År 2015 började Uppsala domkyrkoförsamling i likhet med hela den Svenska kyrkan att förbereda reformationens 500 år, som ägde rum två år senare. I detta skede framkom en önskan att manifestera jubileet med ett permanent konstverk i kyrkorummet.
- Mer än en halv miljon människor besöker varje år Uppsala domkyrka och många av dem behärskar inte det svenska språket, men väl bildens ordlösa språk.
Ganska snart stod det klart att vi skulle tillfråga videokonstnären Bill Viola. Han hade tidigare arbetat i kyrkorum, han hade den verkshöjden som krävdes och han jobbade i ett format som vi ansåg skulle kunna tilltala många; videons. Att det också skulle uppstå synnerligen intressanta konstraster mellan ett videoverk och den gotiska arkitekturen ansågs spännande. Verket skulle med fördel också kunna balanseras mot det i Uppsala domkyrka mycket uppskattade verket Maria–Återkomsten, gjord av konstnären Anders Widoff.
Kyrkorummet är en plats där samtalet om och med Gud har ägt rum i många hundra år. Från kyrkväggarna viskar röster om längtan, smärta och hopp. Kyrkorummet tolkar hela en människas liv. Dopfunten i väster där familjer och släkter möts för att vara med om en människas dop, början på en resa. Och så altaret i öster, rastplatsen, gemenskapens bord mellan människa och människa och Gud och människa. Det finns inte motsvarigheter någon annanstans till ett sådant rum; en mötesplats mellan historia och framtid, där samtidens frågor får ljus både bakifrån och från framtiden.
Det var viktigt att det nya konstverket skulle passa in i kyrkorummet, med allt vad det innehåller. Den ursprungliga idén var att tillfråga konstnären att skapa ett platsspecifikt verk, det vill säga ett verk som tar hänsyn till den specifika plats som domkyrkan är och samverkar med platsens förutsättningar, i detta fall med rummets höjd, helighet och avskildhet, något som både arkitekturen och ljuset skänker. Församlingen önskade att ledorden för det permanenta verket skulle vara hopp och förtröstan. Konstnären föreslog kyrkan att förvärva ett redan befintligt verk Visitation, som skapades 2008. Efter en uppmärksammad utställning 2017, då fem verk av Viola visades, bestämde sig församlingen för att förvärva det verket.
Visitation är ett verk som gestaltar människans möte med något starkt, och som ger henne kraft att orka fortsätta. Två kvinnor kommer gående mot betraktaren. Det är dunkelt, färglöst och utan ljud. Genom en ridå av vatten framträder efter en stund kvinnorna tydligt i färg och ljudet av vatten hörs. Många minuter går och betraktaren ser hur kvinnorna rörs till glädje och gråt över det som de ser. När de vänder sig om tvekar den ena. Styrkt av den andras vilja att fortsätta följs de bägge ändå åt, återvänder genom vattnet vidare ut i det okända. Verket är livstolkande. Visitation placeras i det Gyllenborgska koret, som ligger både centralt och avskilt i mitten av skeppet.
Med Visitation har Uppsala domkyrka tagit ett steg för den samtida konstens plats i ett kyrkorum, konsten som ju med sitt ordlösa språk förmår tala till människor på ett annat sätt än ord kan. Syftet är att människor ska beröras av det, oberoende av språk och status, ålder och religiös hemvist. Verket kan tolkas metaforiskt men även som ett uttryck för försoning och transformation. Långsamheten gör att människor stannar upp.
Om Bill Viola
Bill Viola som föddes 1951 i New York, USA, har sedan 1970-talet gestaltat existentiella teman såsom transformation, rening, födelse, död och befrielse. Sättet han gestaltar sina verk på är konkret, uttrycksfullt och drabbande. Han använder filmens rörliga format, men saktar ner den till slow-motion. Starka ögonblick i en människas liv, både av lycka och smärta, förlängs och blir en förtätad utdragning av tiden. Det långsamma, nästan suggestiva skeendet, ger betraktaren en meditativ känsla.
