolaus Breakspears var 1152-53 på besök i Norge och Sverige. Ett  av hans ärenden att viga ärkebiskopar för de båda länderna. Att man nu var beredd att inviga en ärkebiskop för Sverige visar att man betraktade de svenska stiften som färdigbildade, eller i varje fall Uppsala stift. Dessutom ansåg man att den kyrkliga organisationen ansågs tillräckligt stabil för att kunna bilda en egen kyrkoprovins. Men någon ärkebiskopsvigning skedde dock inte i Sverige vid den påvlig ambassadörens besök, den troliga orsaken , att ingen vigning skedde, var att  det rasade ett inbördeskrig i Sverige vid tidpunkten. I Norge installerades det dock en ärkebiskop.

1159 valdes två olika påvar, för kyrkan. Bakgrunden till att två olika påvar installerades var en schism mellan den kyrkliga reformrörelsen och den tyske kejsaren. Reformrörelsens kandidat var Alexander den III. Han var den som hade fått de flesta av rösterna, men tvingades i exil och residerade en tid i franska Sens.  Då Danmark redan tidigare ställt sig på den tyska kejsarens sida och accepterat dennes motpåve, var det nödvändigt för Alexander III att få de övriga nordiska länderna på sin sida.  För att få Sverige på sin sida, valde han att inrätta en ärkebiskop i landet. Ärkebiskopsviginingen skedde i Rens 1164, och placerades i Uppsala. Därmed blev Uppsala stift ärkestiftet.

År 1273 flyttade man ärkebiskopssätet från Gamla Uppsala till Östra Aros. Anledningen var att Östra Aros sedan länge varit det verkliga centrumet i Uppland för bebyggelse och handel.

Uppsala stifts indelning

Den kristna tron antogs officiellt på Island, efter ett alltingsbeslut.  Det finns skäl att anta att så även skedde på Gotland, och det är troligt att även de andra landstingen i Sverige officiellt antagit den kristna tron, var och en för sig.  Utifrån det, blir det självklart att stiften måste utgå från landen, vilket det i praktiken också gör.

Uppsala stift som var det ojämförligt största, omfattade de tre gamla "folklanden" Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland, vidare Gästrikland (som dock ibland räknades till Tiundaland), Hälsingland, bestående av två land, Medelpad, Ångermanland (med allt bebyggt land norr om) och Jämtland.

När man införde prostinstitutionen, nödvändigare än någonsin i detta jättestift, var det likaså självklart att utgå från landen. Således fick de tre folklanden prostar, som åtminstone på 1160-talet var stationerade i Sigtuna, Enköping och Uppsala. Rimligen bör det också ha funnits prostar i de andra landen redan vid denna tid fastän det inte kan beläggas. Denna första prostorganisation måste ö. h. ha varit färdig år 1152. Innan dess kunde ingen stiftsorganisation fungerat.

När domkapitel inrättades i Uppsala mellan 1234 och 1255 gjorde man de tre prostarna i Uppland till prelater i kapitlet. Tanken var säkert att de skulle tjänstgöra i Uppsala och låta en vikarie sköta församlingstjänsten. I praktiken stannade de kvar och kom endast vid vissa tillfällen till Uppsala. Det är säkert med denna bakgrund ärkebiskop Nils Allessons bestämmer 1298 om att det skall finnas en prost i varje härad.

Detta skulle innebära en enorm decentralisering, de 3 mäktiga landsprostarna skulle ersättas med ca 25 häradsprostar. Liksom stiftsindelningen, kom även denna omorganisation utgå från en civil indelning, nämligen häraden.

Men i Norrland, skulle denna kyrkliga omorganisation ej kunna komma till stånd, av en enkla anledning, att Norrland saknade härradsindelning. I praktiken kom denna decentralisering att dröja mycket länge i hela Uppsala stift. En orsak kan ha varit att de mäktiga landsprostama-prelaterna inte ville släppa sin position i landen.

Häradsprostarna finns till exempel inte omnämnda i den bekanta uppbördslängden för sexårsgärden (den påvliga korstågsskatten) år 1314. Inte heller hittar man några häradsprostar i förteckningen över palliumlösen 1343.

Överhuvudtaget figurerar häradsprostar mycket sällan i det medeltida materialet. Ett undantag är 1527 där härradsprostarna återfinns i en förteckning och där de även är namngivna.  Den visar de olika prästernas bidrag till gäldande av skulden till Lübeck. Det kan tänkas att Gustaf I låtit tillsätta prostar för att sedan kunna använda dem som indrivare av denna och andra pålagor. Det kan också vara så att häradsprostorganisationen genomförts under senare delen av medeltiden. Det vilar alltså undersökningar ett visst dunkel över tillkomsten av kontraktsindelningen. Det är emellertid helt klart att de gamla landen fått bilda underlag för stiftsindelningen och den första kontraktsindelningen och häradena för den senare, decentraliserade indelningen i kontrakt.

Det är när man kommer ned till den minsta kyrkliga enheten socknen eller församlingen som frågetecknen hopar sig. Det rör sig då om två skilda frågor eller komplex av frågor.

Det ena är socknarnas uppkomst. Sockenindelningen hänger tätt ihop med av vem och var de första uppfördes. På de brittiska öarna och på kontinenten var de ofta organisationer eller privatpersoner som uppförde kyrkorna, och kyrkorna kom att vara utgångspunkten för socknarnas. Den utgjordes helt enkelt av de hushåll som använde sig av kyrkan. Men på Sveriges fastland byggdes åtminstone de allra flesta kyrkor av bondemenigheter. Juristen Gerhard Hafströms teori att socknarnas utgick från de så kallade åttingarna, var länge konsensus. Men på senare tid har den blivit överspelad, då det inte finns någon geografisk överenstämmelse mellan en socken och en åtting. Man vet inte heller med säkerhet om dessa åttingar är förkristna. Man vet alltså för närvarande mindre än någonsin om hur socknarna uppkommit. Men man skulle kunna tänka sig att det fanns mer eller mindre inofficiella enheter av bönder, som brukade träffas för gemensamma angelägenheter på en central plats. Dessa bönder skulle då ha beslutat att bygga en kyrka, naturligtvis på den vanliga mötesplatsen. Genom detta stora gemensamma företag blev denna grupp ännu mer sammansvetsad än förut. Den blev en menighet och det område, inom vilket de bodde, blev en socken. Ungefär så torde på sakens nuvarande ståndpunkt den mest sannolika hypotesen te sig.

Det förefaller betydligt mindre troligt att denna gemenskap skulle ha skapats först när kristendomen vunnit seger och ett kyrkobygge blev aktuellt.

Den andra frågan är i vilken ordning dessa tre kyrkliga enheter uppkommit: stift, kontrakt och socken. Om man tar hänsyn till Uppland och övriga landskap som kom att tillhöra ärkestiftet får den långsamma kristningen och den därav följande utdragna stiftsbildningen bestämda konsekvenser. Med den definition på stift, eller rättare sagt de minimifordringar på ett stift som här framförts, och med den syn på socknens uppkomst som här givits, blir konsekvensen att den kyrkliga socknen är det primära. Sedan följde prosterier för de olika landen, därefter själva stiftsbildningen, och sist häradsprosterierna eller kontrakten.

Trots att ärkestiftet har anor mer än 900 år tillbaka i tiden har deras gränser varit näst intill intakta. 2 omritningar av stiftet har dock skett. Den första och största var när Medelpad, Ångermanland, Väster- och Norrbotten samt Jämtland avskiljdes som i praktiken eget stift år 1647. Även Härjedalen kom att med tiden inkluderas i det stiftet. Sedan skedde ingen förändring förrän tre av Upplands kontrakt överfördes till det nybildade Stockholms stift år 1942.

Kontraktsindelningen har däremot genom gått vissa förändringar. Taxeringslistan för "sexårsgärden" från 1314 upptar 24 häraden, kallade provinser. 1527 års förteckning är indelad i 21 prosterier i Uppland och ett för Stockholm, ett antal som bestod ända fram till 1928. År 1941 var siffran nere på 16 kontrakt i Uppland och sedan 1962 endast 10. En betydande sammanslagning av kontrakt har alltså skett.

Trots detta är kontinuiteten med den gamla häradsindelningen fortfarande förvånansvärt väl bevarad. Socknarna eller församlingarna däremot, den enligt min mening äldsta indelningen, har ännu idag praktiskt taget samma gränser som när de en gång bildades.

 

Texten är författad av Gunnar Smedberg (1911-1992).

Gunnar Smedberg prästvigdes i Uppsala för Härnösands stift 17 maj 1936 och var komminister i Lockne, Balingsta och Uppsala Helga Trefaldighet under sin aktiva tid som präst.

1974 blev han docent i kyrko- och samfundsvetenskap.

Om Gunnar Smedberg

Böckerna är upptagna i den ordning de anförts i framställningen.

Adam av Bremen, Ausgewähite Quellen zur deutschen Geschichte des Mittelaiters XI, ed. Buchner. Darm-stadt 1961. 11: 25, s. 256; IV: 3 1, s. 476; IV: 36, s. 486;IV: 37, s. 488; IV: 24, s. 466, 468; IV: 30, s. 474; 111: 77med schol 94, s. 428; IV: 30 schol 142, s. 474; 111: 76, s.428.

Kumlien, K., Sveriges kristnande i slutskedet. Historisk Tidskrift 1962, s. 255 f.

Lindqvist, S., Den helige Eskils biskopsdöme. Stockholm 1917, s. 105.

Ljungberg, H., Den nordiska religionen och kristendomen. Uppsala 1938, s. 150f.

Weibull, L., Nekrologierna från Lund, Roskildekrönikan och Saxo. Scandia 1, s. 86.

Hellström, J. A., Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid. Stockholm 1971 s. 27 ff, s. 32 ff.

Westman, K. B., Den Svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius 111:s. Stockholm 1915, s. 40.

Kjöllerström, S., Härad och kontrakt i Uppland, STK 34,1958.

Kjöllerström, S., Prosterier, pastorat och kyrkoherdar i Uppsala stift år 1527, PHT 1960.
Brilioth, Y., Uppsala Stift. I: Uppsala Ärkestift i Ord och Bild. Stockholm 1954.

Norrman, R., Från prästöverflöd till prästbrist. Prästrekryteringen i Uppsala ärkestift 1786-1965. Uppsala 1970, s. 37

Källförteckning

I Uppsala stifts herdaminne del 1 och 2 skildras stiftet från  kristendomens införande och hela den svenska medeltiden. Herdaminnet innehåller inte enbart biografiska uppgifter utan sätter in ärkebiskopar, domkapitelsledamöter och sockenpräster i ett kyrkohistoriskt, historiskt och kulturellt sammanhang.

I volymerna finns mycket nytt från ämnesområdet som kan vara av värde för den intresserade läsaren.

Publikationer om Uppsala stift