Följ med in i Skattkammaren
Om det är fler besökare än du i museet ber vi dig lyssna på guiden med örat mot luren eller i hörlurar. Ett tips är att trycka på paus ibland om du vill hinna titta på varje monter i lugn och ro.
Våning 7
Välkommen till Skattkammaren, Uppsala domkyrkas museum. Du befinner dig nu drygt 20 meter upp i norra tornet, strax under kyrkorummets inre takhöjd.
Textilsamlingen i Skattkammaren har högt anseende även internationellt. Här finns välbevarade liturgiska dräkter som burits av ärkebiskopar och präster i domkyrkans gudstjänster från medeltid och framåt. De äldsta plaggen är över 700 år gamla.
I museet visas även äldre kyrksilver som använts i domkyrkan, begravningsregalier för två kungar och fem drottningar och fyra mycket speciella profana eller världsliga dräkter. Du får höra om några av föremålen här.
Utställningen börjar på översta våningen med de äldsta textilerna.
Kyrkans liturgi, hur gudstjänsten firas, handlar inte enbart om ord, musik och i vilken ordning momenten utförs. Liturgin omfattar även de medverkandes dräkter och vilka färger textilerna har olika tider på kyrkoåret.
I den kortare väggmontern ser du den röda martyrkåpan. Troligtvis är den från 1270-talet, samma årtionde som bygget av domkyrkan påbörjades. Prästens kåpa kan liknas vid en mantel och fram till slutet av 1700-talet var det endast biskopar som fick bära den. Martyrkåpan är tillverkad i Frankrike. De broderade bilderna berättar om kristna som dog för sin tro, personer som därför kommit att kallas martyrer och helgon.
Med tiden har dräkterna bleknat och metalltrådar tappat en del av sin lyster. När martyrkåpan var ny lyste broderierna i klara färger och guld, och bottentyget hade en kraftigare röd nyans än nu.
I den längre väggmontern är en rad dräkter som gjorts i annan teknik. Till vänster ser du ärkebiskop Nils Allessons kåpa uppspänd. Det är dokumenterat att han köpte den i samband med en resa till Italien 1295.
Här är mönstret invävt. I den italienska staden Lucca tillverkades under medeltiden membranguldsbrokader eller, som tyget också kallas, baldakin. Varpen som sattes upp i vävstolen var silke och inslaget, den tråd som skickas med skytteln fram och tillbaka genom varpen, var en förgylld eller försilvrad skinntråd. Hundratals år senare har metallen fallit av eller färgförändrats. Mönstret i Nils Allessons kåpa var i guld mot vit botten.
Medan martyrkåpan har tydligt kristna motiv har Luccabrokaderna mönster av sagofigurer: örnar med ben som hästar, bevingade drakar, fågel Fenix … För att ge dräkterna i modetyg mer kyrklig prägel kunde ryggsköld och kåpans bräm eller kanter ha broderade bilder av Jesus, Maria och andra bibliska personer eller helgon.
I rummets mitt står två montrar med det som är bevarat av domkyrkans äldre kyrksilver.
Överst i den första montern står ett litet ”hus”, ett emaljerat relikskrin från andra hälften av 1100-talet. Det är alltså äldre än domkyrkobyggnaden och kan ha funnits med redan i den förra domkyrkan i Gamla Uppsala. Skrinet är tillverkat i den franska staden Limoges. Relikerna som förvarades i det är sedan länge borta.
Kalken eller bägaren nedanför är från 1340-talet och svenskt arbete. Foten och patenen, fatet för nattvardsbrödet, har emaljerade bilder i rött och blått. De berättar om Marias kröning och några av apostlarna. Den välkända latinska bönen Ave Maria löper runt tallriken.
Den lilla flaskan kallas ampulla. Den är också från första halvan av 1300-talet. Kanske har du hört talas om Nyköpings gästabud 1317? Kung Birger bjöd sina bröder Erik och Valdemar till julkalas på Nyköpingshus men väl där fängslades de och svalt ihjäl eller dödades. Ampullan ingick troligen i den donation en av änkorna sedan gjorde till Uppsala domkyrka. Det blå-röda emaljarbetet på ampullan berättar om bebådelsen, när Maria får veta av ängeln Gabriel att hon ska föda Guds son.
På mellannivån i den andra montern står den senmedeltida och uppseendeväckande guldkalken. Den är från 1500-talets början men kom till Sverige 1632 i samband med att svenske kungen Gustav II Adolf dött i 30-åriga kriget nere på kontinenten. Hans dotter drottning Kristina överlämnade guldkalken till domkyrkan 1652. Kalken tillverkades i Tyskland för en ärkebiskops räkning. Ursprungligen användes den som relikskrin där lämningar av helgon kunde förvaras i kalkens skaft. Guldkalken är överdådigt dekorerad med olika ädelstenar och pärlor.
Nederst i montern är tre böcker som tillsammans med domkyrkans nuvarande predikstol var en gåva från änkedrottning Hedvig Eleonora 1710: Bibeln i den version som kallas Karl XII:s bibel, psalmboken och kyrkohandboken.
Vid trappan till nästa våning ser du världens enda välbevarade festklänning från medeltiden, drottning Margaretas gyllene kjortel. Det är osäkert om den burits av Margareta Valdemarsdotter som var drottning i de nordiska länderna under Kalmarunionen första tid. I alla händelser hade den sin plats vid hennes grav i Roskilde domkyrka. Där togs den som krigsbyte av svenskarna 1659 och kungafamiljen överlämnade den sedan till Uppsala domkyrka.
Drottning Margareta dog 1412 och tyget i klänningen har C14-daterats till 1400-talets fyra första årtionden, så det är möjligt att hon bar den i slutet av sitt liv men den har inte varit hennes brudklänning. Under en längre period låg klänningen bortglömd i domkyrkan men återupptäcktes av textilkonstnären och konservatorn Agnes Branting i början av 1900-talet. De helt röda delarna fyller i där ursprungstyget saknas. Bilden på väggen visar en rekonstruktion av klänningen.
Våning 6
Museet Skattkammarens mellersta våning visar textiler och föremål från 1400- och 1500-talen, den senare delen av medeltiden.
I montern vid trappan finns tre föremål som tillverkades i Vadstena kloster för 600 år sedan. De kan ha tillhört Jöns Håkansson som varit munk inom birgittinorden i Vadstena och sedan blev Sveriges ärkebiskop 1422–31. Det vita linnestycket med band och förgyllda silverplåtar, pärlor och ursprungligen även ädelstenar är ett halslin. Det är en del av prästdräkten som viks ner som en krage.
De två små ”biskopsmössorna” är överstycken till sudarier, svettedukar som användes när biskopen höll sin stav. Det ena sudariet är komplett med sin linneduk.
I montern längs rummets kortsida ser du några tydliga exempel på återbruk av äldre textiler. Förr kunde föremålen och materialen användas i flera hundra år. Efter reformationen, den stora förändringen av kyrkan i Sverige som påbörjades under 1500-talet, togs en del dräkter från den katolska tiden ur bruk och återanvändes till andra föremål.
Drottningens täcke på väggen är av röda och blå sammetstyger från 1400-talet, men sattes ihop på det här sättet 1575 när Katarina Jagellonica var drottning.
På samma sätt har man skapat ett stort antependium eller altarförhänge av senmedeltida sammetsbrokad och utnyttjat tyget maximalt på olika ledder. Mönstret här och i bottentyget till de flesta plaggen på våning 6 liksom i drottning Margaretas kjortel kallas granatäppelmönster.
I den längre väggmontern står en rad mässhakar från 1400-talet. Mässhake är det plagg som prästen bär över sin vita alba när mässa, en gudstjänst med nattvard, firas. Ryggsidan är i regel mest dekorerad eftersom prästen ofta stod vänd från församlingen.
Mariamässhaken längst till vänster berättar moturs om Marias sju fröjder: Bebådelsen, Jesu födelse, Heliga tre konungars tillbedjan, kvinnorna vid den uppståndnes grav, Kristi himmelsfärd, pingstundret när Maria och de andra tar emot Anden och till sist Marias himmelsfärd och kröning. På dräktens framsida möter Maria sin släkting Elisabet. Båda kvinnorna väntar barn och man ser fostren i deras magar som i en röntgenbild.
Den gröna mässhakens broderier visar uppifrån Maria med barnet i knät på Jesu mormor Anna, Finlands skyddspatron Sankt Henrik, den heliga Birgitta, Sankt Martin, Sankt Sigfrid och längst ner Jakob Ulvsson som var ärkebiskop från 1469 och troligen den som beställde mässhaken.
På de övriga mässhakarna ser du den korsfäste Jesus men även en Betlehemsscen och personer som Maria Magdalena, Johannes, Andreas och Appolonia.
I mittmontern närmast glasräcket visas en hel ärkebiskopsskrud. Kåpan och biskopsmössan eller mitran gjordes till Erik XIV:s kröning 1561 och bars av Sveriges förste protestantiske ärkebiskop Laurentius Petri Nericius. Kåpan har förlorat ädelstensdekorationerna men mitran har sina kvar.
Biskopsstaven eller kräklan kan vara lite yngre, troligen från 1575. Dynan eller hyendet på monterns botten kan däremot vara gjord till kröningen och användes fortfarande under 1600-talet till domkyrkans kröningstron.
Våning 5
Museet Skattkammarens nedersta våning visar textiler och föremål från 1600-tal till tidigt 1900-tal, men även föremål från de kungliga gravarna i domkyrkan och de världsunika Sturekläderna.
I kyrkotextiler och silverföremål på den här våningen kan du se att adliga släktvapen ofta är broderade eller ingraverade. Kyrkan har i alla tider fått ta emot donationer av olika slag och med tiden verkar det ha blivit allt viktigare för givarna att tydliggöra vem som varit generös.
I den längre väggmontern står en guldglittrande kåpa och biskopsmössa eller mitra. Skruden var en gåva från Gustav III 1788, efter att kungen varit missnöjd med ärkebiskopens klädsel vid ett högtidligt tillfälle.
Den violetta kåpan och mitran i samma monter är från 1925 och beställdes inför ett stort ekumeniskt eller mellankyrkligt möte som ärkebiskop Nathan Söderblom tagit initiativ till. Han tilldelades sedan Nobels fredspris 1930 för sitt fredsfrämjande arbete och konferensen. Skruden är ett fint exempel på det uppsving kyrklig textil fick i Sverige i början av 1900-talet. Flera ateljéer startades då av skickliga kvinnliga konstnärer som vid det laget fått rätt att utbilda sig och driva företagsverksamhet. Svenska kyrkans församlingar har sammantaget en stor skatt av kyrklig textil från den tiden och framåt.
Två kungar, fem drottningar och ytterligare några nära släktingar till dem är begravda i Uppsala domkyrka. Kungligheterna ikläddes särskilda regalier inför begravningen: kronor, spiror och i vissa fall riksäpplen. Under 1800- och 1900-talen togs begravningsregalierna och andra föremål upp ur deras kistor för att kunna visas för allmänheten.
Gustav Eriksson Vasa dog 1560 och samtidigt med honom begravdes hans två första drottningar, Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Leijonhufvud, i domkyrkans Vårfrukor. Överst i montern framför glasmålningen ser du kungens och drottningarnas begravningskronor. I den nedre delen ligger deras spiror men också den krona som änkedrottning Katarina Stenbock bar vid sin begravning. Hon dog 1621, drygt sextio år efter maken Gustav Vasa.
Armbandet bars av hertiginnan Elisabet av Mecklenburg, Gustav Vasas yngsta dotter som är begravd i Finstakoret. Ett memento mori-motiv, minns att du är dödlig, pryder armbandet: en dödskalle genom vars ögon en mask kryper.
Hertig Gustav av Sachsen, barnbarn till Gustav Vasa, begravdes med guldkedjan och ringen.
Glasmålningen med Gustav Vasa är från 1893 men togs bort ur sitt fönster i Vårfrukoret eller Vasakoret i mitten av 1970-talet.
I montern mittemot visas Johan III:s och hans drottningars regalier och smycken. Överst i montern står kungens begravningskrona i mitten. Den första drottningen Katarina Jagellonicas krona är precis som hennes spira nedanför påkostade. Änkedrottning Gunilla Bielkes krona är betydligt enklare.
Katarina och hennes systrar fick halssmycken med sin förnamnsinitial av sin far kung Sigismund I av Polen och drottningens bokstav C, som i Catharina, följde också med henne i graven.
Johan III:s och Gunilla Bielkes spiror och riksäpplen, knappar ur kungens begravningsdräkt och Gunillas halskedja och armband visas också.
Mellan de båda montrarna med regalier visas vapnen som de båda kungarna begravdes med och som de ägde redan under sin livstid. Gustav Vasas svärd och svärdsskidan är dekorerade med graverade bilder av bland annat Adam och Eva. Innanför svärdet ligger Johan III:s värja.
Vid trappan finns till sist minnen från en speciell händelse i Uppsala i maj 1567: Sturemorden. Sju adelsmän hade då satts i fångenskap på Uppsala slott eftersom kung Erik XIV misstänkte att de planerade att ta ifrån honom makten. Fem av dem kom att förlora livet, tre kom från samma familj. Kungen ska själv ha dödat 23-årige Nils Sture. Hans yngre bror Erik och deras far Svante dödades vid samma tillfälle.
Märta Leijonhufvud, Svante Stures änka och mor till Nils och Erik Sture, tog tillvara kläderna männen burit när de mördades. Textilerna lades i den järnkista som står i den lägre montern och fördes till domkyrkan där kistan fick stå som en påminnelse om det som hänt.
De tre dräkterna har visat sig vara världens enda komplett bevarade herrmodedräkter från renässansen. Från vänster till höger är dräkterna Svantes, Nils och Eriks. Linneskjortor och en innerbyxa av sämskskinn är också utställda. I Nils Stures skinnjacka anar man det som tros vara jack från Erik XIV:s dolk.
Vill du veta mer om föremålen finns en utförlig handledning att låna i Katedralbutiken. Välkommen tillbaka till Uppsala domkyrka och museet Skattkammaren för att ta del av det kyrkliga kulturarvet!
